Nu är det en bok... nästan

Hej hej kära läsare!

Jag har i tidigare blogginlägg visat utdrag ur mitt lilla projekt "Bilder om Tankar och Tankar om Bilder". Några av Er läsare har efter att inmundigat dessa inlägg påtalat en önskan att få ta del av hela projektet, vilket i min stilla förhoppning är menad som bokform, och nu finns en möjlighet för Er att göra så. Jag har anmält mitt projekt till Sverigeboken.se och projektet har blivit utvalt som en av 10 finalister i deltävlingen Öppet tema. Ni kan se mitt bidrag (http://www.photohome.se/solice?destination=loep2%2Fcategories%2F221%3Ffeatured%3D1665#/showbook/1665) och njuta av de 9 andra bidragen på sidan www.sverigeboken.se. Den lilla haken är dock att själva visningsformatet är i minsta laget så texten kan vara svårt att tyda tyvärr, men det går. Kanske man kan fippla lite med skärmupplösning eller något. Vilket som, för Er som behagar besöka sidan önskar jag trevlig läsning.

Jag har undersökt lite det här med bok och publicering. Det var under den processen när jag kämpade med alla nya begrepp kring publiceringar, egnabokutgivningsförlag, format, boktyp och jag vet inte vad för information som passerade när jag snubblade in på sverigeboken.se. Själva idén tilltalade mig, temat passade och jag fick en chans att se hur boken kan te sig om den nu skulle komma i tryck. Samtidigt så hoppas jag ju naturligtsvis på någon typ av återkoppling, kritik eller liknande från Er läsare som kanske kan höja kvaliteten i en eventuell slutlig utgivning. Spännande!

För att kittla Er nyfikenhet publicerar jag nedan en totalt fristående del i temats anda. Texten har legat i min byrå ett bra tag medans bilden togs alldeles nyligen och jag såg dessa två alsters omfamning i samma ögonblick som bilden skapades. För mig är det en skön känsla när det känns så rätt......

(Bara för att förtydliga så har personen på bilden inget med texten att göra.)

Lev väl

//Peter\\

 Din kind

Inte

i mobbens gatlopp

Inte

när dom misshandlade min kropp

Inte

i vänners svek

Inte

under ondskans smälek

Inte

i förnedringens avgrund

Inte

slag

Inte

påkar

Inte

stenar

Inte

sparkar

som hamrats på mig under mobbens förbund

har gjort mig så

ont

som den tår vilken rinner utmed

Din kind

Det bidde inte som jag tänkt..............

Hej kära läsare!

Har under en tid varit tvungen att använda ett mindre exklusivt objektiv som flanörglugg då mitt kära Canon kitobjektiv efter mångt och mycken hård behandling fått den åldersamma sjukdomen linslossning. Rätt intressant i och för sig att ta fotografera med denna ålderssjuka glugg då skärpan eller ja,  mer oskärpan då, väljer att uppträda på ett väldigt okonventionellt sätt. Mitt "tillfälliga" flanörobjektiv var egentligen inte mycket bättre det. Inköpt i en antikaffär för 175 kronor och med en byggprecision som tangerar den gamla Trabantbilen så var det ett litet meck med skärpan där ock, ävenom när alla omständigheter låg i konjuktion så blev fotografierna väldigt skarpa.

Alltnog, nu är ett fullt modernt 24-70 införskaffat och fotograferandet skall nu till nya höjder, vad är det man säger?; "Det är inte fotografen som gör bilden utan utrustningen hen nyttjar som skapar bra bilder?!" Tja, vilket som. Kul är det iallafall och mängden knäppa (för många) bilder är överväldigande just nu och det är himla kul som sagt. En av de första platserna jag fotograferade med detta nya superstateoftheartobjektiv var en plats som jag kört förbi flera gånger och som av någon anledning fångat mitt intresse, det fanns ett linjespel i grönskan som lockade.

Nu blev det ju som sagt inte som jag tänkt. Fotograferingsdagens väder var inte som alla de andra dagarna jag kört förbi, då var det (alltid?) en vibrerande blå himmel, mustig grönska med det ensamma trädet glimrande mot himlavalvet. Denna dag var blytung med dramatiska, nästan stormfyllt molokna och mörkt övermättade regnmoln. Väl på plats var min sinnesstämning ekvivalent med gamla Tri-X pressad till 3200 ASA. Ändock, jag hade mitt superoptimopsiskttoppipangfenomenaliskta objektiv och fota jag skulle. Väl hemma granskandes resultatet så blev jag inte gladare. Inte någonstans fanns det jag sett alla gånger jag kört förbi. Kanske ändå fotografen är mer involverad i bilden är vad tekniken och alla pryttlar vill göra gällande?! Hmmm

Jaja. Jag bestämde mig för att försöka göra något med ett av fotografierna ändå. Trots allt, blytung himmel med stormmörka regnmoln mot en böljande horisont belägrat av ett ensamt träd.... borde göra sig grymt i svartvitt, eller hur?, ropade min antijantekompanjon från min vänstra axel. Sagt och gjort, det digitala mörkrumsarbetet påbörjades med frenesi, vilken i min sävliga personlighet innebär långa och omständliga omvägar i det arbetet.

