En svarvit rulle i kamerornas kamera
Få kameror är så intimt förknippade med analog fotografi som Hasselblad
Innan digitalkamerorna tog över så tänkte många på kameror från Japan och Tyskland i första hand, men bara för småbild 24x36.
Kejsaren var svensk och det var mellanformat som klingade högst. Negativen och diabilderna är ca. 3 ggr så stora som småbild och skillnaden märks i mörkrummet, tryck och förstoringar.
Hasselblad 500 C/M, Sonnar 4/150mm, Magasin A12, Prismasökare. Sekonic ljusmätare.
Min vän Rohny Gustavsson lånar generöst ut sin Hasselbladare till mig.
Rohny Gustavsson. Sonnar 4/150mm. (Mjukt ljus i skugga)
Mästerfotografen Rohny från Kalmar kan det analoga. Han är känd från fotoklubben och har varit en populär kursledare.
Zeiss optik
Planar 2,8/80mm. Sonnar 4/150mm. Distagon 4/50mm
En bidragande orsak till Hasselblads framgångar är utan tvekan den ypperliga optiken från tyska Zeiss.
Vidvinkel 50mm (motsvarar 30mm). Normalobjektiv 80mm (motsvarar 50mm). Kort tele 150mm (motsvarar 90mm)
Med dessa tre objektiv och ett par mellanringar har men en väldigt allround uppsättning.
Boningshuset vid ödegården. Planar 80mm
Varför analogt kan man undra?
För mig är det ett återfall. Tillbaks till rötterna och svartvit fotografering, framkallning och kopiering. Fast mörkrummet är ersatt av photoshop och det gör det bara lättare och roligare.
Karaktären i bilderna, svärtan, gråtonerna och kornigheten blir så annorlunda mot den digitala bilden.
Processen är härligt långdragen. Du vet inte hur bilderna blir innan de är framkallade eftersom kameran inte har någon skärm som omedelbart avslöjar allt. Du måste i blindo veta hur filmval, exponering och framkallningsmetod skapar dina negativ.
Du måste snåla med antalet exponeringar eftersom filmen är dyr. En rulle till Hasselbladaren rymmer endast 12 bilder.
Hela gången från idé till bildskärmen är lång och omständig, något helt annat än omedelbar tillfredsställelse.
Löken på laxen är att trots att jag genom åren tagit väldigt många rullar svartvitt så vet jag aldrig hur bilderna kommer att se ut förrän negativen digitaliseras och bearbetas. Förr i mörkrummet, idag vid datorn.
Taket på ladan har rasat in. Solsken med hård kontrast. Distagon 50mm. Ilford FP4+
Gradiation
Egentligen handlar allt om gråtoner. Gradiation från svärta till vitpunkt.
Du väljer film och framkallningsmetod efter ljuset och motivets kontrast. I denna serie från ödegården använde jag en rulle Ilford FP4+. Det är en mycket populär film för att den är så j*klar bra. FP4 kom någon gång på 1930-talet och framkallaren D76 kom ännu tidigare 1927!
Det bästa med FP4+ är att den går att använda som långsam finkorning film och medelsnabb (medelkänslig) film med högre kontrast. Man styr kontrast och kornighet med framkallningstid och agitation. (Agitation är hur man vänder på framkallningsdosan så att framkallningsvätskan rörs om och blir aggressivare)
Gullrankan är lika torr och död som själva ödegården. Sonnar 150mm
Skärpa. Skanna eller fotografera vid digitaliseringen av negativen.
Det känns ju överflödigt att nämna att skärpan blir bra med en "Bladare".
"Hassy" (jänkarna kan inte säga Hasselblad) är ju kung pga. den utsökta bildkvaliteten som kameran kan prestera.
Dagens digitala kameror har en upplösning och skärpa som har utvecklats många steg sedan den analoga tiden.
Man kan säga att när man jämför digitaliserad småbildsnegativ mot mellanformat så är det skillnad, och det märks.
Redan en ganska enkel och billig filmskanner klara av teckna ut småbild med skarpa korn. Om man i stället fotograferar av negativet så räcker det gott och väl med en systemkamera på ca 20 Mpix och ett skarpt makro-objektiv.
För mellanformat om bilderna är extremt skarpa (vilket de sällan är i praktiken) så kan det behövas 50-60 Mpix i kameran.
Min erfarenhet är att för mellanformat så räcker 30 Mpix långt.
Många fotografer digitaliserar genom att skanna in mellanformat i en Epson flatbäddskanner med filmtillsats. En sådan skanner levererar en verklig upplösning som ligger på motsvarande ca 30 Mpix. Det räcker för tryckkvalitet 45x45 cm.
Rohny Gustavsson. Solen är irriterande när Rohny vill filma vid ödegården. Sonnar 150mm.
Bilden på Rohny som plirar mot solen hade varit svår att få till i mörkrummet. Kontrasten i solen är väldigt hög och det kräver mycket efterarbete i photoshop.
Jämför med den tidigare bilden på Rohny som är tagen i skugga och mjukt ljus.
Halva ladan står kvar vid ödegården. Distagon 50mm
Bilderna från ödegården är digitaliserade i 38 Mpix, 6200 x 6200.
