Framkalla och digitalisera själv dina analoga svartvita filmer.

Björn. Film Ilford HP5 24x36mm , objektiv 50mm

Bilden på Björn är tagen med HP5 som är en snabb traditionell film. Framkallad i Kodak D76 brukslösning enligt anvisningar.
Kontrasten är justerad efter tycke och smak i photoshop. På kamerans objektiv satt ett grönt filter som är bra på att återge hudtoner i svartvitt.

Som analog fotograf kan man med enkla medel lyckas bra med framkallning av  svartvit film.
Roligast är att framkalla filmen själv. Har du bara grundkunskaperna klart för dig så är förutsättningarna goda.

Jag vill beskriva mitt tankesätt och metodik som kanske skiljer sig mot hur många andra gör.
Självklart är val av film och framkallning viktigt men för att komma vidare så behöver man kunna bedöma hur negativen blir och veta vad man ska göra med dem.
För att få ut så mycket som möjligt med avseende på kvalitet i bilden så måste också digitaliseringen av negativen göras på ett bra sätt.
Två bra sätt är att antingen använda en filmskanner av god kvalitet eller att fotografera av negativen med ett bra macro-objektiv.
Flatbäddskanner med filmtillsats och dialock duger inte för 135 film (24x36mm) om man lägger ribban någorlunda högt. Vad som duger är helt och hållet upp till dig.
Men man måste känna till och förstå att det inte går att utvärdera filmens optimala egenskaper och kvalitet om digitaliseringen är den svaga länken i kedjan.

Ego 1. Delförstorad bild, negativ avfotograferat med macro-objektiv vid digitaliseringen. Jämför med nästa bild Ego 2

Ego 2.  Samma negativ som Ego 1. Men nu skannat med flatbäddskanner och filmtillsats. Jämför med föregående bild Ego 2

En flatbäddskanner har inte tillräckligt hög upplösning för att ge svartvit film rättvis skärpa. Den har inte heller tillräckligt bra dynamiskt omfång så att alla gråtoner från svart till vitt klaras av. Bildens gradiation eller tonskala blir lidande. 
Därmed inte sagt att bilderna behöver bli dåliga eller få en undermålig teknisk kvalitet, men det blir ju en annan diskussion.
När man jämför bilderna Ego 1-2 så får man en bra uppfattning om skillnaderna tycker jag. Klicka på bilden för förstoring.
Bilderna är delförstorade (beskurna), som helbilder på en vanlig skärm så blir inte skillnaden lika tydlig.

Katten Buse. Film Ilford DELTA 100. Svartvit katt och kontrastrikt ljus.

DELTA 100 är en av de skarpaste och mest finkorniga filmerna. Skärpan på katten ovan är mycket bra. Kontrasten överlag är tilltalande och detaljerna i det vita ansiktet och halsen samt blänket i ögonen lyfter bilden kan man säga. Det man förmodligen inte lägger märke till eller bryr sig om är att den svarta pälsen saknar teckning och skiftande mörka toner. Det är ganska typiskt för T-kornsfilmer, de är inte lika bra som traditionell film på tonomfång och valörer. Men i det här fallet, vem bryr sig?

Att tänka på vid själva fotograferingen. Vid val av filmtyp så är oftast filmens känslighet avgörande.
Låg och medelkänslig film ger bäst förutsättningar för att hantera stora kontraster och få fram fin tonskala från svart till vitt.
Men snabbare filmer krävs när tillräckligt korta slutartider behövs för att undvika skaknings och rörelseoskärpa.
Snabb film med högre känslighet medför grövre korn och sämre upplösning. Detaljåtergivningen blir då lidande vilket kan påverka skärpeintrycket.
T-kornsfilmer typ TMAX eller DELTA har finare korn och tunnare emulsion än traditionell film med kubformade korn.
T-kornsfilm får finare korn och högre skärpa medans traditionell film är bättre på att samla ljus så att filmen klarar av högre kontrast.
Samtidigt är det så att val av framkallare och framkallningsmetod också kan styra filmens egenskaper så att val av T-korn eller traditionell film inte spelar så hemskt stor roll egentligen.
Hur man exponerar filmen har däremot central betydelse. Att mäta rätt med kompensation för mörka/ljusa motiv och eventuellt motljus är nog viktigare än själva filmvalet.
En grovt felexponerad bild eller film går inte att rädda oavsett vilken film det är och hur man framkallar den.

Men val av film handlar ju inte bara om den tekniska aspekten. Slutresultet med bildernas karaktär och utseende är ändå det som påverkar fotografens val.
Du kanske gillar kornighet med distinkt skärpa och ordentlig svärta. Nästa gång är du ute efter silkesmjuka toner och kornfri teckning med skärpa i de fina detaljerna.

 
Lina. Ilford DELTA 100.

Bilden på Lina tycker jag är ett bra exempel på när T-korn lyser som bäst. I mjukt ljus när man vill se päls.

Detalj med Linas nos förstorad. 

Ett inlägg om film och framkallning kräver nästan lite nördig pixelpeeping också 👨‍🎓. 
Jo, bilden på Lina är skarp och den duger gott och väl till för en rejäl utskrift som ska hängas på väggen om så önskas.

