Vårens budbärare

Hej igen kära läsare!

I dyningarna från OS-spektaklet, då ens stackars lekamen ingått symbios med TVsoffan och den enda fysiska ansträngning blev att efterlikna Hesa Fredrik i spänningstopparna,  lockade den friska luften, det vackra vädret, de ljumma vårvindarna min degenerativt utmattade själ till återfödelse. Under de korta turer mellan bil och ytterdörr (c:a 10 meter) vilka dagligen sker för embarkerandet mot jobbtransporterna har det omedvetet registrerats att små vita livskraftiga blomster brutit sin vintersömn. Snödropparna är här för att hälsa våren! Snödropparna väntade mig och min kamera, jag frigjorde mig från TVsoffans strypgrepp och stapplade ut i naturum. Nu visade sig det sorgligt nog att den friska luften, vackra vädret och ljumma vindarna var en chimär. Ävenom det för norra Hallands del troligen snart är meterologisk vår så kändes det inte riktigt som så ...... tungt gråmulet, råkallt, fuktmättat och bitande kraftig vind chockade mina sinnen trots min i övermåttan påpälsade vinterklädsel. Två veckors soffolympiad förbereder inte för uteliv är en liten läxa tilldelad mig numer.

Snödroppar är en mina favoritblomster. De bär med sig löften om vår, värme. De bringar ljus till grådaskiga dagar, är livskraftiga och starka, otvivelaktigt  kämpar de mot bister vinters hegemoni till förmån för vårens förlösande skönhet. Jag gillar att fotografera dessa små under men står varje år inför utmaningen att få nya, fräscha bilder. Dagens skörd är som varje års, mer en glädje att möta dem än att få porträtterat dem. 

Som sagt, snödroppar bär med sig löften om ljus och värme. Att åskådliggöra detta blir det första bildexemplet.

Ljusbäraren

Snödroppar är väldigt sociala växter. Dom lever tätt inpå varandra för det mesta. Det är sällan man stöter på en ensam snödroppe och om man gör det så är denne stackare märkt av sitt eremitliv. Dom lever i grupp men följer oftast en utsedd ledare.

Följ mig, lärljungar

Om man nu skulle möta en ensam snödroppe så kämpar den febrilt att socialisera sig med andra växter. Den försöker och lyckas för det mesta att få kontakt med fränder i växtriket och kan utifrån denna vänskap över gränserna leva ett bra och givande liv med sin vän.

Krama mig, kompis

Det finns de snödroppar som söker en mening utöver det vanliga. Dom ser ett större motiv för sin existens, ett svar på gåtan. Dessa sökare påbörjar en lång pilgrimsresa, denna pågår under många år i vilket de år från år skjuter ut nya rotskott i den riktning där de tror svaren ligger. För varje år stiger dom upp i dessa nya rotskott ett steg närmare svaret.

Snödroppspilgrimer

Den heta sociala kontakten snödroppar söker, att få ingå i gemenskapen, att vara en tillsammans med andra har utvecklat invecklade riter. Varje rit äger sitt syfte men gemensamt för alla riter är att alla snödroppar skall inlemmas i den sanna gemenskapen, få stöd av meddroppar, hålla liv i hierakin och föra vidare en unik livsmiljö.

Initieringsriten

Till syvende och sist är snödroppar som mest trygga när dom är med de sina. I en gemenskap, trygghet, närhet och identitet tillsammans i den stora massan utför de den stora vårhälsningen som första blomster. En hälsning till förmån för alla kommande blomsterfränder av alla de sort, en hälsning till Kung Bore att börja packa, en hälsning till oss simpla människor att våren och värmen står för dörren.

Trygghet

Ja, så är det. Snödroppar är en livsinjektion för vintertunga sinnen. För mig återstår bara att hälsa Er välkomna till våren. Om Ni kisar lite med ögonen och tittar strax utanför synfältet (som barn upptäcker världen)  kanske en annan liten saga berättas för Er där!

Lev väl

En oönskad årsdag

Hej kära läsare!

