Långsam men naggande god
Man ska inte låta lågt ISO/ASA avskräcka
Visst är Ilford Pan F Plus långsam då en känslighet på 50 ASA (ISO) gör den mindre lämplig för handhållen kamera när ljuset är för knappt.
En småbildsrulle Pan F Plus, färdig att laddas in i min analoga Canon EOS.
Varför överhuvudtaget en långsam film?
Svartvita filmer håller generellt mycket hög kvalitet, snabba och medelsnabba rullar täcker i stort sett de flesta behov gällande gråskala och skärpa. Filmer som Ilford FP4+, Delta 100, Kodak TMAX 100 och även från andra fabrikat är finkorniga och ger mycket fin gradiation.
Den gamla ödegården växer igen. Pan F och Canon EOS
Man får det där lilla extra med Pan F. Något bättre skärpa, lite bättre gradiation med teckning i skuggor och ännu finkornigare.
Men skillnaderna och "vinsten" är ändå marginell. Pan F är absolut ingen allroundfilm, fördelarna gentemot medelkänsliga emulsioner märks inte alltid i praktiken, men finns där.
Lina. Pan F och Canon EOS med Sigma 50mm ART.
Om man "enbart" är ute efter bästa möjliga tekniska bildkvalitet med skärpa och toner så är det bättre att köra helt digitalt.
Men nu handlar ju kvalitet om så mycket mer än teknik och prestanda. Det klassiska utseendet hos svartvit analog film och mörkrumskopior har andra estetiska värden. Det märker även den yngre generationen och inte bara gamla rävar som jag med rötter i mörkrummets framkallningsskålar.
Digitaliseringen. Jag fotograferar av negativen på ett ljusbord med makro-objektiv
Råbild- eller hur ett negativ kan se ut efter avfotografering. Bilden är enbart inverterad och rättvänd.
(Man får först en negativ och spegelvänd bild när man fotograferar av negativet)
Med en upplösning på 20 Mpix och ett skarpt makro-objektiv så kramar man ur i stort sett all information ur ett småbildsnegativ. Högre upplösning med mer pixlar är lönlöst och tillför ingenting. En riktigt bra filmskanner levererar mellan 3000-3600 dpi eller mer vilket motsvaras av ca 15-20 Mpix.
Den gamla traktorn. Råbilden är nu redigerad och klar för visning.
Här tycker jag att det klassiska utseendet från analoga svartvita bilder kommer fram.
En del av tjusningen är att redigera råbilden och locka fram gråskalan jag är ute efter. Ofta är råbilden mjuk, kontrastlös och i stort behov av en ordentlig ansiktslyftning.
Dags att plocka fram grejor ur verktygslådan. Nivåer med svartpunkt och vitpunkt. Kurvor, skuggning och efterbelysning med eller utan masker i olika lager. Fullt drag i spakarna efter tycke, lust och smak.
Del av traktorn i 100% pixelförstoring efter redigering och skärpning. Råbilden är ca 5200 x 3900 pixlar stor.
Kornigheten är försumbar och syns inte i stora utskrifter eller mörkrumskopior vid normalt betraktningsavstånd.
Ytterligare en traktor. Pan F.
Jag bor på en gård och har nära till två gamla traktorer som jag gillar att fotografera. De har blivit testobjekt för mina olika kameror och objektiv. Jag kan få jättefina bilder med utsökt färg och tonskala i svartvitt med min digital systemkamera och olika skarptecknande objektiv. De analoga svartvita bilderna ser helt annorlunda ut i gråskala och skärpeintryck och blir ofta tilltalande i mina ögon.
Men behöver man då Pan F med sin låga känslighet? Både ja och nej.
Filmen är överkurs och kan undvaras om man nöjer sig med Ilford FP4+ eller T-kornsfilmer som Ilford Delta 100, Kodak TMAX 100.
Filmen är bra att ta till om man klarar sig med 50 ASA (ISO) och vill få ut ytterligare bättre gradiation än vad T-korn klarar eller bättre skärpa och finkornighet än medelkänslig traditionell film typ FP4+
Tack för titten, kika gärna på tidigare inlägg om svartvitt/
Janne
Med vänlig hälsning/per-erik
MVH Janne
/Lars U
Då finns det inget som hindrar dig att fotografera på klassiskt vis igen. I alla fall halvvägs, ska man löpa linan full ut så behövs det ett mörkrum också.
Ha det gott. /Janne
Skönt att se bra analogt foto. Man vill se mera.
Ha det väl
Bob
Bästa hälsningar / Janne
Jag började med Ilfords filmer när den medelkänsliga filmen hette FP 3 (undrar hur många som fattar när det var?).
FP3 blev FP4 år 1968 vad jag förstår. HP4 blev HP5 1976.
Om jag inte minns fel så var min allra första film Kodak Panatomic X laddad i Yashica Electro 35, ca. 1970 eller så.
Nu har jag skaffat en Electro 35, inte fy skam.
MVH Janne
Det är kul och bra att ungdomarna hittar till klassisk fotografi.
Mitt mörkrum är photoshop och där kan man göra underverk av gamla ofta undermåliga negativ.
På den analoga tiden testade jag och min kompis väldigt många olika framkallare och även filmer. Den bästa och mest allsidiga framkallaren tycker jag att D76 (eller ID-11) är.
Jag har nu en dunk med brukslösning (stock) och med den kan man framkalla åtskilliga filmer under några månader innan den ger vika.
T-kornsfilmerna bör man nog framkalla i dedikerade vätskor typ TMAX-framkallare.
Bästa hälsningar/ Janne