Mänsklighetens mara....

Hej igen kära läsare!

Mycket sorgligt händer i vår värld, både i större skala och i mindre. Under de senaste veckorna har media belyst eländet med anonymiteten i och bakom våra sociala medier. I all ödmjukhet tror jag mig vara en liberal och pragmatisk person. Tror på individens självklara rätt att uttrycka sin åsikt, leva sitt liv med integritet och få respekt för sina rättigheter som en fri människa, oavsett kön, hudfärg, religion, sexuell läggning eller trosinriktning. Dock inte att förglömma att denna självklara rätt också följs av den självklara skyldigheten att visa sina medmänniskor samma respekt för dess integritet och värde. Är inte så fördomsfri som jag önskar men välkomnar händelser och situationer som utmanar de fördomar (både små och stora) jag inte tror mig äga, dels för att "se" dessa fördomar, dels för att lära och försöka utvecklas utifrån de reaktioner som jag möter mig själv med.  Tror på kärleken och att den inte är genusbunden.

Nu bor det ju en misantrop i mig och denna har fått sina bägare bräddfyllda de senaste veckorna. Nog har jag förstått att det funnits aggressioner gentemot självständiga kvinnor som utmanar och ifrågasätter normer men inte att det var på denna nivå. Om det inte vore för allvaret och den stress som de drabbade slås av är det i sammanhanget nästan skrattretande hur dessa häcklare belyser sin egen otillräcklighet. Misantropen i mig viskar  att det är så mänskligheten är, vi är en art som är småaktig, egocentrisk, beräknande, förrädisk, lögnaktig och känslokall. Ser man sig om i världen så finns det många bevis för detta, lidandet i världen är större än välfärden och i den bästa av världar behöver det inte vara så. Något gör den dock till det och detta något är ju mänskligheten.

Nu bor det ju då även en filantrop i mig. Denne skriker till mig att det är inte så som misantropen viskar, världen är en bättre värld än vad misantropen hävdar. Jag ser och förstår detta, också. Dagligen sker mindre under av uppoffrande arbete, mängder av insatser där folk riskerar liv och lem för andra, individer ger av sin tid och sina tillgångar till förmån för de sämre lottade. En stor del av mänskligheten är kärleksfull, varm, och generös med altruistiska drag . Jag tror på det, också.

Mellan dessa utpräglade cyniker och dessa varma altruister står resten av mänskligheten, vi andra. Vi som är kittet, den gråa massan, den gelé som böljar lite och som båda ovanstående sidor vill ha mer av. Den gelé som i goda tider är välsmakande men som i sämre tider är mer besk i smaken. Den gelé som kryddas lättare med cynikernas beska droppar än med altruismens välsmakande vin. För att citera Edmund Burke: "Det enda som behövs för att ondskan skall triumfera är att de goda inte gör någonting alls".

Nu blev det ju lite mer text än jag tänkte. Tanken var att krydda detta (tänkta kortare) blogginlägg med ytterligare en del ur mitt projekt som omnämndes i mitt föregående blogginlägg. I grund och botten så tror jag på mänskligheten, egentligen. Trots då den senaste tidens idiotier mot dessa starka, välspråkiga och i vår värld behövda kvinnor. Trots det lidande som besmittar vår värld, trots våra svagheter. Vi är sammanlänkande.

Något förvirrat inlägg....  hmmmm

Som föregående blogginlägget så tycker jag att denna del av mitt projekt tangerar frågan diskuterad här i bloggen. Denna gång så fanns dock texten gömd i mina sinnen och jag hade under en tid letat efter en bild som kunde kopplas ihop med texten. (Funderar lite starkare på ett ekonomiskt förlustprojekt  ;-) ) Allt är ju som alltid enkelt och uppenbart så när väl jag såg bilden så fick även texten sin slutgiltliga form. Nedan är då ytterligare en del i projektet "Bilder om Tankar och Tankar om Bilder".

Varsågod, ta del av bild och tanke!

//Peter\\

Skärningspunk

Varje tanke

Tänkt

Varje blick

Sedd

Varje val

Valt

Varje handling

Gjord

Är en passage

 I en

Skärningspunkt

 

I

 

En väv

Vävd

I begynnelsen

Över tiden

Till slutet

Vars trådar

Omsluter oss

Alla

 

Varje passage

I en skärningspunkt

Smeker

En vibration i

Väven

En vibration

En ton

En sång

Sjungen i väven

Hörd

Omedvetet

Genom tiden

Av oss alla

 

Valen vi gör

Tankarna vi tänker

Handlingarna vi utför

Blickarna vi ger

Är noterna till

Vävens sång

 

Varje Skärningspunkt

Är ett val

Hur vävens sång

Skall ljuda

Välljud

Eller

Missljud

 

Vi komponerar

Via skärningspunkterna

Vävens sång

Varje tanke

Tänkt

Varje blick

Sedd

Varje val

Valt

Varje handling

Gjord

Är en passage

I en

Skärningspunkt

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Efter olyckan

Hej igen kära läsare!