Årsdagar kan vara, som Ni vet, av allehanda sort, från bubblande glädje till djupaste sorg. Jag står inför en årsdag som i mina ögon är av tveksam karaktär. Det är snart ett år sedan jag fick en Cable Crossmaskin i huvudet, en olycka jag skrivit om tidigare. Ett år fyllt av konsekvenser sprungna ur denna olycka. Lite förvarning här, denna text är lite av terapeutisk art. Jag nyttjar detta forum som en megafon till min tankar, till min frustration, till min..... plats, där ord, fotografier och funderingar lyfts ur anonymitetens skugga för att brinna ett evighetskort ögonblick, att fjäderlätt stryka sig emot den informationsström som otyglat sköljer över, igenom oss dagligen och stundligen. I denna plats, utanför den bubbla jaget residerar i, finns en medvetenhet om andra vilka drabbats långt värre än jag, en medvetenhet närd av det informationsdis emanerat ur den otyglade ström vilken så furiöst omfamnar oss. Med detta sagt, årsdag närmar sig var det ja.

Så det är en årsdag, ett år sedan. Ett år fyllt med nya insikter, tankar. Ett år som tvingat mig att se på mig själv med andra ögon, ett år fyllt av ändrade vanor, uppskjutna och/eller avbrutna projekt. Ett år där små saker fått stora konsekvenser, som att snubbla till, att sätta sig lite för "hårt", få oväntad dunk i ryggen, gå eller stå för länge, de små knappt synbara avvikande ripplingarna i vardagens lugna yta vars ringar rister hårt i min rygg. Ett år jag inte kunnat spontant lyfta, bära, snickra, gräva och göra allt det andra man som hemmansägare vill, bör och måste för att underhålla det som är hem. Ett år med ändrade förutsättningar för min fotografering, anpassningar och åter anpassningar vilket hämmar kreativiteten, lusten och möjligheterna. En snärjd fotograf, begränsad till vad ryggen tål. Ett år.

Ett år med ihållande värk, inkonsekvent värk. Oförutsägbar. Ibland mild, avlägsen. Ibland brutalt närvarande, skoningslös. Hela tiden där, tärande. Demoniskt undfallande för åtgärder som massage, akupunktur, sjukgymnastik, alternativ behandling mm men ryggar (!) tillbaka något under kraften från värkmedikamenter, inte helt men något.......

Som Ni förstår så är besvären efter olyckan med den f-bannade CableCrossmaskinen kvar. Jag har under året haft, i sammanhanget, både bättre och sämre perioder för att nu den senaste tiden befinna mig på fel sida om det sammanhangsstrecket. Som sagt, jag är medveten att mina problem är relativt futtiga jämfört med många andras mångt mycket mer allvarliga sjukdomar och problem. Med respekt för alla dessa drabbade människor så är dock detta min röst, min sfär och denna smärtinvasion är inte alltför god i mig. Den tär och rister. Nu när årsdagen närmar sig belastas även sinnet än mer. Jag försöker för mig själv finna en väg genom detta, dels genom att skriva i terapeutiskt anda , som här, men även genom att försöka fånga vad smärtan är, att visualisera den, visa den för mig och andra.

En bekant till mig, med egna erfarenheter kring smärta och vad smärta gör, uppmanade mig att se smärtan som något man kunde skälla ut, skrika på, bli förbannad på. Att ge smärtan en "personlighet" som man kan ösa sin uppburna ilska på. Tanken tilltalade mig men jag fick inget grepp om själva processen, då. Nu, när jag är lite sämre, årsdagen kommer, besked saknas huruvida det är läkbart eller inte, ingen smärtfri horisont att fästa blicken mot, nu, sammanföll det. Jag är förbannad men kan inte skälla, jag vill ha bort smärtan men kan inte jaga bort den. Jag vet inte riktigt vad det är, hur den är..... Tanken föddes att skapa en bild av den, en fantasibild men ändå
 något som gör att jag kan "se".