Här finns det man behöver veta om skannrar för digitalisering:
https://www.filmscanner.info/en/FilmscannerTestberichte.html
Skriver om
Innehållskategorier
Arkiv
Kategorier
- Film och video
- Intresse - Digital efterbehandling
- Intresse - Gatufoto
- Intresse - Husdjur / Tamdjur
- Intresse - Macro
- Intresse - Mörkrum
- Intresse - Porträtt
- Intresse - Studio
- Intresse - Svart-vitt
- Intresse - Utrustning
- Intresse - Vilda djur
- Intresse - Växter, insekter, naturdetalj
- Teknik - Makro
- Teknik - Mörkrum alt. teknik (analogt)
- Teknik - Studioljus (inne/ute)
- Teknik - Sv/v
/ Bengt H.
Bengt H.
De är bara annorlunda.
Bengt H.
Så nu kan jag använda mina fina Canon-objektiv även på film.
Bra bilder. Du har rätt, Bladarn är i en klass för sig. Började själv med 1000F som plåtis på Östgöten. Körde fotboll med 250mm.
Senare på 80-talet hade vi precis utrustningen du visar på jobbet. Svårt att slå den även idag. Med ett digitalt bakstycke är man väl utrustad.
Kul att se
Ha det väl
Bob
Intressant att höra historiken.
Jag visste inte ens att man kan hänga på en massa Mpix i rumpan.
/Janne
När jag förr tog diabilder hände det ofta att det blev höjdformat på bilderna, det är mycket sällsynt idag.
Ungdomar idag filmar ofta med mobilen med 9:16 på höjden!! Världen är ur led.
/Janne
mvh
/B
Ps Dina bilder i bloggen är också suveränt bra, förstås!
Leica M har jag testat som yngre och har haft Leicaflex på 80-talet. Optiken stack ut med "Leica touch", kort sagt väldigt bra med hög kontrast.
/Janne
/Janne
Janne
Tack för en trevlig läsning med fina bilder. Hela hanteringen med att fotografera ”Old School” gör att ens sinnen mår bra. Sen om det är en Hasselblads med A12 6x6 eller A16 6x45 ja, då är det svårt att klaga.
Nu blir det när jag digitaliserar negativet och inverterar bilden så att den blir positiv i datorn.
För ca 10 år sedan körde jag en del analogt. Har nu börjat igen. Personligen blev jag lite trött på det digitala och gillar processen kring det analoga - prylarna, framkallningen, men kanske främst förväntan. Upplever att det är något magiskt kring att få bilderna på ett fysiskt medium!
Just förväntan och suga lite på karamellen är värdefullt.
Likadan var väntan på att få en diabildsrulle framkallad innan den trillade ned i brevlådan hemma.
Det är goda nyheter för alla oss som numer är enbart digitala.
I början av 70-talet jobbade jag mycket med en 500c + 150 an.
Jag minns fortfarande slutarljudet med vällustig rysning.
Porträtten i 50x60 format hade legendarisk gradation.
Porträttet på Rohny är speciellt fint.
Måste erkänna att jag blir lite sugen att återigen sätta in en riktig film i kameran, men det kommer inte att hända.
Allt jag kunde göra under mer än 30 år som analog fotograf, kan jag göra bättre idag.
Jag trivdes i mörkret med fix och framkallningsångorna, men jag trivs ännu bättre i mitt ljusa fina labb, som idag består av bra Mac och stor skärm, samt en Epson P800 skrivare. Scanner och flera digitala kameror ingår så klart också, liksom Photoshop.
Tack för trevlig blogg.
Jag håller med dig. Med tillägget att analog svartvitt ger ett annat utseende än digitalt och ibland kan det vara väldigt tilltalande. Det är svårt att sätta ord på det hela. "Karaktär, känsla och filmisk" blir gärna klyschor utan klar innebörd.
Med GH5 och det jättefina Leica Summilux (Panasonic Lumix) 1,4/25mm som jag köpte av dig, kan man nå enastående resultat.
Jag försöket nu bli vän med Bladaren vilket inte är så lätt. Handhållet kan jag nästan glömma.
Att hitta rätt fokus på mattskivan är ofta en ren gissning.
Porträttet på Rohny har bakfokus och jag måste skärpa upp ögonen ordentligt i photoshop för att kompensera. Men övning ger färdighet, får man hoppas.
Ha det gott.
/Janne
Det finns ett labb i Spanien som heter Carmencita, de framkallar och scannar högupplösta neg för 20€/rullen. Terese Brandwold, mycket duktig fotograf använder dem (kolla in hennes bilder). Jag har precis skickat 5 rullar i fredags och idag fick jag mail att de mottagit dem.
Skall bli mycket spännande att se hur jag upplever deras scanningar.
Det bästa med att hitta tillbaka är att jag blivit nogrannare även innan jag trycker av en digital kamera i jobbet.
Intressanta tips. Att soppa rullen hemma i köket och ladda dosan i jordkällaren är halva nöjet. Även om spiralen jäklas med filmen och mig i mörkret.
Men att få filmen både framkallad och skannad i hög kvalitet kan vara lockande.
Du får mycket gärna höra av dig om resultaten från Spanien senare.
/Janne
/Rickard
Du visar fina bilder på flickr
MVH Janne
Har en sida på Facebook "Hasseli Vesselit" öppen för alla som gillar filmfoto. Intresserade är välkomna!
Ingemar "Ingo" Forsberg