Nu är det en bok... nästan

Hej hej kära läsare!

Jag har i tidigare blogginlägg visat utdrag ur mitt lilla projekt "Bilder om Tankar och Tankar om Bilder". Några av Er läsare har efter att inmundigat dessa inlägg påtalat en önskan att få ta del av hela projektet, vilket i min stilla förhoppning är menad som bokform, och nu finns en möjlighet för Er att göra så. Jag har anmält mitt projekt till Sverigeboken.se och projektet har blivit utvalt som en av 10 finalister i deltävlingen Öppet tema. Ni kan se mitt bidrag (http://www.photohome.se/solice?destination=loep2%2Fcategories%2F221%3Ffeatured%3D1665#/showbook/1665) och njuta av de 9 andra bidragen på sidan www.sverigeboken.se. Den lilla haken är dock att själva visningsformatet är i minsta laget så texten kan vara svårt att tyda tyvärr, men det går. Kanske man kan fippla lite med skärmupplösning eller något. Vilket som, för Er som behagar besöka sidan önskar jag trevlig läsning.

Jag har undersökt lite det här med bok och publicering. Det var under den processen när jag kämpade med alla nya begrepp kring publiceringar, egnabokutgivningsförlag, format, boktyp och jag vet inte vad för information som passerade när jag snubblade in på sverigeboken.se. Själva idén tilltalade mig, temat passade och jag fick en chans att se hur boken kan te sig om den nu skulle komma i tryck. Samtidigt så hoppas jag ju naturligtsvis på någon typ av återkoppling, kritik eller liknande från Er läsare som kanske kan höja kvaliteten i en eventuell slutlig utgivning. Spännande!

För att kittla Er nyfikenhet publicerar jag nedan en totalt fristående del i temats anda. Texten har legat i min byrå ett bra tag medans bilden togs alldeles nyligen och jag såg dessa två alsters omfamning i samma ögonblick som bilden skapades. För mig är det en skön känsla när det känns så rätt......

(Bara för att förtydliga så har personen på bilden inget med texten att göra.)

Lev väl

//Peter\\

 Din kind

 

Inte

i mobbens gatlopp

Inte

när dom misshandlade min kropp

Inte

i vänners svek

Inte

under ondskans smälek

Inte

i förnedringens avgrund

Inte

slag

Inte

påkar

Inte

stenar

Inte

sparkar

som hamrats på mig under mobbens förbund

har gjort mig så

ont

som den tår vilken rinner utmed

Din kind

Det bidde inte som jag tänkt..............

Hej kära läsare!

Har under en tid varit tvungen att använda ett mindre exklusivt objektiv som flanörglugg då mitt kära Canon kitobjektiv efter mångt och mycken hård behandling fått den åldersamma sjukdomen linslossning. Rätt intressant i och för sig att ta fotografera med denna ålderssjuka glugg då skärpan eller ja,  mer oskärpan då, väljer att uppträda på ett väldigt okonventionellt sätt. Mitt "tillfälliga" flanörobjektiv var egentligen inte mycket bättre det. Inköpt i en antikaffär för 175 kronor och med en byggprecision som tangerar den gamla Trabantbilen så var det ett litet meck med skärpan där ock, ävenom när alla omständigheter låg i konjuktion så blev fotografierna väldigt skarpa.

Alltnog, nu är ett fullt modernt 24-70 införskaffat och fotograferandet skall nu till nya höjder, vad är det man säger?; "Det är inte fotografen som gör bilden utan utrustningen hen nyttjar som skapar bra bilder?!" Tja, vilket som. Kul är det iallafall och mängden knäppa (för många) bilder är överväldigande just nu och det är himla kul som sagt. En av de första platserna jag fotograferade med detta nya superstateoftheartobjektiv var en plats som jag kört förbi flera gånger och som av någon anledning fångat mitt intresse, det fanns ett linjespel i grönskan som lockade.

Nu blev det ju som sagt inte som jag tänkt. Fotograferingsdagens väder var inte som alla de andra dagarna jag kört förbi, då var det (alltid?) en vibrerande blå himmel, mustig grönska med det ensamma trädet glimrande mot himlavalvet. Denna dag var blytung med dramatiska, nästan stormfyllt molokna och mörkt övermättade regnmoln. Väl på plats var min sinnesstämning ekvivalent med gamla Tri-X pressad till 3200 ASA. Ändock, jag hade mitt superoptimopsiskttoppipangfenomenaliskta objektiv och fota jag skulle. Väl hemma granskandes resultatet så blev jag inte gladare. Inte någonstans fanns det jag sett alla gånger jag kört förbi. Kanske ändå fotografen är mer involverad i bilden är vad tekniken och alla pryttlar vill göra gällande?! Hmmm

Jaja. Jag bestämde mig för att försöka göra något med ett av fotografierna ändå. Trots allt, blytung himmel med stormmörka regnmoln mot en böljande horisont belägrat av ett ensamt träd.... borde göra sig grymt i svartvitt, eller hur?, ropade min antijantekompanjon från min vänstra axel. Sagt och gjort, det digitala mörkrumsarbetet påbörjades med frenesi, vilken i min sävliga personlighet innebär långa och omständliga omvägar i det arbetet.