Jag brukar inte överdrivet skriva om mina tankar kring de bilder jag skapar men här gör jag ett av undantagen. Processen är en del av denna textmassa. (Denna bild kommer, för Er som kanske vill se den i större format, att publiceras i största möjliga format under min kollektion "Konceptuella självporträtt" )
            
Mina första tankar var ett ganska traditionellt själ(v)porträtt, försöka fånga smärtan ett ansikte uttrycker. Problemet var att jag inte ville se mig själv som smärtan, det skulle ju vara "någon annan" som jag kunde överföra någon typ av ilska på, föra över smärtan utanför jaget. En submänniska, en entitet i mig som inte är jag, den tanken föddes. Att visa ett ansikte, förvridet och förvanskat av smärta, som ett lager under mitt eget oroliga ansikte, en inåtvänd sprucken spegelbild av en monstruös demon. Tanken kändes rätt där och då. Jag skissade lite i huvudet hur det kunde te sig och ju mer jag framkallade synen desto mer fel kändes den. Smärtan, kom jag fram till slutligen, ville jag inte skulle sammankopplas med min person, alltså bilden av mitt ansikte. Tanken på en entitet tyckte jag däremot stämde bra så jag spann vidare med denna entitet som utgångspunkt. Någonstans i det läget kom jag att tänka på en annan beskrivning jag tidigare uttryckt i ett samtal, ett monster som gnager i min rygg. Jag landade i denna tanken att entiteten kunde vara ett monster som river och sliter i min rygg. Oåtkomlig för mina händer, icke synlig för mina ögon. Bilden jag fick framför mig var hur jag desperat söker fånga denna entitet/monster med mina händer under tiden som den sliter i min rygg. En bild som jag föll i god med.

Efter att jag finslipat tanken i huvudet så satte jag upp min lilla hemmastudio, arrangerade en enkel ljussättning och fotograferade min rygg i det att jag försökte få fram en desperat känsla där mina händer river efter monstret i ryggen. Efter det skulle "monstret" fotograferas. Min första tanke var att monstret skulle ha människolikande drag, lite häxlika fingrar och att det skulle synas som en kontur under huden på ryggen, med skarpa drag av fingrarna som nästan slitit upp huden inifrån, en mun som "äter" sig upp..... Jag fick inte det att fungera dock. Jag föll mer och mer åt tanken att ett monster skulle vara ett monster, ett odefinierbart djurliknade ting med äcklig igenkännbara attribut. Jag hittade det jag sökte på jobbet (sic).

Ny fotografering av både rygg och monster gjordes dagarna senare. Denna gång höll det ihop bättre, Ljuset kändes mer stringent och monstret hade den personlighet jag önskade. Då bilderna var uppladdade på datorn började fas två, att få ihop bilden. Min ursprungliga tanke var en svartvit bild där monstret skulle synas som en kontur under huden vilken river och sliter. Jag gjorde några försök men ju mer jag kämpade med tekniken så växte tanken att monstret penetrerat huden, inifrån kroppen. Ändrade mot den inriktningen och det kändes bra, det blev lite mer levande och påtagligt. När jag väl hade bestämt mig började finslipningen och arbetet att få allt på plats. Jag fick ändra och flytta, lägga till, ta bort, skugga, ljusa upp, kontrast mm. Slutligen var jag nöjd, nöjd med själva bildens koncept men något saknades. Det kändes platt på något sätt, som om smärtan, vilken jag var ute efter att få fram, inte ville visa sig.

Som alla Ni som läser detta vet, är kreativiteten under editerandet av fotografier en levande process, man följer inte bara sina intentioner utan även sina instinkter. Ibland så får inspirationen styra kreativiteten med instinkten som motor och resultera i oväntade och spontana utfall. Under denna process vittrade ideén om en rent svartvit bild bort, monstret växte fram till en färgskala i tanken att den då skapade en liten dimension till, en mer levande känsla. Resultatet blev att monstret fick en hudton i en fadd röd färg som jag tyckte harmoniserade med den i övrigt mörka och gryniga tonen i bilden, inte för gräll. Tänderna som sliter i mitt kött fick en gröngul ton i samma fadda anda. Jämföra, klick till rent svartvit, klick till färgton, klick till svartvit, klick färgton.... Färgtonen lyfte fram och accentuerade det jag ville visa. Likt förbannat saknades den sista punchen.

