Ingen orkar väl läsa allt det här....??

Hejhej

Efter att ha bloggat ett tag, i ganska liten omfattning, så har tankar kring det här med bloggandet vuxit fram. Vad är det som driver oss att skriva om ditten och datten för en i många fall helt okänd skara folk? Det finns naturligtsvis en idé om att vi har något att säga, en mening att uttrycka, tankar om livet, intressen och dylikt men kanske också en vilja att synas, höras och bekräftas. Vad vet jag?! Det som slagit mig är hur flyktigt bloggmediet är och att det finns en inneboende paradox i lyftet ur anonymiteten. Det är naturligtsvis ingen sanning men ändock, jag har funderat lite kring det.

För övervägande delen av oss dödliga är våra blogginlägg försvinnande flyktiga i sin aktualitet så tillvida att de läses i ett här och nu. Tankarna man förmedlar och hoppas att folk läser lyser inte längre än vad en kamerablixt lyser upp ett mörkt rum, stark, kort och långsamt falnande i det gemensamma universum som är vår perception. Detta gemensamma universum är ju å andra sidan inte bara en enda blixt utan hela vår världs befolkning bidrar med alla sina små blixtrande tankar och skrifter vilket skapar en illusion av  ett evigt ljus i vilket vi alla solar och värmer oss i. Det gör dock att min lilla blixt blir än mer svag och försvinnande i det varma ljus som jag bloggar inuti i. Däri residerar den paradox jag tidigare nämnde.  Blogginlägg tenderar ju till att vara korta, kärnfulla och lättsmälta. Till det krävs nästan dagligen återkommande inlägg för att bloggen i sig skall leva och växa i antalet läsare. Sporadiska blogginlägg, oavsett längd, blir som en vindpust över ett kavt hav, sinnena smeks när bloggvinden passerar som därefter far vilse över havets oändlighet. Paradoxen då? Jo, man lyfter sig ur anonymitens skugga när skriften publiceras, man blottlägger tankar och ideér som bärs inom en, man exponerar sitt inre mer eller mindre vilket tidigare vilade i anonymitetens famn. Man har en önskan att synas, höras och läsas i det att man i någon mån kan bidra med något till den värld som är vi. Man hovrar en bit ovan sin omgivning i tron att det man bloggar skall vara beständigt vilket det ju inte är. En vecka och sedan är blogginlägget hopplöst förlorat i bloggmyllan och komposteras ner i det minnesediment som är läsarnas hippocampus. Ja, men paradoxen då??!! Jo, i tron att man är uppe ur anonymitetens skugga men i det att ens ansträngningar inte belönas med någon längre uppmärksamhet så blir känslan av anonymiteten än tyngre när det visar sig att ens blottläggande bara är en hastigt falnande låga i ett varmt ljust universum. Att blogga ökar ens anonymitet.

Som sagt, det är ju inga absoluta sanningar utan bara en simpel reflektion, inte ens kanske en nödvändig reflektion och en kanske alldeles för lång reflektion.

Alltnog, över till del två av denna som det kanske visar sig tredelade tanketext.

Med tanke på ovan resonemang så är ju detta blogginlägg destinerat vara glömt inom en vecka ( om det överhuvudtaget är någon som orkar läsa hela konkaronget vill säga) vilket ger en möjlighet att utan risk för att kompromettera min anonymitet berätta om mig själv  ;-)  För Er som orkat läsa hela vägen hit men inte tarvar en personbeskrivning får gärna hoppa till del tre som jag tror kommer att finnas en bit nedan eller kanske ännu hellre sluta läsa här.

Jag börjar lite typiskt svensk med min yrkesprofession till vilken jag tituleras Systemanalytiker vars roll innebär att jag primärt roddar en anseneligt stor och centraliserad trådlös installation i Sveriges bästa kommun. Så, då var den delen avklarad. Den primära biografin inleds med att jag är en nybliven 50+ man/kille/pojke/gubbe vilket innebär att jag är i mina bästa år..... alltid. Gift sedan eoner tillbaka och har tre underbara barn, en liten hund, två katter och två höns samt en massa odefinierbara livsformer i och under den gamla skola från 1890 som i sin plats på den nordhalländska åkermarken inhyser  mig och min familj. Som Ni märker så är förutom fotografin även skrivandet ett intresse som ger mig en viss glädje. Det tar sig uttryck i olika former men primärt i det som kan kallas för fri prosa, och nu då även i sporadiska blogginlägg. Som person är jag tyvärr inte så social man kan önska, har blivit benämnd som svår att umgås med typ trots min fäbless för skoj och skratt. Orsaken därtill är höljd i dunkelt ljus men min lekmannapsykoterapeutiska analys pekar på den hårda spott och smälek vilka några få illsinnade individer utsatte mig för under 8 långa grundskoleår. Det sorgliga i det sammanhanget är insikten att det egentligen inte är de som slår och förnedrar som är de mest onda.De största ondskan finns bland alla oss som ger sitt tysta samtycke, vi som stillatigande ser på eller vänder bort blicken, inte bara de i ens egen ålder utan även vuxna som inte vågar eller vill ta striden. Det var ett tag sedan vilket Ni förstår och kanske inte någon som helst förklaring till vad som är jag. Den anonymitetsnörd jag till viss del utvecklades till har i vuxenlivet gött mig och jag är sedan länge tillfreds med vad jag är, en individ med enorm självkänsla och uruselt självförtroende som i sociala sammanhang är malplacerad i viss mån trots en arsenal av torra skämt, hopplösa oneliners och diffus debattvilja .