Under tiden som jag processade den infama bilden började massa tankar poppa upp i huvudet. Tankar sprungna ur det som växte fram på skärmen. De olika momenten och resultaten av dessa fick mig att sakta ändra mål för bilden. I den rent svartvita versionen, ganska grafiskt upplagt med en olycksbådande känsla, precis när jag nästan kände mig klar så växte en bild fram ur tankarna, en bild ur filmen "The Road" eller "Vägen" som den heter på svenska. Den filmen känns väldigt svartvit i sin framtoning men är i sin dämpade färgskala oerhört färgintensiv. Någonting i min svartvita bild fick mig att tänka på denna filmen och plötsligt var bilden långt ifrån färdig.

Jag utgick från den svartvita version som var framför mig och grävde ner mig i processen. Testade olika varianter i allt från typ fadd bleachbypass till färgtunga varianter av överdrivna digitala gummitrycksprocesser i mina försök att hitta till en känsla som motsvarade det som gnagde i mig. Problemet var att varje gång (nästan) så spelades nya scener ur filmen upp i min hjärna och rubbade bilden igen..... och igen... Suck!

Det blev en bild till slut. En färgintensiv, lite dämpat explosiv bild, ganska anonym, som för mig sammanfattar den känsla jag har av filmen nu, c:a ett år efter att jag såg den. Också lite av den känslan jag haft av landskapsscenen när jag kört förbi fick jag med. Den eldtunga himlen som förebådade katastrofen i filmen, det lite för mustigt gröna gräset som jag sett för mig, det ensamma trädet, överskärpt och grafiskt hårt som kanske representerar Viggo Mortensens karaktär, den ödmjuke överlevaren och någonstans i den färgmättade helheten en svag insikt om mänsklighetens kärna, altruismen. Hur jag får ihop det kan bara jag förstå antar jag......

Alltnog, det bidde inte som jag tänkt, ingen fantastiskt landsskapsscen med böljande ängar och vibrerande blå himmel omgiven av fantastiska linjer där gyllene snittet placerats med en klassik kompositionssmekning över det ensamma trädet.....

Det blev denne nedan .... ja, vad skall man säga.... fria tolkning ur förvirrade tankar i en för slö hjärna.... ;-)   Vilket som, jag njöt av processen och hade himla kul under skapandet. Sedan att resultatet inte är varken bra eller tilltalande, tekniskt undermåligt och knappt representerbart är egalt. "Vägen" dit var viktigare....

Det bidde inte som jag tänkt.......

 

Lev väl

//Peter\\

Mullsjö fotofestival

Denna ljuva lördag i nådens år 2013 styrdes kosan till Mullsjö Fotofestival för en dagsutflykt till fotokonstens Mecka vilken för tillfället är iklädd juni månads kostym. Mitt första besök i denna genom åren omtalade festival gjorde mig och min dotter, som var med, glada och nöjda. Tänkte bara blogga fram några snabba tankar och erfarenheter födda ur dagens eskapader.

Det är en massiv massa fotografer presenterade från lokala förmågor med härliga porträtt av Mullsjöbor till internationellt erkända konstnärer med suggestiva uttrycksförmågor. En snabb mental tour kring det som etsat sig djupast börjar med Sune Jonsson, att betrakta hans bilder i original är en lisa för själen. Alexander Petrosyan, vissa av hans bilder river hårt i altruismens skugga. Michael Mraz monokroma mästerverk. Jens Assur med sina bilder av Afrika växte enormt, kvalitativ skicklighet med känsla. Roger Turesson visar bl a ett mästerligt porträtt av en krigsflyktig man med son. Mullsjös fotohögskoleelever visar portfolios där en tjejs portfolio, vars namn tyvärr förflyktigats mig, med närbilder av en kvinnas kropp i ett bräddfyllt badkar är ett poetiskt ställningstagande. Håkan Ludwigsons outbackskildringar av ett hårt, skoningslöst så oromantiskt romantiskt cowboyliv. Icke nämnda är givetsvis också de enormt duktiga men i sammanhanget lite mer anonyma.