Vad som saknades för att få bilden komplett förflyktigades mig. Jag föll i något typ av kreativt missmod och lämnade bilden därhän. Dagen efter fortsatte jag och koncentrerade mig då på, vilkens tanke fötts minutrarna innan sömnen kvällen innan, den punkt som smärtar mest, där monstret äter sig ut. Ibland så är det de små lätta lösningarna som är svaren. Jag lade ett satureringslager och maskade fram en djupare, hårdare och blodrött fyllig ton i köttet där smärtan ständigt lever, den punkt som är ursprung, mitt nemesis. När den tonen kom fram föll allt på plats, det var nästan som om bilden vibrerade till och kroppen min reagerade på den vibrationen med en nära nog fysisk känsla i ryggen, ett svar, en kraft.... en lite läskig känsla.

Ett år, en årsdag....

        
Som Ni förstår skriver jag detta några dagar efter att jag gjort färdigt bilden. Jag har betraktat den mycket, tänkt och begrundat, är nöjd. Vad jag ytterligare noterat är en lite naiv känsla som vuxit fram ur bilden. Är den för uppenbar, förutsägbar, enkelt naiv i val av material och uttryck? Jag vet inte riktigt... oavsett är jag fortfarande nöjd. Vad den upplevda naiviteten däremot gett mig i tankar är hur skör men viktig även denna är. Tre naiviteter bär vi med oss har jag kommit fram till, det är inget som hindrar att vi äger dessa i våra sinnen under hela våra liv men deras personligheter avgränsas av de erfarenheter vi bygger våra liv med. Det är den barnsliga naiviteten, den som förundras och fascineras av det enkla, dolt magiska som världen och livet är, det som ses av barns ögon men är förgängligt för vuxnas, och att vara barn har inget med ålder att göra. Den andra är den trotsigt, uppstudsiga oerfarna naiviteten som framförallt ungdomen men även medelåldern, om än lite visare, bär. Den som säger att man odödlig, omnipotent, allvetande och oemotståndlig. Den tredje naiviteten är vuxennaiviteten, den som äldre äger. Att se världen med den vises ögon, erfarenheternas lärdomar, stoikerns intelligens, se livet ur ett värde, att roas, förundras och betrakta med ett överseende leende vår värld. Få men lyckliga är de som lever hela livet med alla tre, många är vi som njuter och njutit av de enskilda naiviteterna i den tid vi var/är samtida med de.

För mig, när jag tänkte dessa tankar, fick mitt lätta missmod känslan att de två första naiviteterna är mig förflugna nu, ett år vilket malt ner dessa in i mina mörka minnesförlustsvindlingar... en tanke som oroade. Följdtanken som erupterade inom min tankesfär fick mig att darra till. Tanken som flög upp, och även om det låter gammelmodigt högtravande så var tankens ordval: "Gud hjälpe mig om smärtan får mig att tappa min vuxennaivitet också!!!"  

Lev väl

Mail till Linnea Pettersson

Hej Linnea.... och kära läsare!

Jag börjar med att berätta att detta mail (blogginlägg) är en reaktion på SVTs "Alla är fotografer", porträttdelen i avsnitt 3. Vet att jag är sent ute men jag har varit på resande fot (det är så lätt med giltliga undanflykter) och under den tiden haft problem med stabil internetuppkoppling. När väl kommunikationen fungerat så har jag försökt uppdatera mig via olika medier om den aktuella statusen i ämnet. Däremellan har jag när tid givits knackat ner en del tankar vilka har både mognat och ändrat sig under tidens gång, även om tidsspannet här är relativt kort. Skall här försöka sammanfatta mina tankar.

Vet till att börja med inte hur rätt jag gör när ett mail även blir ett blogginlägg men ämnet som sådant öppnades ju i en offentlig artikel i av våra "tabloidtidningar" så svaret och/eller tankarna kring det hela kan nog presenteras även dom offentligt även om det är tänkt till Dig, Linnea. Vilket som så kommer jag att varva ny text med det som jag skrivit under veckan som varit, detta för att jag tror det finns ett visst värde i de "spontana" tankarna innan eftertänksamheten har fått slå sina milda klor i diskussionen. Något som jag upplever att även Du förstått... Nåväl, det som är kursiverat är det som skrivits under resande fot och då påverkat av den tidiga fasen av diskussionen. Ni som läst mina tidigare blogginlägg (tror inte Du gjort det, Linnea) vet ju att återhållsamhet i textmassa inte är min starka sida så spänn fast läsglasögonen rejält.