Under tiden som jag processade den infama bilden började massa tankar poppa upp i huvudet. Tankar sprungna ur det som växte fram på skärmen. De olika momenten och resultaten av dessa fick mig att sakta ändra mål för bilden. I den rent svartvita versionen, ganska grafiskt upplagt med en olycksbådande känsla, precis när jag nästan kände mig klar så växte en bild fram ur tankarna, en bild ur filmen "The Road" eller "Vägen" som den heter på svenska. Den filmen känns väldigt svartvit i sin framtoning men är i sin dämpade färgskala oerhört färgintensiv. Någonting i min svartvita bild fick mig att tänka på denna filmen och plötsligt var bilden långt ifrån färdig.

Jag utgick från den svartvita version som var framför mig och grävde ner mig i processen. Testade olika varianter i allt från typ fadd bleachbypass till färgtunga varianter av överdrivna digitala gummitrycksprocesser i mina försök att hitta till en känsla som motsvarade det som gnagde i mig. Problemet var att varje gång (nästan) så spelades nya scener ur filmen upp i min hjärna och rubbade bilden igen..... och igen... Suck!

Det blev en bild till slut. En färgintensiv, lite dämpat explosiv bild, ganska anonym, som för mig sammanfattar den känsla jag har av filmen nu, c:a ett år efter att jag såg den. Också lite av den känslan jag haft av landskapsscenen när jag kört förbi fick jag med. Den eldtunga himlen som förebådade katastrofen i filmen, det lite för mustigt gröna gräset som jag sett för mig, det ensamma trädet, överskärpt och grafiskt hårt som kanske representerar Viggo Mortensens karaktär, den ödmjuke överlevaren och någonstans i den färgmättade helheten en svag insikt om mänsklighetens kärna, altruismen. Hur jag får ihop det kan bara jag förstå antar jag......

Alltnog, det bidde inte som jag tänkt, ingen fantastiskt landsskapsscen med böljande ängar och vibrerande blå himmel omgiven av fantastiska linjer där gyllene snittet placerats med en klassik kompositionssmekning över det ensamma trädet.....

Det blev denne nedan .... ja, vad skall man säga.... fria tolkning ur förvirrade tankar i en för slö hjärna.... ;-)   Vilket som, jag njöt av processen och hade himla kul under skapandet. Sedan att resultatet inte är varken bra eller tilltalande, tekniskt undermåligt och knappt representerbart är egalt. "Vägen" dit var viktigare....

Det bidde inte som jag tänkt.......

Lev väl

//Peter\\

Mullsjö fotofestival

Denna ljuva lördag i nådens år 2013 styrdes kosan till Mullsjö Fotofestival för en dagsutflykt till fotokonstens Mecka vilken för tillfället är iklädd juni månads kostym. Mitt första besök i denna genom åren omtalade festival gjorde mig och min dotter, som var med, glada och nöjda. Tänkte bara blogga fram några snabba tankar och erfarenheter födda ur dagens eskapader.

Det är en massiv massa fotografer presenterade från lokala förmågor med härliga porträtt av Mullsjöbor till internationellt erkända konstnärer med suggestiva uttrycksförmågor. En snabb mental tour kring det som etsat sig djupast börjar med Sune Jonsson, att betrakta hans bilder i original är en lisa för själen. Alexander Petrosyan, vissa av hans bilder river hårt i altruismens skugga. Michael Mraz monokroma mästerverk. Jens Assur med sina bilder av Afrika växte enormt, kvalitativ skicklighet med känsla. Roger Turesson visar bl a ett mästerligt porträtt av en krigsflyktig man med son. Mullsjös fotohögskoleelever visar portfolios där en tjejs portfolio, vars namn tyvärr förflyktigats mig, med närbilder av en kvinnas kropp i ett bräddfyllt badkar är ett poetiskt ställningstagande. Håkan Ludwigsons outbackskildringar av ett hårt, skoningslöst så oromantiskt romantiskt cowboyliv. Icke nämnda är givetsvis också de enormt duktiga men i sammanhanget lite mer anonyma.

Dock så är en av dessa konstnärer allt annat än anonym och numer en för mig nyfödd favorit. Erwin Olaf! Jag har sett hans bilder tidigare i tidningar och på websidor men i den miljön har hans konst varit för.... liten, typ. Här, i fullskalig utställningsmiljö med kvalitetsutskrifter i megaformat, lyfte Erwins konst till oanade höjder för mig. Så skickligt, finstämt men ändå aggressivt provocerande med en uttalad tanke och en passande steril framtoning i bilderna fick mig ner på knäna totalt. Dessa få bilder som presenterades fick mig att vilja se mycket mer och känna Erwins konstnärsskap djupare. För mig så är bara denna delutställning så mycket värd den långa resan till Mullsjö.

Till sist så vill jag komplimentera alla de som representerade festivalen. Hjälpsamma, trevliga och varma i sin framtoning gjorde att så kände vi oss varmt välkomna genom hela festivalen. Denna min första Mullsjö fotofestival kan jag med värme rekommendera.

Lev väl

Peter