Val av framkallare. I princip finns det två huvudgrupper av olika framkallare. Antingen är det anpassade för T-korn eller traditionell  film. Och så skiljer man på om de är finkornsframkallare eller inte för finare korn. 
Det är nog här som olika fotografers preferenser går isär som mest. Helt efter tycke och smak.
Många gamla rävar har provat sig fram genom åren och hittat sina favofilmer och favoframkallare.
Min rekommendation är att inte krångla till det för mycket i början. Följ fabrikanternas anvisningar i deras datablad till att börja med.

Med film i framkallningdosan, hur gör jag nu?
Tid, spädning, temp och agitation.
Tänk på att alla fyra parametrarna är viktiga och att variationer av dessa kan styra resultatet.

Längre framkallningstid "pressning" höjer filmens känslighet (ASA) och ger grövre korn samt högre kontrast.
Omvänt så sänker kortare framkallningstid kontrast, känslighet och kornstorlek.

Framkallarens spädning får olika effekt med olika framkallare. Det är viktigt att följa fabrikanternas information angående spädning.
Vanligtvis vill man påverka kornigheten och skärpan med olika spädning.

Hur man agiterar (rör om i vätskan) har stor betydelse. När framkallningsvätskan rörs om så sköljs använda kemikalier bort från filmytan så att färsk vätska kommer åt silverkornen. Det påverka i hög grad framkallarens utjämnande effekt, dvs. hur ljusa respektive mörka partier i bilden framkallas. Utan agitering så minskar utframkallningen i de ljusaste partierna först medans de mörkare partierna (svagt exponerade) framkallas vidare. På så sätt kan man få lägre kontrast i negativen.
Det kan vara användbart t.ex en solig dag när man vill undvika att skuggpartier i bilden blir helt svarta eller att de ljusa partierna (högdagrarna) blir helt vita (utfrätta) utan teckning på grund av överframkallning.
Slarvar man med agiteringen så kvittar det hur noga man är med de andra parametrarna. Så följ råden till att börja med!
En vanlig standard agiteringsmetod är att man vänder dosan två gånger varje minut under framkallningen.

Lina och Lisa. Film Ilford FP4, kamera Yashica Electro 35 

Ilford FP4 är en gammal klassiker och min absoluta favoritfilm. Den har allt utom hög känslighet.
För ca 50 år sedan blev filmen snabbt min och mörkrumskompisen Åkes favofilm. Det kanske låter som flosker men det är svårt att misslyckas med FP4 i kameran.
Negativen från FP4 får efter digitaliseringen en gradiation "kurva" som är relativt enkel att gradera i redigeringen. Ofta räcker det med att sätta vitpunkt och svartpunkt i "nivåer/levels" med hjälp av histogrammet. Kanske dra lite i spaken för mellanregistret också.
Framkallaren Kodak D76 är ännu äldre, den lanserades redan 1927 och är fortfarande bäst i mina ögon. Dessutom är den lätthanterlig och billig.

2023-02-27 17:45   syntax

Knepigt detta att få över den analoga bildens kvalitet till den digitala världen. Jag använder som du vet en flatbäddsskanner och kvalitetsförlusten vad det gäller skärpan har jag kunnat fastställa genom att jämföra utfallet från ett negativ tidigare kopierat i det traditionella mörkrummet, och sedan skannat nu med flatbäddsskannern. Den iakttagna skärpeförlusten vid skanningen kompenserar jag med motsvarande lätt digital skärpning efter skanningen. Jag har laborerat en hel del med förhållandet; radie-linsskärpa-gausisk skärpa, för att nå samma skärpa som den traditionella kopian, och samtidigt ett för ögat angenämt allmänresultat.
På det stora hela måste jag ändå konstatera att det inte är möjligt att helt överföra den analoga bildens kvalitet till digital form på skärm. Detta är naturligtvis frustrerande när man vill visa bilder, och det blir orättvist i jämförelsen med digitala bilder.
Folk påpekar ofta att digitala bilder är så mycket skarpare, jag brukar då informera om att mina fina analoga bilder har blivit avskärpta av det digitala för att kunna visas på skärm. Dom ser då ut som fiollådor i ansiktet, och förstår inte vad jag snackar om.

Slutligen har jag problem när jag för över mina bilder till FS. Här uppstår en märkbar skärpeförlust. Jag vet inte om det beror på att mina filer är för stora, eller för små.

Besvara

2023-02-27 19:07   Jan Olof Härnström

Jag tycker att det går hyfsat bra att skala ned bilder till webben även om de tappar lite kvalitet eftersom siterna komprimerar bilderna (och gör det olika hårt)
Vid nedskalningen så skärper jag inte bilderna och de sparas i jpeg hög kvalitet.
(Här i bloggen förminskas de bilder som jag skickat in som är 1440p höga)

För mig diskussionen om analogt eller digitalt är bäst mest en pseudodiskussion.
Mina digitaliserad svartvita bilder gör sig fint utskrivna på papper tycker jag. Vilket kanske är naturligt eftersom papper är ett helt annat media än bildskärm.

Besvara

syntax 2023-02-27 19:37

Jag tycker också att mina digitala svartvita filer blir bra utskrivna på papper - ända tills jag lägger dem bredvid samma bild tidigare kopierad på Agfa Rekord rapid i det traditionella mörkrummet. Då ser dom digitala utskriftskopiorna inte vidare bra ut.

Svara