Anledningen till kommunikationsformen mail är att detta specifika ämne som sådant redan har funnit sin form i sociala medier som twitter, facebook och fotocommunities. Dessa medier är till sin natur knapphändiga, ytliga och oprecisa i mitt tycke vilket gör att budskapet försvinner i bruset kring uppmärksamheten, nyanserna försvinner och det som kan vara viktigt mals ner under mer eller mindre men ändock bombastiska uttalanden vilka också är, som tillägg till ovan, korta, trubbiga och substanslösa. Så förunderligt egocentrerad den mänskliga naturen kan vara i sin iver att höras utan hänsyn till de inblandade och drabbade.

Jag läste Din artikel i Expressen och förundrade mig väldeliga över den underliga koppling till sexualisering som Dina tankar gick mot. Jag såg avsnittet innan jag reste och fick intrycket att det hela slutade med en bra porträttbild av en ung, självständig och stark tjej där, eftersom inslaget finns att bygga på, en respektfull och ärlig ton mellan far och dotter berättas om än i ett komprimerat och hårt klippt tidsformat.

Tänkte inte så mycket mer på det, resan upptog mina tankar, förrän jag råkade på tråden på Fotosidan om ämnet och där fick ytterligare trådar till andra medier.

Från början tänkte jag inte skriva eller "lägga" mig i debatten men det var något i denna som gnagde och irriterade mig. Uppenbarligen eftersträvar Du en debatt kring etiken och normerna kring fotograferingens vara och ickevara, där kan jag till fullo stödja Dig att denna behövs. Inte bara inom fotograferingsskrået utan även som en ständigt påminnelse kring det som är vårt samhälle och medborgarhem. Mina tankar kring det hela har varken mer eller mindre värde än övriga inlägg gjorda i olika medier och kanske är helt oväsentligt för Dig (och de flesta läsare) men något litet frö kanske det sår bland de gömda skrymslen i våra hjärnor där respekten residerar.

Jag har sett avsnittet ytterligare några gånger sedan jag kommit hem. Kan inte säga att jag, även om jag naturligtsvis ser det med andra "ögon" nu, tycker att jag behöver ändra min ursprungliga åsikt. Pappan känns (inte bara i den här sekvensen) som en eftertänksam, djupsinnig och "allvarligare" fotograf, mer än sin vapendragare, som har en tanke med sitt fotograferande och i konsekvens med det söker sammanhanget bild och miljö. Även detta speglas rätt bra i sekvensen. Utöver det så har jag ju läst pappans svar efter att nedan stycke skrevs men jag tar med det i sin helhet för jag tror det berättar lite hur spontant jag, och som jag förstått det, även andra uppfattat själva den utlösande händelsen till debatten.

Där Du upplever att pappan "slänger in lite nakenhet som laddning i bilden i brist på viktiga element som närhet, ärlighet och estetik" så lyssnade jag till en önskan att tatueringen skulle synas som ett element i bilden. Varför ville pappan det? Ser man på hur tatueringen är utformad så känns tatueringen inte som ett hastverk, den är grafiskt ren, stark i sitt uttryck, är placerad så att den visar sig vara uppenbart viktig, textbaserad vilket även det berättar något. Pappans önskan att ha med tatueringen säger även att den är viktig för honom och hans bild av sin dotter, ett indikation på att tatueringen berättar en viktig en del av det som är deras familj.

Så som Du uttrycker Dig i texten så gör Du inte bara en osmaklig tolkning av pappans önskan där Du otvunget tror att han för lite "cred" är beredd att sälja ut sin dotters integritet utan den största, i mitt tycke, kränkningen gör Du mot dottern som Du oförbehållslöst avidentifierar, objektifierar och sexualiserar på ett ovärdigt sätt. Dottern är en lika stor part i processen och har troligtsvis integritet nog att själv bestämma hur bilden skall se ut, om den kan och får användas. Allt detta tar Du ifrån henne och det Du ger tillbaka är, i mina ögon, en ytlig och kränkande syn på henne som objekt istället för den individ hon är.

