Naturfotografering, ett rent h-vete

Hej hej!

Efter att hösten genom veckorna visats sin sämre sida med regn, molntunga skyar och vindpiskande kyla hände ett litet under idag. Ingenting under dagen påvisade möjligheten att solen skulle titta fram denna dag men si, det gjorde den under eftermiddagen. Halv fem var klockan när min blick förvånat konstaterade en blå himmel, go höstvärme och  obefintlig vind.  Inget tid att förlora tänkte jag, tog på mig fotokläderna, fotoryggsäcken och laddade kameran på stativ. Målet var Lillesjön, in liten fotogenique pärla här i Halland. Jag och lilla Billy, en 3 år ung Bichon Frisé äntrade bilen och gav oss iväg.

När vi kom fram började en lustiger dans med alla kluriga små skogsalver, troll och knytt som med iver lade försåtsfällor för mig. Lillesjön, som jag tänkte mig skulle bada i eftermiddagsljus, låg stilla i skogens skugga och var tämligen ointresserad av att bli avporträtterad. Missade lite där att eftermiddagssolen inte nådde ner i sänkan som sjön låg i. Attans! Spontan planering är nog inte min cup of tea, typ. Ok, backupplanen.. hmmm . Lillesjön ligger som sagt i en sänka och de skogsbeklädda höjderna runt sjön brann av eftermiddagsljusets vackra sken. Sagt och gjort, upp till toppen av höjden som badade i ljuset. No big deal. 

Eller huuur??!!! Höjd är ju en sak, att ta sig upp en annan sak för att göra en kort historia lång. Vi pratar inte Mount Everest på något sätt men det här var brant, halt och snårigt så in i norden. Att sedan flåset lämnade min stackars lekamen för c:a 1000 år sedan hjälpte ju inte till. Utöver det så var ju lilla Billy med, ni vet den lilla hunden, Bichon Frisén. För Er som inte vet det så är Bichon Frisé det längsta man komma från att kalla en naturhund. Framavlad som en ren sällskapshund i den mindre storleken med mjuk fluffig päls och ett charmig egensinne är dess rätta plats inte i en skog utan i ett palats, typ. I skogen är denna hund motsvarigheten till en supermagnet, allt fastnar på honom. Så där hasar jag mig upp för den snårdränkta höjden, utschasad efter någon meter, svetten dryper, benen värker och till råga på allt så är de förbenade trollen och knytten framme och pepprar lilla Billy med allsköns bråte i form av små grenar, stickor, löv och Gud vet vad.

När vi väl är uppe på höjden, jag lätt förvirrad av ansträngningen och lilla Billy c:a 10 kilo tyngre av all natur hans kardborrepäls har plockat upp på vägen kommer nästa motgång. Under klättringen upp har solen hastigt och lustigt dalat en hel del ner mot horisonten och lämnat bara några få strimmor ljus att leka med på toppen. Lilla Billy sätter sig ner och börjar plockepinnleken i sin päls medans jag jagar dessa stackars ljusstrimmor under skogsalvernas glada skratt i ett fåfängt hopp att få en bild åtminståne.  Lagom till jag trocklat fram kameran så ser jag ljusstrimmorna försvinna in i den bakomliggande granskogens kompakta mörker. Hmmmm..... irritation, tja kanske.

Två ganska dumma beslut denna underbara söndagskväll är väl för lite antog jag ivrigt påhejad av all lömsk trolldom som gömmer sig i våra skogar och embarkerade mitt tredje. Under det att mörkret vältrar sig in över nejden tar jag min utrustning, stör Lilla Billy i hans plockepinnlek och går vidare, tänkte  ta en lite vidare sväng så att jag kom ner bortanför Lillesjön, jag gick upp för berget hitom sjön så att säga. Inget bra beslut skall det visa sig. Utan att jag riktig förstått hur så är jag hastigt och inte så lustigt inne en djävulusisk urskog. Tätvuxen är bara förnamnet på denna urskog, små förbenade träd så nära varandra att man behöver vara tvådimensionell för att kunna ta sig förbi dom. Ryggsäcken fastnar, kameran på stativ hakar i, grenar smätter och sticker en i öron, ögon och allt annat som gör ont i ansiktet. Alla troll, knytt och skogsväsen kastar kottar, skakar loss vatten från grenar och löv, lägger fällben. Glöm inte lilla Billy, nu ytterligare 5 kilo tyngre springer han som en tätting i vilda försök att ta sig ur detta helveteshål vilket resulterar i att kopplet fastnar och vrider sig runt dessa förbenade träd med resultat att jag utöver min kamp mot elementen måste utöva intellektuella handlingar att lösa dessa gordiska knutar min kära lilla hund orsakar med kopplet. Och mörker faller.....