Påverkad av sviterna från den olycka jag beskrev i mitt föregående blogginlägg har jag under dagarna funderat en del. Kring livets bräcklighet, kring dels oviljan att använda gentemot nyttan av smärtstillande, kring familjen, kring mycket annat vilket kanske inte är så konstigt. I denna tanketornado poppade även upp en del ur ett av mina tidigare projekt som jag delvis slutförde 2012. Detta projekt bygger i all anspråkslöshet på ett samspel mellan skrift och bild. Jag fuskar lite i text, i det som kan kallas fri prosa, och detta projekt, vilket jag kallat "Bilder och Tankar om Tankar och Bilder", är sammanställt i den simplare av bokformer. Kort beskrivet så är antingen en bild eller en text inspirerad av det andra, det finns en unik koppling mellan bild och text alltså, åtminståne i min lilla hjärna. Typ en diptyk i bild och text. Typ. (Funderar lite på om jag skall trycka upp ett litet antal böcker och sprida som ett litet ekonomisk förlustprojekt, någon kanske skulle gilla den, hmmm  ;-)  )

I denna "bok" finns nedan utsnitt, en del som i mitt nu känns tangerat kring främst texten, men i sin helhet måste bilden också presenteras då bilden är inspirationen till texten.

Varsågod, ta del av bild och tanke!

Väl mött

//Peter\\

 

Tillbaka

....och hjärtat slog....

Inte

 

Liemannen väste;

"Du har

Två val

Höger upp till

Helvetet

Eller

Vänster ner till

Himlen"

 

....och hjärtat slog....

Inte

 

Jag svarade;

"Väljer mitt tredje

Vänder tillbaka

Hit

Där jag får

Både

Det värsta av

Himlen

Och

Det bästa av

Helvetet

Vänder tillbaka

Hit

Till livet"

 

....och hjärtat slog....

 

 

Döden utdelade ett misslyckat slag

Visst, det är en lite utmanande rubrik. Många av Er därute i verkligheten är olyckligtsvis drabbade mer brutalt och hårdare än vad jag förhoppningvis någonsin kommer i närheten av. Dock så är för mig denna händelse en åminnelse om livets bräcklighet och oförutsägbarhet. Vad hände då ,vilket i mina tankar är en touch av liemannens intentioner?

Jag styrketränar i akt och mening att må bra men även för att tillfredställa en viss fåfänga. En övning vilken kallas cable cross flyes och som man kör i en dragmaskin tränar främst bröstmuskulaturen. Nedan Youtubeklipp visar övningen;

https://www.youtube.com/watch?v=nC7sHv1Rlow&feature=youtube_gdata_player

När jag körde denna övning med en äldre, lite grövre modell av dragmaskin hände olyckan. Hela den 150 - 200kg tunga maskinen föll mot mig, överliggaren vilken binder ihop de två vertikala stagen med viktkassetterna träffar mig i bakhuvudet och slår mig till marken. Maskinen slår i golvet och jag ligger omgiven av konstruktionen, knockad och skalperad med blodet sprutande ur ett stort sår i huvudet. Kollegor på plats rusar till min hjälp, tar hand om blödningen och ringer efter ambulans. Smärta, rädsla och kramper fyller min kropp men redan där, minutrarna efter i den smärtans förvirring jag befinner mig i inser jag vilket tur jag hade ändå i sammanhanget.

Nu när jag skriver detta, några dagar senare, i sviterna av hjärnskakning, mörbultad med smärtor i nackregionen, huvudvärk och molande smärta från stygnen, finns en tacksamhet för att jag inte var 10 centimeter längre eller stod ytterligare en bit fram. Om så hade varit fallet hade överliggaren träffat mig i nacken och sannolikt dragit med mig ner i golvet vilket troligtsvis hade renderat grymt allvarligare skador.

Så det är en i mina ögon om inte direkt kommunikation med liemannen så åtminståne ett försök från denne att göra sig påmind och berätta om livets skörhet, denna gång som förloraren mot mina skyddsänglar. 

Fullpumpad med tacksamhet för livets skönhet låg jag i tvsoffan igår och slölyssnade på "Fråga kultureliten". Det som slår mig under denna ljudkuliss är den ytliga hinna i vilken frågekanonaden befinner sig i. Sex personer ur kultureliten, människor vars erfarenheter borgar för djuplodande insikter i mänsklighetens komplexitet, får anstränga sig för att svara intelligent på allmänytliga frågor. Är det den nivån vi befinner oss på gällande kulturfrågor??? Eller är frågorna sållade att attrahera en större publik??

Direkt efter programmet zappar jag lite och kommer till Kunskapskanalen som har ett program om Aboriginernas konst och kultur. Det var diametralt till det tidigare programmet. Aboriginisk kultur är ett flertusenårigt levande flöde av konst,tankar, sånger sammanvävd i tiden. Dagens aboriginkonst är kopplat till befintliga urgamla klippmålningar och historier, med ett modernt uttryck i urgammal hantverkskonst. Väldigt fascinerande och därtill visades även fotokonst som relaterar aboriginernas nutidshistoria till deras stolta ursprung.

En sådan kontrast i kulturyttringar under inflytande av en viss eufori att ,visserligen med smärta, undsluppit liemannens svepande verktyg kanske gör att man onödigt mycket värderar dessa kulturella motsatsers ytor väl ambitiöst. Ytlighet har kanske större värde än vad som tillräknas den.

Konstiga tankar i en mörbultad hjärna utan koherent sammanhang är nog bara det här.

//Peter\\