Har nu läst Ditt senaste (?) blogginlägg där Du förklarar Dina intentioner, som jag förstår dem, till att vilja starta en debatt ,som jag tidigare nämnt, kring de normer som härskar inom fotografin. Jag kan till fullo hålla med Dig att en levande debatt kring normer och värderingar alltid är av godo, även om denna debatt kanske äger sina svagheter. Med det sagt så tycker jag även att den skall föras med respekt och eftertänksamhet. Det inlägg Du avlossade spred sin hagelssvärm alltför brett, ävenom det kan tyckas att man träffar ladugårdsdörren så blir periferiskadorna för omfattande och dessa skador gör att målet blir otydligt. Vissa ser det som en accepterad "förlust"men jag sällar mig inte till dem. Bättre en vettig mening sagd än en eruption av ovettigheter. Så som jag läser in hur folket diskuterar ämnet så känns det som den viktiga debatt Du eftersökte drunknar i efterdyningarna av det som i eftertankens kranka blekhet kanske borde fått ytterligare ett dygn att formulera sig. Alltså de frågor Du ställer i blogginlägget borde varit med i artikeln, kanske inte lika mycket för debattens skull som mer av respekt för de inblandade, främst dottern.

Jag kan inte nog påpeka mina tankar kring det ansvar man har som betraktare av konst. Det kursiverade stycke som följer nedan är de omedelbara tankarna efter att jag engagerat mig i diskussionen. Sedan dess så har jag fått till mig ytterligare tankar (det är ett ständigt tillflöde)kring betraktelsen och den kommunikation som är mellan skapare och åtnjutare av det som kan kallas konst, vilket i sig kan vara rätt mycket. Det ligger ju i sakens natur att det skall vara en spänning däremellan, en spänning som skall kittla, berätta, påverka, provocera, utveckla eller bara påvisa sakers natur. Det kanske blir ett blogginlägg bara kring denna del. Dock så skall ju denna kommunikation bygga på respekt. Ofta så finns tyvärr en underliggande agenda vilken, i sin iver att framföra ett riktad budskap, smutsar ner det ursprungliga syftet eller kanske inte ens tangerar det avsedda, i detta fall ett enkelt porträtt.

Det är betraktaren som sätter värdet i uttrycket av konst. En konstnär har en önskan att berätta något, mer eller mindre uppenbart meddelat i det uttryck denne väljer men i slutändan är det betraktaren som läser in om meddelandet gått fram eller inte. En osund betraktare kan lägga högst egenartartade, medvetet eller omedvetet, tolkningar på det mest oskyldiga verk.

Min tolkning av resultatet i relationen bild - betraktare i det porträtt pappan skapat tillsammans med sin dotter är just det Du efterfrågar, närhet, ärlighet och estetik. Utöver det kan man läsa in förtroende, gemenskap, respekt och integritet. Inte någonstans läser jag in Din tolkningsreaktion.

Jag är ju inte neutral i sammanhanget, även jag påverkas och utvecklar (hoppas jag) mina tankar och betraktelser utifrån de erfarenheter jag känner, läser, hör och skriver samt uttrycker själv. Därav denna lite underliga skrift vilken i sig inte skall ses som en sanning (låter lite högfärdigt jag vet) utan som ett inlägg i debatten att låta sig ta del av och förhoppningsvis vidga lite av ens vyer. Jag vet att det är ett trubbigt och kanske i sammanhanget oväsentligt inslag vilket inte tillför något men, som sagt, kanske en undermedveten ström av tankar låter sig påverkas lite.