Panik... njaää.. mörker, tätvuxen urskog och trollknytt, vad kan gå fel... ??? Lätt förvirrad visar det sig att jag iallafall tänkt någorlunda rätt. När vi väl kom ur urskogen, i rättan tid för att skoja till det lite, så är vi vid höjdens kant i den bortre delen av sjön. Inget skall vara enkelt i denna underbara värld så med alla illvivlliga skogsväsens hånskratt ringade i öronen tumlade lilla Billy och jag nerför höjden i en kavalkad av mer eller mindre akrobatiska nummer och det vara bara min oförmåga att överhuvudtaget spänna en muskel i min kropp som gjorde att inget vitalare bräcktes. Benämningen trasdocka fick sitt ansikte denna kväll.... ;-)

På säker mark styrdes kosan hem, lilla Billy tjöt av glädje vid åsynen av bilen, trygghet och värme kanske han tog den för. Väl hemma "straffades" lilla Billy med en dusch, för honom var det droppen på denna underbara dag antar jag för han har gett mig onda ögat hela kvällen sedan dess.

Naturfotografering, en avkopplande och hälsosam aktivitet. I h-vete heller.....

Blev det något fotograferat på denna avartiga exkursion då?? Förvånasvärt nog så fanns det bilder på minneskortet men jag är övertygad om att dessa bilder har de små rackans troll, knytt och skogsväsen roat sig med att ta när jag förvirrat vilset irrade i skogen.... nedan är ett av dem....  

"The colorexplosive autumndance beholds the message of the coming dark season"

Väl mött

//Peter\\

Vad i all världen?

Hejhej

En strålande vacker höstdag har snart passerat här på västkusten. Utanför smeker kvällsolen det nordhalländska odlingslandskapet  med sina gyllengula fotonpartiklar under det att mäktiga, fuktmättade och tunga molnsjok vältrar sin sömngångaraktiga vandring över himlavalvet. Denna mastodonthöstdag har jag tyvärr tillbringat i hemmet då en liten elaking gjort ett ovälkommet hembesök i min taffliga lekamen, alltså en förkylning som på typiskt supergenusförträdd fördom däckade mig i går.

Dock, efter en dunderkur med mirakelmediciner evoloverade ur eoners kunskap från medicinmän till kvacksalvare och finjusterade med excellent forskning fick jag kraft nog för en liten, kort vandring i eftermiddagssolen i en förtrollande höstskog som benämns Stättared. Jag saluterar näsdroppar och ibumetin, några av mänsklighetens största framsteg.

Denna korta promenad förväntades inte ge mer än en mental massage av själen och lite kraft att eskalera striden mot det listiga förkylningsviruset men gav faktiskt lite mer. Ett oväntat möte i det höstprunkande kulturlandskapet inspirerade mig till en liten frågelek. Vad är det som jag fotograferat?

Erkänner att bilden är något croppad, uppskärpt (då mina frossbrytningar till följd av den inre kampen mot förkylningsdemonen gav lite oskärpa  )  Vilket som så blev mötet lite mer en insikt av naturens urkraft. Kul om Ni försöker gissa tycker jag......

Nu har solen kysst horisonten och efterlämnat en kysk rodnad på himlen. Den magiska blå timmen anträder sin korta livsfärd under det att de ihärdiga månskensbönderna galopperar sina gigantiska tröskmaskiner över det nordhalländska odlingslandskapet som omfamnar min enkla boning. Livet är kanske som bäst när man betraktar det med sitt enklaste sinne.....

Väl mött

//Peter\\

Gjort en Hellesö

Hejhej!

Ett tidigare blogginlägg jag gjorde om att städa i naturen inför fotografering har fått mina tankar att vandra lite. Jag har läst igenom och besvarat de inlägg som bloggen gav vilket fått mig att fundera vidare. Det är inte på något sätt nya funderingar utan de har funnits sedan urminnes tider, redan de tidiga stenåldersmänniskor som skapade fantastiska grottmålningar satt kanske runt lägerelden(?) och grymtade missnöjt till den tidige konstnären  som i sin konstnärliga frihet överdramatiserat, kanske jakten som illustrerades, genom att lägga till ett och annat djur för att får fram intensiteten och dramatiken i jakten. Sedan dess har diskussionen bara fortsatt..... typ.

Jag har en bild som jag har gjort något liknande på. Detta strax innan Terje Hellesö så skamfullt fick krypa till korset för sina manipulerade bilder. Lite historia kring bilden först. Jag var på Grimsholmens naturreservat och fotograferade klippor, hav och strandnära motiv. På väg fram till platsen för brottet det här blogginlägget handlar om ser jag över horisonten ett fågelstreck som piskar fram över nejden. Kameran, stativ och objektiv var oproffsigt nog inte skjutklara och under tiden som fågelstrecket majestätiskt passerar en i övrigt dramatisk och vacker havsnatur trasslar jag mig in i remmar, hösken, ryggsäck och stativben. Kan tänka mig att min gamle stumfilmsidol Harold Loyd skulle extraherat en del slapstickhumor ur den situationen. Alltnog, när väl kameran var på plats och bilden kan tas så är det vackra fågelstrecket retsamt nog bara en prick i en undflyende tanke. Jag tar dock bilden för den är i sig i mina obildade ögon en vacker scen.

