Den mörka otryggheten...

Hej hej kära läsare!

Jag bloggar in här igen med en i bloggsammanhang massiv text med en för mig sedvanligt  pompöst pretantiös presentation. Ni som läst mina tidigare blogginlägg vet ju att jag tyvärr inte äger gåvan att begränsa mina alster i samma mån som min verbala blyghet gör mig till en relativt stum person. Som alltid ber jag om tillgift för mina långa texter.

Den här texten är resultatet av några irritationer samt funderingar jag gått och burit på den senaste tiden. Det är många tankar blandat med känslor som florerat i min smått förvirrade hjärna en tid och som av olika orsaker kulminerat nu. Orsaken därtill hoppas jag framgår under textens gång tillsammans med hjälp av ett fotografi som presenteras senare.

Alltnog, jag börjar med att göra en liten avbön. Jag är väl medveten om att de problem som jag nu börjar med i det stora hela kan ses som futtiga. Dagligen påminns man om orättfärdigheter och tragiska öden både här hemma och runt om i världen , men......

Det stora irritationen emanerar ur den olycka jag råkade ut för i början på februari vilken jag beskrivit i tidigare blogginlägg. Det blev och pågår en betydligt längre och krångligare rehabilitering än jag trodde det skulle bli. Samtidigt är det så frustrerande att gå med ständig värk i varierande grad, att vara rädd för plötsliga rörelser eller snedsteg vars resultat krampar ihop nackmuskulaturen och renderar både smärta och stelhet, att inte kunna bära riktigt eller vara normalt aktiv utan att det betalar sig illa. Dessutom är smärta nedbrytande och tröttande mentalt vilket i sin tur ger koncentrationssvårigheter och en dåsighet, typ. Nu skall det tilläggas att jag sakta blir bättre trots allt gnäll. Erfarenheten har också gett en annan bild av smärta, en helt ny förståelse för hur tärande det är med konstant smärta och en respekt för de olycksaliga som har kroniska smärtdiagnoser. Som sagt, i den stora världen är detta kanske futtigheter men i min sfär påträngande hämmande

I denna period gjordes en semesterresa till Rhodos. Som förströelse och poollektyr valde jag boken "Två soldater" av Roslund och Hellström. Denna berättelse gjorde, i ljuset av mina pågående situation, ett stark intryck. Boken formligen vomerar ångest, desperation, otrygghet, ilska, bekräftelsebehov, meningslöshet och cynism i ett språk som suggestivt suger musten ur själen. Det är i mina ögon en förskräckligt äcklig bra bok. Roslund och Hellström knackar med denna och sina tidigare böcker i varierande grad men med en konsekvens bort den grälla rappningen på det lusthus som betecknas den svenska välfärden och blottlägger chimären det svenska folkhemmet. Som en kuslig bekräftelse av bokens budskap, om än i mildare form men ändock, så publicerade Göteborgsposten under samma vecka en artikelserie om ett ungdomsgäng som terroriserade och vandaliserade spårvagnar i en stadsdel i Göteborg. (Till detta kan numer också läggas de upplopp med bränder och stenkastning mot poliser och brandmän som startade  i Husby och som sakta men i eskalerande form sprider sig ut över vårt land). Varför dessa ungdomar agerade som dom gjorde förklarades med ord som tangerade känslan som förmedlas i "Två soldater". I en förbryllande känsla så vävdes brutal fiction och verklighet ihop under en varm Rhodoshimmel.

Under veckan på Rhodos gjordes en del utflykter där en gick till Monolithos och den ruin som finns där. Där är en bedövande vacker utsikt över Egeiska havet i en spännande och turiststrapatsrik omgivning som är väl värd ett besök. I centrum av den gamla ruinen finns en liten kapelliknande byggnad i varsamt renoverat skick i vilken man har möjlighet att tända ljus för de man vill minnas, i allafall är det så jag tolkar den traditionen. Känslan, om man är i den sinnesstämningen, är lite sakral och andlig i det man stiger in i det minimala utrymmet som är inrett med ett litet bord som ett lika litet vattenbad vilar på samt ett bikthörn, typ, med religiösa motiv målade på väggarna. I vattenbadet ,med en sandbotten att låsa fast ljusen i, står alla dessa brinnande smala ljus tända för personer vilka är i evigheten. Jag tände ljus för mina svärföräldar och för min kära mor, kära far och kära storasyster, insöp lugnet och friden som omfamnade den lilla lokalen.  Efter det struttade jag runt så gott det gick och plåtade hej vilt. När vi skulle lämna platsen, i det att "klättringen" ner skulle påbörjas så, utan en riktigt medveten handling, vänder jag mig om och fotograferar ....ingenting egentligen. Två exponeringar av en tunnelpassage, ett träd på vänster sida som sträcker sig över till kapellets vänstra vägg och i mitten en blågrå himmel. Jag vet inte riktig vad det var som lockade eller gjorde att jag fotograferade denna tunnel, annat än en omedveten känsla. Ändå är det dessa två ickebilder av alla bilder tagna både innan, och som det visade sig även efter, som förärade mig den djupaste emotionella beröringen under semesterresan. Jag var lite handfallen över det just då.