Som en avslutning tror jag mig förstå, ännu en gång, att Du vill ha en debatt kring etiken och moralen gällande, inte bara "gubbifieringen" utan även, den allmänna synen på roller som presenteras i de olika medier vi översköljs med dagligen. Den debatten behövs som sagt naturligtsvis och den behöver föras genusneutralt tror jag. Debatten i sig är svår eftersom bredden på åsikter om vad som är och inte är tillåtet är stor och viljan att få sin åsikt hörd skapar ytterligheter. Det gör att man som offentlig person, som Du i detta fallet, har ett ansvar hur man framför, varför man vill framföra, vilka svar man önskar höra och vilken debatt som man vill skapa. Min enkla tanke och egentliga mening med detta inlägg är att Du tyvärr inte levde upp till dessa i förstaskedet vilket tippade över debatten till person och inte sak. Jag tror att Du äger både kunskap och verbalitet att föra fram en i grunden bra och innehållsrik diskussion kring de här frågorna. Som deltagare i en sådan diskussion/debatt är det, om än lite tråkigt men ändå, av betydelse att man läser det som skrivs i affekt en extra gång med självkritiska ögon innan det man tycker och tänker publiceras.

Utöver att Du även ifrågasätter inte bara den fotograf som bistod Johan, vilken gjort sig känd för att porträttera utsatta människor på ett respektfullt och värdigt maner, så önskar Du att hela produktionsteamet borde visat på en större självkritik. Denna önskan får mig att tänka på parallellen med människor som högt kräver en förutsättningslös respekt, när svaret på hur man får äkta respekt ligger i att man själv visar att man respektar andra människor

Med vänliga hälsningar

Peter Vahlersvik

PS Det är konstigt, hur mycket man än skriver så känns det som man ändå får fram för lite, för trubbigt och kanske för hårt. Jag ber om tillgift om det uppfattas för hårt, det är inte min avsikt. Vill bara få fram att det bakom varje sådan här diskusson finns levande och kännande människor samt att en värdig och sansad diskussion kring frågorna Du egentligen efterfrågar behövs DS

Jag är till salu

Hej hej kära läsare!

Jag kastar mig än en gång över bloggtangenterna i tron att jag har något att berätta. Denna gång är tankar sprungna ur en utställning som pågår i Göteborg. Det är http://www.thephotogallery.se som i de gamla artilleristallarna på magasinsgatan ställer ut ett urval fotografier av mer eller mer kända fotografer. Jag har ynnesten att kunna besöka denna utställning dagligen under vardagarna och har under varje besök sett, hört och insett nytt för varje gång jag varit där. Det är en klart sevärd och kompetent utställning med fotografier som alla är till salu.

Det är denna sista del gällande värderna som slog mig först och störst den första dagen. Jag börjar med att erkänna att jag inte är särskilt bevandrad i samlarkulturen kring fotografi men är samtidigt inte obekant med att det värderas högt i vissa lägen. Dock så blev jag förvånad över den generella prisbilden och i vissa fall över hur högt en bild värderas. Visst, jag vet att världens dyraste (och enligt vissa, fulaste   ;-) ) bild såldes för 29 miljoner, typ. Visst, jag är medveten om att bilder som produceras i begränsad upplaga av kända fotografer/konstnärer betingar ett relativt högt pris per kopia. Visst, jag erkänner att jag var lite naiv men att fotografier såldes för dessa priser under sådana relativt lättsamma former var en liten överraskning för mig. Utöver denna första lilla överraskning så visar det sig att det är inte speciellt svårsålt för den delen heller. Det finns kapital som placeras i dessa fotografier och en stilla undran är väl om det är väl investerade pengar om man har andra intressen än det rent estetiska. Vad vet jag, den branschen är jag urdålig på men jag har numer nya mål i sikte, jag skall innan mitt frånfälle ha sålt en bild för minst 200.000 kronor  ;-)

Utställningens huvudattraktion är Terry O´Neill, en brittisk fotograf som sedan tidigt 50-tal fotograferat främst kändisar som jag förstår det. Var inte bekant med honom till namnet innan men är lite betuttad i hans verk nu. Det finns närvaro, respekt, tillit och professionalism inbakat i en klurig humor runt hans bilder. Jag fastnade för ett porträtt av Roger Moore i karaktären som James Bond under filmen Live And Let Die som i all sin enkelhet visar varför Roger Moore är den enda James Bond. Denna bild, som kostar sina modiga riksdaler på utställningen, finns även att beställa på Gettys images (sic) och länken till den sidan är här: http://www.gettyimages.co.uk/detail/news-photo/british-actor-roger-moore-posing-with-a-gun-early-1980s-news-photo/73064053

Inspirerad av denna bild embarkerade jag min lilla hemmastudio för att med min rekvisita skapa en .... tja, homage (som det heter på engelska) till Terry. Fotografiet som föddes ur denna inspiration till denna "homage" visas nedan. Jag lägger även en kopia av denna min bild under min kollektion Konceptuella Självporträtt här på fotosidan för Er som önskar se den i bättre format. Bilden kommer, när det blir dags, att tryckas i ett enda signerat exemplar i storleken 100x70 cm. 

