Barack Obama i stan - den syriska folkfesten

Obamas besök hade dittills inte varit någon höjdare. Men den slutade i fin stil. På eftermiddagen var det folkfest på Medborgarplatsen. Syrier var där för att protestera mot ett amerikanskt anfall. 

Tillställningen drog till sig en svans av belackare. Unga arga män viftade med rebellernas grön-vit-svarta flagga. De skrek: "Assad fascist mordare!" De ville krig. 

De var inte särskilt många, men de var hätska. Islamistiska fotbollsfans är väl den närmaste beskrivningen. 

Nej, det här var inte roligt. 

De som protesterade mot kriget var desto fler, kanske 4-5 gånger. Och det var människor av alla slag: kvinnor, män, barn, ynglingar. Vanligt folk, helt enkelt. Många kristna, men även en del muslimer. 

Demonstranterna viftade den syriska röd-vit-svarta flaggan. Plakat på presidenten Assad och Egyptens starke man, general Al Sissi. 

Piratpartiet var också där. Fokus var på Edward Snowden och Chelsea Manning. 

Även proggarna var där. De protesterade sin vana trogen mot USA. Obama ej längre idol. 

Här kanske det kan vara lämpligt med en utvikning. Någon kanske frågar sig: om proggarna är mot att USA för krig, är det inte ett tecken på att kriget är bra? Detta är en feltanke. Det finns två typer av politiskt engagerade. Dels finns fotbollsfansen, dels finns tänkarna. De förra är relativt många medan de senare är relativt få. Fotbollsfansen är de som håller på sin sida, oavsett hur förutsättningarna ändras. Under kalla kriget höll antikommunister på USA medan socialister var mot landet. Flertalet av dessa människor fortsätter att gå på i ullstrumporna som om ingenting har hänt. De vägrar att inse att muren har fallit, och att USA:s nya utrikespolitiska hållning har förändrat allting. Efter murens fall och Sovjetunionens kollaps fanns inte längre något hot från kommunismens totalitära ideologi. Världen borde ha blivit fredlig, folkrätten borde ha fått råda. Tyvärr har det inte blivit så - och det beror helt och hållet på USA. Efter murens fall drabbades landet av hybris. Man såg sig som världshistoriens slutsegrare. USA var Guds gåva åt mänskligheten, bärare av universella värden, med rätt att godtyckligt ingripa mot "skurkstater" obeaktat folkrättens regler. Till denna ideologiska dimension anslöt sig ett problem från det militär-industriella särintresset. Vid Sovjetunionens kollaps hamnade alla västliga försvarsmakter i en identitetskris. För att motivera sin existens måste en försvarsmakt ha en fiende. Vad göra med Nato? Alliansen bildades för att försvara Västeuropa mot Sovjetunionen: när denna stat kollapsade förlorade Nato sitt existensberättigande. Det naturliga hade varit att alliansen hemförlovades och att tjänstemännen och byråkraterna fick en rundlig pension att njuta fredens sötma med. Men så fungerar inte människor. När en byråkrati förlorar sitt existensberättigande måste den hitta en ny uppgift. När en försvarsmakt förlorar sin fiende måste den hitta nya fiender. Lösningen blev att omvandla Nato till världspolis. I den nya världsordningen gäller inte folkrättens regler om gränsers okränkbarhet. FN-stadgan betyder intet. Enligt FN-stadgan är anfallskrig förbjudet. Militära medel för tillgripas endast ifall FN:s säkerhetsråd ger sitt godkännande. USA och andra västländer respekterar inte längre FN-stadgan. De goda har alltid rätt att ingripa i andra länders inre angelägenheter och bomba ett land av "humanitära" skäl, och ändra på andra länders regimer, enligt den amerikanska presidentens goda tycke. Må så vara: man varför alla dessa lögner? Sedan murens fall har USA startat ett anfallskrig vart fjärde år. Alltid helt eller delvis på lögner; ofta utan FN-mandat, d v s i strid mot folkrätten. 

Vad har allt detta våld åstadkommit? Har världen blivit mer fredlig? Nej, ingen som ser sakligt på frågan kan väl svara ja. Vad våldet må skapa är vanskligt och kort, det dör som en stormvind i öknen bort. Och det är här som det ironiska inträffar att det numera är proggarna, socialisterna, som är rätt ute i världspolitiken. Av födsel och ohejdad vana kritiserar de USA - och eftersom USA numera är världens stora bekymmer råkar de ha rätt! Omvänt gäller att liberalerna, som tidigare helt riktigt stod på USA:s sida i det kalla kriget, av födsel och ohejdad vana fortsätter att stödja landets politik. Vilket gör att det numera är de som är vilse i världspolitiken. Slutligen finns tänkarnas fåtaliga skara - som höll på USA under kalla kriget, men som har insett hur läget har ändrats och därför är starka motståndare till landets rådande politik. Och som inser att det ironiskt nog idag är länder som Ryssland som står upp för folkrätten och som utgör förnuftets röst i världspolitiken. 

Syrien är världens äldsta kristna land. Islamistrebeller har kidnappat kristna biskopar. Inbördeskriget går hårt åt den kristna minoriteten. 

Jag kan säga att det var riktigt rörande att stå med syrianerna på Medis. Vanliga människor som försvarar sitt land. Man känner kristen solidaritet. Och när man såg de olika sidorna i konflikten på Medis insåg man hur fel ute USA och the usual suspects är i Syrien. Visserligen var det många kristna, så folksamlingen kanske inte var representativ för Syriens befolkning. Men ändå tror jag att den kan vara det. Ty det finns skäl att tro att situationen i Syrien påminner om den i Egypten, där den kristna minoriteten och majoriteten av muslimerna har valt militären framför islamisterna. Det är något som ger hopp åt Mellanöstern och åt världen. 

Dagens skörd

Meddelar några bilder från när jag var ute och luftade kameran i eftermiddags.  

På Medborgarplatsen stod en band norska musikanter och spelade. Norrmännen verkar älska att gå ut och paradera och spela mässingblås. Antagligen är det traditionen med syttende mai. På samma sätt som tyskarna har de bumpabumpan i blodet. Trevligt när de kan vara här och spela - vi har ju inte riktigt de traditionerna här. 

Tänkte att jag skulle få en bra närbild på mässingblänket. En tubaspelare tyckte det var lustigt. 

Gick vidare längs Folkungagatan. Där gled en raggare fram i en gammal amerikanare. Härliga bilar. Varför gör man inte sådana bilar längre? Här är ett område där utvecklingen går bakåt. Skulden ligger naturligtvis främst hos klimathysterikarna som har makten i sitt våld. 

Gick sedan förbi Lidl. Där stod en nunna och skulle betala. Antagligen från Sankt Eriks katolska domkyrka. Tänkte att det skulle kunna bli en fin bild. Tyvärr lyckades jag inte riktigt i föresatsen att agera fluga på väggen. 

Kom sedan fram till det som var huvudmålet för dagen nämligen kullerstenarna vid Katarina. Det finns en gata upp mot Mosebacke som har helt otroliga kullerstenar. De är runda som klot och gräset växer friskt runt om dem. Det har inte så mycket med väg att göra - snarare mosaik, konst. Försökte plåta dem men resultatet blev inte så lyckat. Hade fel objektiv, 35 mm. Gatan är smal så ett tele tror jag kan fungera bättre. Det blir ett av mina projekt. 

Hur som helst: norska musikanter, en amerikanare, en nunna, kullerstenar. Trots allt en hyfsad dagens skörd. Med den får man vara nöjd.