Dock så är en av dessa konstnärer allt annat än anonym och numer en för mig nyfödd favorit. Erwin Olaf! Jag har sett hans bilder tidigare i tidningar och på websidor men i den miljön har hans konst varit för.... liten, typ. Här, i fullskalig utställningsmiljö med kvalitetsutskrifter i megaformat, lyfte Erwins konst till oanade höjder för mig. Så skickligt, finstämt men ändå aggressivt provocerande med en uttalad tanke och en passande steril framtoning i bilderna fick mig ner på knäna totalt. Dessa få bilder som presenterades fick mig att vilja se mycket mer och känna Erwins konstnärsskap djupare. För mig så är bara denna delutställning så mycket värd den långa resan till Mullsjö.

Till sist så vill jag komplimentera alla de som representerade festivalen. Hjälpsamma, trevliga och varma i sin framtoning gjorde att så kände vi oss varmt välkomna genom hela festivalen. Denna min första Mullsjö fotofestival kan jag med värme rekommendera.

Lev väl

Peter

Den mörka otryggheten...

Hej hej kära läsare!

Jag bloggar in här igen med en i bloggsammanhang massiv text med en för mig sedvanligt  pompöst pretantiös presentation. Ni som läst mina tidigare blogginlägg vet ju att jag tyvärr inte äger gåvan att begränsa mina alster i samma mån som min verbala blyghet gör mig till en relativt stum person. Som alltid ber jag om tillgift för mina långa texter.

Den här texten är resultatet av några irritationer samt funderingar jag gått och burit på den senaste tiden. Det är många tankar blandat med känslor som florerat i min smått förvirrade hjärna en tid och som av olika orsaker kulminerat nu. Orsaken därtill hoppas jag framgår under textens gång tillsammans med hjälp av ett fotografi som presenteras senare.

Alltnog, jag börjar med att göra en liten avbön. Jag är väl medveten om att de problem som jag nu börjar med i det stora hela kan ses som futtiga. Dagligen påminns man om orättfärdigheter och tragiska öden både här hemma och runt om i världen , men......

Det stora irritationen emanerar ur den olycka jag råkade ut för i början på februari vilken jag beskrivit i tidigare blogginlägg. Det blev och pågår en betydligt längre och krångligare rehabilitering än jag trodde det skulle bli. Samtidigt är det så frustrerande att gå med ständig värk i varierande grad, att vara rädd för plötsliga rörelser eller snedsteg vars resultat krampar ihop nackmuskulaturen och renderar både smärta och stelhet, att inte kunna bära riktigt eller vara normalt aktiv utan att det betalar sig illa. Dessutom är smärta nedbrytande och tröttande mentalt vilket i sin tur ger koncentrationssvårigheter och en dåsighet, typ. Nu skall det tilläggas att jag sakta blir bättre trots allt gnäll. Erfarenheten har också gett en annan bild av smärta, en helt ny förståelse för hur tärande det är med konstant smärta och en respekt för de olycksaliga som har kroniska smärtdiagnoser. Som sagt, i den stora världen är detta kanske futtigheter men i min sfär påträngande hämmande

I denna period gjordes en semesterresa till Rhodos. Som förströelse och poollektyr valde jag boken "Två soldater" av Roslund och Hellström. Denna berättelse gjorde, i ljuset av mina pågående situation, ett stark intryck. Boken formligen vomerar ångest, desperation, otrygghet, ilska, bekräftelsebehov, meningslöshet och cynism i ett språk som suggestivt suger musten ur själen. Det är i mina ögon en förskräckligt äcklig bra bok. Roslund och Hellström knackar med denna och sina tidigare böcker i varierande grad men med en konsekvens bort den grälla rappningen på det lusthus som betecknas den svenska välfärden och blottlägger chimären det svenska folkhemmet. Som en kuslig bekräftelse av bokens budskap, om än i mildare form men ändock, så publicerade Göteborgsposten under samma vecka en artikelserie om ett ungdomsgäng som terroriserade och vandaliserade spårvagnar i en stadsdel i Göteborg. (Till detta kan numer också läggas de upplopp med bränder och stenkastning mot poliser och brandmän som startade  i Husby och som sakta men i eskalerande form sprider sig ut över vårt land). Varför dessa ungdomar agerade som dom gjorde förklarades med ord som tangerade känslan som förmedlas i "Två soldater". I en förbryllande känsla så vävdes brutal fiction och verklighet ihop under en varm Rhodoshimmel.