Gud vad mycket pretantiöst dravel Ni som läst hit har utsatts för..... men vi kör vidare, stackars Er. Är även till viss del och periodiskt roterande intresserad av litteratur, kultur, teologi och filosofi vilket tillsamman med livets skiftande läxor har gjort mig till en HumanUtilaristiskSwedenborgianAgnostiskMisantropDystopiker med en lätt cynisk ådra som inget hellre vill än att mänskligheten skall se och uppskatta den underbara gåva som livet är. Fantasins flyktvärld är med mig stundligen och i den världen har jag förutom en uppsjö olika fotografiska ideér och projekt även lagrat incitamentet till en x  böcker lång romansvit, två fristående romanprojekt, ramhandlingen till en filmtrilogi och kanske någon fristående film. Några kortfilmer som jag själv tycker är erbarmligt enastående finns även gömda i min tankehemisfär. Utöver det finns så mycket andra tokigheter och även en hel del innovationer som om dom realiserades skulle förundra, ja, kanske förbättra livet för någon enstaka stackare. Just nu är min hjärteidé en revolutionerade design på ett kamerastativ ;-) . Men vad händer med alla dessa ideér, tankar och projekt då? Inte så mycket tyvärr (eller kanske tack och lov för övriga mänskligheten). Min mest framträdande egenskap är att jag är den mänskliga arketypen för den fysiska lag som går under benämningen Minsta Motståndets Lag, kort sagt, jag är obeskrivligt lat. Min universiella devis är att om något går att skjuta upp till morgondagen så gör man det. Så jag kommer att påbörja allt som är sagt imorgon, typ, varje dag.  Allt som allt kan man väl säga att jag är som folk mest, egentligen. Ganska grå.

Ja, det är min bild av jag i komprimerad form. För Er som fortfarande finner det falnade ljuset efter min bloggblixt tillräckligt starkt presenteras nu del 3. Jag har genom åren som sagt minimerat min offentlighet. Nu då jag dels träder in i den bättre hälften av mitt liv och dels blottlägger mig såhär i det offentliga rummet har morgondagen kommit (enligt filosofin ovan),jag hoppar in i ytterligare en galen tunna, allt i förvissningen att inget ljus lyser någon längre tid på supersporadiska utfall. Denna galna tunna är byggd av ett koncept jag väljer att kalla "Konceptuella Självporträtt". Jag ber om tillgift inför alla lingvister som kanske råkar på detta blogginlägg och förfäras över den lilla blasfemi jag utsätter ordet Konceptuell för men jag väljer att göra som mången god konstnär, jag tar det vedertagna ordet och sätter in det i mitt sammanhang. Detta av den enkla anledningen att ordet ger mig den rätta känslan över den tunna jag nu rumlar in i. Jag lägger upp en kollektion på min sida här på fotosidan som jag då kallar Konceptuella Självporträtt. Vill Ni av någon anledning betrakta dessa få bilder så är det på Er egen risk och ingen som då kanske skulle ta anstöt av dessa kan rasa mot mig då valet att titta på dessa är egenvalt efter denna lilla varning. Inte heller  länkar jag till kollektionen utan det är enbart Ert eget aktiva val som tar er till kollektionen (detta ur tanken att  allt skall falla i samklang med blogginlägget). Nu är ju inte bilderna på något sätt anstötliga och inte heller varken tekniskt eller berättande perfekta, möjligtsvis inte ens intressanta i sin simpla naivitet, kanske inte överhuvudtaget klara utan endast möjligtsvis borde ses som ett levande dokument som ändras efter hur jag växer både inåt och utåt. Vad jag vill mena med begreppet konceptuella självporträtt är att jag fotograferar mig själv i konstruerade sammanhang som jag har tankar kring men inte är en direkt del av men som finns som en obskyr realitet runt omkring oss, därav konceptuell (egen tolkning). Nu är ju inte heller detta något nytt omvälvande grepp, Cindy Sherman är väl den klart mest lysande ängeln bland många goda konstnärer på detta självporträttkoncepts himmel.

Tja, då var detta blogginlägg till ända, vissa skulle nog inte kalla det för blogginlägg utan något annat men men..... Nu tror jag den falnande tiden är förbi och jag överlämnar Er efter denna bloggblixts reminiscens att njuta och värmas av alla de andras bloggblixtrande ljushimmel.....

//Peter\\