Det är inte så mycket mer att skriva eller säga här nu. Jag fortsätter min fragila vandring avstämplandes nya avtryck i de dammfyllda fotspår av de som tidigare har korsat och i framtiden korsar min väg. För er som önskar investera i en högst osäker ekonomisk placering och kanske en värre estetisk så är alltså nedan fotografi till salu, ett unikt exemplar, signerat och monterat för det facila priset av 200.000 kronor  ;-)

Lev väl.....

En västkusttjommes Stockholmskänslor

Hej kära läsare!

Bloggar ut i världen igen i ett av dessa sporadiska blogghopp i vars gungfly jag siktar på tuvorna, hamnar dock på sniskan ibland men det ger erfarenheter inför nästa hopp. Jag hade ynnesten att få tillbringa några dagar i vår kära, vackra huvudstad Stockholm. Dagarna var upptagna av plikter men kvällarna som övergick i tidig natt hade jag egentid vilken tillbringades med apostlahästarna flitigt galopperande.

Besökte kulturhuset och Imogen Cunningham utställningen på Galleri 3. Vilken liten pärla denna kvinna var. En utställning som varmt rekommenderas om Ni har vägarna förbi. Gratis inträde vill jag i en parantes tillägga och man kan inte annat än glädjas över den servicen som våra offentliga inrättningar bjuder på. Hann även med The Wild Wonders of Europe Outdoor Exhibition på Raoul Wallenbergs plats. Man blir  andlöst imponerad av hur vacker vår moder jord är och med vilken skicklighet de utvalda fotograferna fångar det unika och hänförande som utspelas. Denna lilla obetydliga glob i universums oändlighet innehåller så otroligt mycket vackert och vi människor, som självutnämnda förvaltare, våldför oss på den under inflytande av en sjuklig ursäkt som benämns ekonomisk vinning.

Denna tanke fick ytterligare bränsle vid besöket av Fotografiska där Pieter Hugos utställning fick olusten att bubbla. Bilderna från Agbogbloshie Market som på något sätt skildrar välfärdens ände gör ont, bilderna ur Vestiges of a Genocide är outhärdliga i sin råa rättframhet. Så mycket ondska som finns inympad i dessa platser och kvarlevor är en grym påminnelse att vi människor inte kan, eller vill, lära oss av vår historia.

För misantropen i mig var det för väl att även Marcus Bleasdale representerades på Fotografiska. Hans bilder i Farming out of Poverty blev en behövlig motpol till ovan dystopi. Små insatser av engagerade medmänniskor i utsatta platser får via hjälpande organisationer medel att själva lösa sina problem, sina umbäranden och det fungerar!!! Båda dessa utställningar på Fotografiska är nästan ett måste om man befinner sig i Stockholm under tiden de visas. Det är det mest onda och det mest goda vi människor mäktar med präntat på bild och i båda fallen kan, behöver vi få insikten att vi inte är förmer.

Behöver inte nämna Helmut Newton men gör det ändå. Det räcker med det, han är en av de stora och för mig är det värt hela inträdet bara för att se favvoporträttet i utställningskvalitet  ;-)

Ja, det blev ju mycket blogg igen, mer än vad som var tänkt men det bubblar när man väl börjar skriva. Resten av tiden utanför kulturbesöken fotograferades det friskt. Min vana trogen så blev det högt och lågt. Med tanke på de känslor som besöket i helhet gav så tänkte jag visa lite bilder från resan som är mer känsla än estetik för mig. Dessa bilder tilltalar säkert få av Er läsare men är känslomässigt träffande i mig..... Hoppas Ni kan finna lite nöje i betraktelsen ändå.

Lev väl!