Efter en liten stund så kom jag ikapp  tankemässigt. Ut ur hjärnans virvlande gångar och svindlande associationsbanor var det något som knöt samman de senaste händelserna, skadan, känslorna, boken Två Soldater och den kataklysmiska ångesten den förtäljer, den andlösa ron i kapellet, den upplevda närheten till mina avlidna släktingar kanaliserades ut i dessa två fotografier och en strof, en textrad, en tanke kom för mig i det att allt sammanföll. Trots alla våra unika egenskaper, våra specifika särdrag och underliga härkomster så tror jag att hos oss, Homo Sapiens, djupt inne vilar det en gemensam baskänsla som har kraften att knyta oss samman när det mörka vältrar sig över oss, det gäller "bara" att äga djärvheten att vara så rädd att man når den ....... känslan!

Denna strof triggade min slumrande skrivklåda, byggde en tanke om något litet men grundläggande gemensamt och en vilja att få dessa sammanvävda. Ett av mina tidigare projekt vars delar är publicerade här på bloggen får därför se sig delvis aktiverat igen. Efter sedvanlig vånda och många kasserade utkast har nu då strofen vuxit till en text kopplad till den omedvetet medvetna bilden, allt enligt konceptet som mitt projekt "Tankar om bilder och bilder om tankar" bygger på. Så för Er som tarvat läsningen ända hit, här kommer en fristående fortsättning på "Tankar om bilder och bilder om tankar"

Lev väl

Jag släckte ett

Öga

Och tände en

Syn

Ty

I ögats mörker

(Inbäddat)

Omfamnad i

Flämtande låga

Vilar den

Okända otryggheten

I tårarnas

Flod

Kanske

Den okända

Otrygghetens

Låga

Är den värmande

Syn

Släckta ögon

Behöver

För

Kanske

 En resa

I de släckta ögonens

Syn

På tårarnas flod

Kan

Släcka den kyla

Som den

Kända otryggheten

Göder

Att

Kanske

Våga vara så

Rädd

Att man kan

Omfamna den

Okända otryggheten

Tillsammans

I alla släckta ögons

Floder

Vars mynningar

Ger allas och ingens

Humanismens hav

Då

Kanske

De flodberestas

Släckta ögon

Ser den

Kända otrygghetens

Chimär

Med dess falska borg

Som gömmer sig däri

Ser allas otrygghet

I synen

Och inbjuder till

Den okända otryggheten

För tillsammans

Kanske

Lågan värmer

Kanske …

2013-05-26 21:32   aasaboe

Jag blev litet ängslig för din nacke när jag läste om smällen du råkade ut för... Jag vet tämligen väl hur det kan bli efter en rejäl bakifrånpåkörning för många år sedan, påbyggd med precisionsarbete med mycket statiska moment. Numera finns som väl är litet bättre kunskap i vården, förmodar och hoppas jag. Jag håller alla tummar för att det går bra för dig!

Jag gillar din dikt!

Svar från Obi-Wan Kenobi 2013-05-27 20:19

Hej Christer!
Tack för din omtanke och Dina ord även om det är synd att det byggt på Dina egna erfarenheter. Hoppas det i slutändan gick bra för Dig. Det är som Du säger, nya rön hela tiden och det är säkert en väg framåt. Gött att Du gillar dikten ;-)
//Peter\\

2013-05-27 12:22   Heléne Alklid

Jag ryser av välbehag! Du har verkligen talang!!! Du borde ge ut dina dikter tillsammans med dina vackra bilder! Jag skulle ABSOLUT köpa den!
Ha det så bra och fortsätt skriva!

Svar från Obi-Wan Kenobi 2013-05-27 20:24

Hej Heléne!
Dina ord gör mig varm i själen och glad i hågen. Du tänder gnistan som falnat gällande det där bokprojektet. Kanske man skall grabba tag i det igen och om det blir av så får Du det allra första exemplaret signerat av mig .... ;-)
Tack för att Du ser!!
//Peter\\

2013-05-27 15:07   Ewa Kirjavainen

Du är så grymt bra! Det har alltid varit en ynnest att få läsa dina inlägg och nu med dessa poetiska ord är det verkligen som grädde på moset. Och bilden, ja den är underbar den med!
Ha det gott!
ewa

P.S. Herrarna Roslund och Hellström är nästan lika bra som du. :-)

Svar från Obi-Wan Kenobi 2013-05-27 20:31

Hej Ewa!
Vad grymt härligt att läsa Dina ord. Den ynnest Du känner ger jag tusenfalt tillbaka till Dig för att Du ger mina texter tid. För mig växer texterna i vetskap att Du omfamnar dessa..... ;-)
Ha de´ underbart!!
//Peter\\

PS Nästan lika bra som mig?! Snacka om egoboost Du sköljer mig i ;-)) .... DS

2013-05-28 09:38   Maria G

Dagens dikt berör mig starkt.
Din skrivkonst har alltid lockat mig att läsa, så även denna gång. Fortsätt för allt i värden nu när du är på G!
Hoppas rehabiliteringen går enligt planerna. Det kan ta tid att återhämta sig och återfå ordinarie styrka men du klarar det säkert.
/maria

Svar från Obi-Wan Kenobi 2013-05-30 23:42

Hej Maria!
Att Du blir berörd är för mig en bekräftelse vilket jag är ödmjukt glad inför. Dina bilder är en inspirationskälla och port till djupare världar vilka hjälper att trigga tankar ur vilka det emanerar lust till skrift. Jag uppskattar varmt Dina ord och omtanke. Kampen fortsätter......
//Peter\\