Under veckan på Rhodos gjordes en del utflykter där en gick till Monolithos och den ruin som finns där. Där är en bedövande vacker utsikt över Egeiska havet i en spännande och turiststrapatsrik omgivning som är väl värd ett besök. I centrum av den gamla ruinen finns en liten kapelliknande byggnad i varsamt renoverat skick i vilken man har möjlighet att tända ljus för de man vill minnas, i allafall är det så jag tolkar den traditionen. Känslan, om man är i den sinnesstämningen, är lite sakral och andlig i det man stiger in i det minimala utrymmet som är inrett med ett litet bord som ett lika litet vattenbad vilar på samt ett bikthörn, typ, med religiösa motiv målade på väggarna. I vattenbadet ,med en sandbotten att låsa fast ljusen i, står alla dessa brinnande smala ljus tända för personer vilka är i evigheten. Jag tände ljus för mina svärföräldar och för min kära mor, kära far och kära storasyster, insöp lugnet och friden som omfamnade den lilla lokalen.  Efter det struttade jag runt så gott det gick och plåtade hej vilt. När vi skulle lämna platsen, i det att "klättringen" ner skulle påbörjas så, utan en riktigt medveten handling, vänder jag mig om och fotograferar ....ingenting egentligen. Två exponeringar av en tunnelpassage, ett träd på vänster sida som sträcker sig över till kapellets vänstra vägg och i mitten en blågrå himmel. Jag vet inte riktig vad det var som lockade eller gjorde att jag fotograferade denna tunnel, annat än en omedveten känsla. Ändå är det dessa två ickebilder av alla bilder tagna både innan, och som det visade sig även efter, som förärade mig den djupaste emotionella beröringen under semesterresan. Jag var lite handfallen över det just då.

Efter en liten stund så kom jag ikapp  tankemässigt. Ut ur hjärnans virvlande gångar och svindlande associationsbanor var det något som knöt samman de senaste händelserna, skadan, känslorna, boken Två Soldater och den kataklysmiska ångesten den förtäljer, den andlösa ron i kapellet, den upplevda närheten till mina avlidna släktingar kanaliserades ut i dessa två fotografier och en strof, en textrad, en tanke kom för mig i det att allt sammanföll. Trots alla våra unika egenskaper, våra specifika särdrag och underliga härkomster så tror jag att hos oss, Homo Sapiens, djupt inne vilar det en gemensam baskänsla som har kraften att knyta oss samman när det mörka vältrar sig över oss, det gäller "bara" att äga djärvheten att vara så rädd att man når den ....... känslan!

Denna strof triggade min slumrande skrivklåda, byggde en tanke om något litet men grundläggande gemensamt och en vilja att få dessa sammanvävda. Ett av mina tidigare projekt vars delar är publicerade här på bloggen får därför se sig delvis aktiverat igen. Efter sedvanlig vånda och många kasserade utkast har nu då strofen vuxit till en text kopplad till den omedvetet medvetna bilden, allt enligt konceptet som mitt projekt "Tankar om bilder och bilder om tankar" bygger på. Så för Er som tarvat läsningen ända hit, här kommer en fristående fortsättning på "Tankar om bilder och bilder om tankar"

 

Lev väl

 

 

Jag släckte ett

Öga

Och tände en

Syn

Ty

I ögats mörker

(Inbäddat)

Omfamnad i

Flämtande låga

Vilar den

Okända otryggheten

I tårarnas

Flod

 

Kanske

 

Den okända

Otrygghetens

Låga

Är den värmande

Syn

Släckta ögon

Behöver

 

För

 

Kanske

 

 En resa

I de släckta ögonens

Syn

På tårarnas flod

Kan

Släcka den kyla

Som den

Kända otryggheten

Göder

 

Att

 

Kanske

 

Våga vara så

Rädd

Att man kan

Omfamna den

Okända otryggheten

Tillsammans

I alla släckta ögons

Floder

Vars mynningar

Ger allas och ingens

Humanismens hav

 

Då

 

Kanske

 

De flodberestas

Släckta ögon

Ser den

Kända otrygghetens

Chimär

Med dess falska borg

Som gömmer sig däri

Ser allas otrygghet

I synen

Och inbjuder till

Den okända otryggheten

 

För tillsammans

 

Kanske

 

Lågan värmer

 

Kanske …

 

 

Mänsklighetens mara....

Hej igen kära läsare!

