Ett år med Hanne

Så kör vi nu nästa årskrönika. Denna gång är temat Hanne, som idag fyller ett år.

Nu är det åter dags för en himla massa årskrönikor i bild

Som sig bör är det nu man ska summera fotoåret 2018. Om man haft något. Men det har väl de flesta som äger en någorlunda modern mobiltelefon. Men det är inte alla som finner det intressant att summera året i bilder. Men jag gör det. Flera gånger om, och troligen med lite olika teman. Jag börjar med ett tema som ligger mig varmt om hjärtat, inte för att jag är speciellt bra på det, men det är himla roligt. Gatufoto. Nedan har jag valt ut (oklart på vilka grunder) 15 bilder från 2018 års gatufotografernande. (Bilderna tagna i Stockholm om inte annat anges)

Kungsträdgården

Grev Turegatan

Kungsträdgården

Kungsträdgården

Österlånggatan

Stora Nygatan

Norrmalmstorg

Humlegården

Sergels torg

Skånegatan/Södermannagatan

Sergelgatan

Drottninggatan/Odinslund, Uppsala

Mynttorget

Västerlånggatan

Västerlånggatan

TGIF

Så fort jag hällt i mig sista kaffeslurken vid fredagsfikat på jobbet hastade jag hemåt (dvs min fru plockade upp mig på sin väg hem från jobbet) för att packa ryggsäcken med te och några smörgåsar. Järvafältets naturreservat hägrade. Som så ofta förr parkerade vi  bilen vid Granskog och gick den välbekanta vägen ner mot Översjön. Det var kallt, sådär höstklart i luften, och milda färger. Det hade regnat tidigare på eftermiddagen, och regnet hängde ännu i luften. Men molen täckte inte hela himlen, och man skulle kunna hoppas på att solen möjligen skulle kunna bryta igenom lite grann. Vi stötte inte på många människor, bara en hundägare och en och annan kondomcyklist. På väg hem från jobbet kan man tänka.

 De gamla militärbarackerna vi Översjön låg som vanligt tysta och igenbommande. Men kanske skulle det bli lite mer liv i helgen. Ofta på helgerna har Hässelby scoutkår någon form av aktivitet i den största av barackerna. Och det verkade också som om det skulle bli konstutställning i helgen. Galleri Över sjön brukar det kallas. De hade redan satt upp skylten.

 När vi passerat barackerna och kommet en bit längs vägen mot Nysved bröt plötsligt solen igenom och skapade ett spännande ljus i ormbunkarna. Ljuset kom plötsligt, och försvann lika plötsligt.

 Förra helgen hade vi hittat en massa kantareller en bit in i skogen, så vi gick in där för att se om vi kunde hitta några fler. Men det var totalt tomt. Inte en enda kantarell hittade vi. Däremot blev jag kall om fötterna, för det var ganska blött i gräset.

 Väl framme vid vägkorsningen vid Nysved gick vi upp i hagen mot den gamla torplatsen där Nysveds torp en gång legat. Det är en alldeles utmärkt plats att dricka te och äta smörgås på. Man sitter långt från vägen och det känns väldigt ostört, även om det är många som är ute och går. Man har utsikt över ängarna bort mot Säbysjön, och åt andra hållet kan man nästan se ända till Väsby gård genom kohagen. Te och smörgås smakar sällan så bra som ute i naturen, i synnerhet inte när den lågt stående solen letar sig genom granarna och ger ett gult fint ljus på omgivningen.

Tillbaka vid Översjön hinner vi precis se de sista soltrålarna spegla sig i vatten innan solen går ner bakom skogen vid Molnsätra gård. Sista biten tillbaka till bilen känner man hur kylan saktar rullar in, och man förstår att det kommer bli en av de första riktigt kalla nätterna denna höst.

Gnesta is da shit

I går kväll besökte jag metropolen Gnesta för att lyssna en av mina favoritartister, och kanske Sveriges främste Bluessångare och -munspelare, Knock-Out Greg. Att han spelade just i Gnesta av alla små samhällen i Sverige berodde på att han är därifrån. Och eftersom han i sin ungdom arbetat några år på  Humbles bageri och konditori var det naturligt att spela i Humbles trädgård. Det var något visst att gå på en Blueskonsert på en bakgård i Gnesta, det serverades ingen alkohol så det var lungt och städat, och många kände varandra, de flesta kände både Greger (som han egentligen heter), och han bror som satt bakom trummorna. Mycket trevlig småstadskänsla, avslappnat och inte alls som på en klubb i en storstad. Och rent musikaliskt var det en fantastisk spelning. Dom lovade komma tillbaka nästa år, och jag kan varmt rekomendera att gå dit och lyssna då.

If the river was whiskey, and I was a divin' duck. Well, I would dive to the bottom, never would I come up

Den 27 maj var det. Old Town Blues Day i Gamla Stan i Stockholm. Stockholms bluesförening låg bakom arrangemanget, som i huvudsak bestod av ett antal blueskonserter på ett flertal av Gamla Stans musikscener. Jag valde att lyssna dels på klassiska Jump4Joy, med den sanslöse Ulf Sandström på sång och Piano. En underhållare av klass, både som sångare, pianist och presentatör. Jag såg dom första gången 1991, under Vattenfestivalen. Vi åkte med ångfartyget Saltsjön på en kvällskryssning, och Jump4Joy var det ena bandet som spelade. 

Det andra bandet som spelade på S/S Saltsjön den kvällen hette Baba Blues, och det var för att höra dem vi åkte med. Baba Blues hade bildats några år tidigare då bandet Divin’ Duck upplöstes. Divin’ Duck hann jag bara se en gång. Det var på Mosebacke i slutet av 80-talet och det var en av mina första konserter med live-blues, och det var helt magiskt. 

När Divin’ Duck hade återuppstått för att spela på Old Town Blues Day var det självklart att jag gick för att lyssna, i hopp om att bli lika hänförd som för 30 år sedan. Men man måste vara realist. Ett band som inte spelat ihop på 30 år kan inte efter några rep nå upp till speciellt hög klass, ens om varje individ är aldrig så skicklig. Blues, och säkert mycket annan musik som framförs live förutsätter ett band som är väldigt samspelade. Framträdandet blev precis så mediokert som man rimligen kunde förvänts sig, men det var ändå roligt att åter få se det band som på allvar väckte mitt intresse för Blues.