När jag kommer hem och efter några dagar börjar arbeta med bilden kan jag inte släppa fågelstrecket vilket levt sig kvar på näthinnan vilket passerat så perfekt över himlavalvet just när kameraremmen släppte från min fot ( lite illustrativt överdrivet det här med utrustningen). Jag bestämmer mig och letar upp gamla bilder på fågelstreck jag har, klipper ut ett av dem och gör ett montage, jag lägger till ett fågelstreck i bilden, jag manipulerar, jag fuskar. Allt i syfte att få bilden att bli det som jag såg att den hade blivit, om jag inte hade varit så färbålt klumpig och insnärjd. Den färdiga bilden ser ut så här

http://www.fotosidan.se/gallery/viewpiclarge/100143/2425193.htm?set=mp&_target=_blank

Så min undran är, med tanke på omständigheterna kring och utefter historien jag gett om bilden, om denna är en godtagbar naturbild eller om den borde bannlysas å det starkaste och min trovärdighet för alltid är urholkad??

Väl mött 

//Peter\\

Tamron och Canon Err 01 Ended

Hej hej!

Jag får retirera gällande kampen att få mitt Tamronobjektiv och min Canon 40D ingå någon typ av intimare samförstånd. Inga ytterligare försök, tankar eller tips har framkommit som kunnat lösa denna lilla olägenhet. Err 01 dyker upp kontinuerligt och dessutom i alla fall i de mest kritiska ögonblicken ( vilket alla missade ögonblick är). Jag är därur tvungen att avfärda objektivet ur min samling vilket dock gläder min dotter till skadeglädjens gräns då hennes Canon 1100D inte alls motarbetar föreningen mellan Tamronobjektivet och nämnd 1100D, snarare tvärtom så finns en obegripbar maskinell kärlek mellan dessa två. Vem är jag att motarbeta denna uppenbara match made in technical heaven?!! Min dotter har ärvt objektivet och skapar glimrande verk i deras heliga treenighet. Kameran, objektivet och den veliga användaren........

Jag är exkommunicerad tillbaka till mina triviala vänner, Canons kitkortzoom 28-80 och den ytliga men förvånasvärt skarpa hjärnan 50 mm 1,8 och bastarden Falcon 8 mm fisheye som söker skydd under den gargantuantiska atleten Sigma 70-200/2,8.  Trogna och pålitliga följeslagare som i sin tekniska sfär hånler lite åt min utsvävning till superzoomträsket.... Väl mött igen mina käraste vänner!!! Nästa teammedlem i vår lilla familj hoppas jag blir Tamrons 24-70/2,8 med bildstabilisering som med sin nätta och sensuella utstrålning jag hoppas kunna förföra min kära Canon 40D.

Väl mött

//Peter\\

Drivved vid den västkustska kustlinjen under analkande stormmoln i skymningstimmen

Trix och fix i naturbilder

Hej hej!

Jag får väl räkna mig till den på gränsen till dumhet naiva folkaskara som vandrar på denna vår jord. Jag lade upp en bild:

 >>> http://www.fotosidan.se/gallery/viewpic/2753932.htm 

, inget speciellt utan bara en liten forsbild. Jag får en kommentar som Ni ser gällande att bilden ser taskig och risig ut. Jag skall med en gång påpeka att det är inte själva kommentaren i sig som detta gäller för vilken jag blev härligt glad för, kommentarer som ger mer och får en att tänka till uppskattar jag enormt. Vad jag tänker på det är att naturen betraktas som taskig och risig. Tänkte inte så mycket mer kring den frågan förran jag vid en diskussion med en bekant om bilder, och denna bilden i synnerhet och då även kommentaren, min bekant nämnde att en av hens bekanta i vissa situationer städar naturen hen är på väg att fotografera. Alltså plockar undan ris och grenar eller annat som kan störa helhetsintrycket, om det inte går att städa så avstår hen från att fotografera.

Lite PreIrlPhotoshopping så att säga, och jag får erkänna att jag trots mina plus 100 år i fotografins tjänst inte var medveten om att man så omfattande kan städa inför en naturbild. Lite åtgärder gör man ju lite till mans, plockar bort ett strå, böjer en liten blomma etc men att ordna hela platsen, för att överdriva diskussionen lite, var för mig nytt. Ja, så naiv  är jag.

Nu stör det mig inte att det görs, jag gillar att fixa och trixa bilder i efterhand (ävenom jag inte är speciellt bra på det) så det är svårt att kritisera arrangerade bilder, det var bara en förvåning att det gjordes i den omfattningen och att värdet på den eventuella bilden hänger på att arrangera om naturen. Vad kan den lilla utläggningen leda till mer än att exponera min okunskap?! Tänkte slänga ut en brasklapp och fråga hur vanligt det är bland de läsare som orkat hit ner att Ni själva eller om Ni känner någon som är så engagerade i jakten på en bra naturbild att ett större ingrepp görs i form av upprensning innan bilden tas? Alltså, är det vanligt??

Hmmm, så har jag nu blottlagt min okunskap...... huga

//Peter\\