Mycket sorgligt händer i vår värld, både i större skala och i mindre. Under de senaste veckorna har media belyst eländet med anonymiteten i och bakom våra sociala medier. I all ödmjukhet tror jag mig vara en liberal och pragmatisk person. Tror på individens självklara rätt att uttrycka sin åsikt, leva sitt liv med integritet och få respekt för sina rättigheter som en fri människa, oavsett kön, hudfärg, religion, sexuell läggning eller trosinriktning. Dock inte att förglömma att denna självklara rätt också följs av den självklara skyldigheten att visa sina medmänniskor samma respekt för dess integritet och värde. Är inte så fördomsfri som jag önskar men välkomnar händelser och situationer som utmanar de fördomar (både små och stora) jag inte tror mig äga, dels för att "se" dessa fördomar, dels för att lära och försöka utvecklas utifrån de reaktioner som jag möter mig själv med.  Tror på kärleken och att den inte är genusbunden.

Nu bor det ju en misantrop i mig och denna har fått sina bägare bräddfyllda de senaste veckorna. Nog har jag förstått att det funnits aggressioner gentemot självständiga kvinnor som utmanar och ifrågasätter normer men inte att det var på denna nivå. Om det inte vore för allvaret och den stress som de drabbade slås av är det i sammanhanget nästan skrattretande hur dessa häcklare belyser sin egen otillräcklighet. Misantropen i mig viskar  att det är så mänskligheten är, vi är en art som är småaktig, egocentrisk, beräknande, förrädisk, lögnaktig och känslokall. Ser man sig om i världen så finns det många bevis för detta, lidandet i världen är större än välfärden och i den bästa av världar behöver det inte vara så. Något gör den dock till det och detta något är ju mänskligheten.

Nu bor det ju då även en filantrop i mig. Denne skriker till mig att det är inte så som misantropen viskar, världen är en bättre värld än vad misantropen hävdar. Jag ser och förstår detta, också. Dagligen sker mindre under av uppoffrande arbete, mängder av insatser där folk riskerar liv och lem för andra, individer ger av sin tid och sina tillgångar till förmån för de sämre lottade. En stor del av mänskligheten är kärleksfull, varm, och generös med altruistiska drag . Jag tror på det, också.

Mellan dessa utpräglade cyniker och dessa varma altruister står resten av mänskligheten, vi andra. Vi som är kittet, den gråa massan, den gelé som böljar lite och som båda ovanstående sidor vill ha mer av. Den gelé som i goda tider är välsmakande men som i sämre tider är mer besk i smaken. Den gelé som kryddas lättare med cynikernas beska droppar än med altruismens välsmakande vin. För att citera Edmund Burke: "Det enda som behövs för att ondskan skall triumfera är att de goda inte gör någonting alls".

Nu blev det ju lite mer text än jag tänkte. Tanken var att krydda detta (tänkta kortare) blogginlägg med ytterligare en del ur mitt projekt som omnämndes i mitt föregående blogginlägg. I grund och botten så tror jag på mänskligheten, egentligen. Trots då den senaste tidens idiotier mot dessa starka, välspråkiga och i vår värld behövda kvinnor. Trots det lidande som besmittar vår värld, trots våra svagheter. Vi är sammanlänkande.

Något förvirrat inlägg....  hmmmm

Som föregående blogginlägget så tycker jag att denna del av mitt projekt tangerar frågan diskuterad här i bloggen. Denna gång så fanns dock texten gömd i mina sinnen och jag hade under en tid letat efter en bild som kunde kopplas ihop med texten. (Funderar lite starkare på ett ekonomiskt förlustprojekt  ;-) ) Allt är ju som alltid enkelt och uppenbart så när väl jag såg bilden så fick även texten sin slutgiltliga form. Nedan är då ytterligare en del i projektet "Bilder om Tankar och Tankar om Bilder".

Varsågod, ta del av bild och tanke!

//Peter\\

Skärningspunk

Varje tanke

Tänkt

Varje blick

Sedd

Varje val

Valt

Varje handling

Gjord

Är en passage

 I en

Skärningspunkt

 

I

 

En väv

Vävd

I begynnelsen

Över tiden

Till slutet

Vars trådar

Omsluter oss

Alla

 

Varje passage

I en skärningspunkt

Smeker

En vibration i

Väven

En vibration

En ton

En sång

Sjungen i väven

Hörd

Omedvetet

Genom tiden

Av oss alla

 

Valen vi gör

Tankarna vi tänker

Handlingarna vi utför

Blickarna vi ger

Är noterna till

Vävens sång

 

Varje Skärningspunkt

Är ett val

Hur vävens sång

Skall ljuda

Välljud

Eller

Missljud

 

Vi komponerar

Via skärningspunkterna

Vävens sång

Varje tanke

Tänkt

Varje blick

Sedd

Varje val

Valt

Varje handling

Gjord

Är en passage

I en

Skärningspunkt