Äventyr i Rom: Statyerotik

Skulle vilja ta upp ett ämne som många tänker på men få talar om. Nämligen det här med statyerotiken. Länge har statykonsten varit ett område där det varit accepterat med nakenhet i det offentliga rummet. Det kanske är naturligt. Skulptur handlar om att framställa människokroppar och det gör sig oftast bättre att skulptera människokroppen naken än med kläder. Samtidigt passar skulptur som offentlig konst så då har även en viss nakenhet i det offentliga rummet kommit att accepteras. Men det har ändå alltid funnits gränser för hur nakenheten framställts. Sällan ser man nakenheten korsa gränsen och gå över i erotik, åtminstone i det offentliga rummet. 

På Piazza della Repubblica står en statygrupp som emellertid korsar denna gräns. Statygruppen står i en fontän och föreställer fyra najader i kamp med olika sjöväsen. Ursprungligen stod här en fontän med fyra lejon. Fontänen hade kommissionerats av påven Pius den nionde. År 1901 flyttades emellertid lejonen för att ge plats för najaderna. Genast utbröt skandal. Och den som har sett najaderna förstår varför. Genom de hundra år som gått har statyerna blivit överväxta med alger och växter. Statyerna har flagnat och är i ganska risigt skick. Ingen har dock hittills vågat rengöra dem. Ingen vill nämligen vara föremål för synen där händer tvagar dessa kroppar: 

Även som svensk från Sverige och Ingmar Bergmans landsman blir man smått chockad över framställningens uttrycklighet. 

Verkets upphovsmän försvarade sig med att kritikerna hade låtit fantasin skena. Verket skulle tolkas symboliskt. En flicka som kramar en vattenorm skall ses som en bild av människans kamp mot elementen. Tro't om ni vill. 

Det är långt från den lilla sjöjungfun. Det här är najader som gör män galna. 

I bakgrunden kyrkan Santa Maria degli Angeli. Man kan lätt föreställa sig hur mässbesökare lämnar kyrkan, försonade med Gud i bikt och sakrament. Och genast skall ögat utsättas för frestande former. Skandal! Man undrar vad som egentligen låg bakom. Vid den här tiden rådde starka konflikter i Italien mellan kyrkan och de politiska krafter som kontrollerade staten. Var det hela en socialistisk/frimurarkonspiration för att j-las med påven? 

Något hundratal meter bort från piazzan ligger en kyrka med fyra vattensprutande lejon. Det måste vara påvens gamla lejon! När man ser dem kan man i viss mån förstå bytet. De ger onekligen ett lite tamt och tråkigt intryck. 

Här ser man det bättre. Jämför de menlösa lejonen med Moses fruktansvärda gestalt. Så påven kan faktiskt sägas ha fallit lite grann på eget grepp. Hade han kommissionerat lite mer blodfyllda lejon, uppresta och rytande - hade det här inte behövat hända.

//Fine

...vänta. En sista fundering. Ser inte de där lejonen lite bekanta ut? Jag har en bestämd känsla att jag har sett dem förr. - Är det inte lejonen som står vid Norrström!? 

Visst är det det. Det är samma lejon! Hieroglyferna avslöjar dem. Det handlar förmodligen om några egyptiska lejon som har varit populära bland påvar och kungligheter vid förra sekelskiftet. Mindre så bland moderna stadsplanerare. 

...förresten...det finns väl inga planerare från Staden bland läsarna? Nej, inga konstiga idéer nu...

Äventyr i Rom: Vandring bland ruiner

Första dagen i Rom. Var ska man börja? Det kändes rätt att börja ifrån grunden, i antiken. Jag ville återvända till min ungdoms Asterix och därför satte jag mig före att utforska det Rom som rådde på Caesars tid. Rom byggdes som bekant på sju kullar och den förnämsta kullen av alla var Capitolium. Då det regnade på morgonkvisten passade det bra att besöka de capitolinska museerna som ligger här. 

Capitolium är idag ett smakfullt renässanstorg ritat av Michelangelo. En riktig pärla. På torget står en berömd staty över filosofkejsaren Marcus Aurelius som skymtar till vänster. Under antiken låg här templet till Jupiter, himlens härskare och romarnas förnämste Gud. Och det är därför som namnet Capitolium är förknippat med världsmakt. Länder som velat göra anspråk på en sådan makt, billiga uppkomlingar exempelvis, har ofta sett till att skaffa sig ett eget Capitolium. 

Rom grundades år 753 före Kristus. Stadens grundare var Romulus, som tillsammans med sin bror Remus som spädbarn hade diats av en varginna. Staden styrdes till en början av kungar. Men år 509 f. Kr. hade de frihetsälskande romarna fått nog. Ledda av hedersmannen Brutus gjorde de uppror mot den siste kungen Tarquinus. Brutus stack kniven i kungen varvid han utropade: "Sic semper tyrannis!". "Alltid så åt tyranner!". Därvid grundande man den romerska republiken, som sedan skulle vara i femhundra år. (Sic semper tyrannis är för övrigt den amerikanska delstaten Virginias måtto och även det rop varmed John Wilkes Booth tog livet av Lincoln). 

Under republikens tid styrdes Rom av två konsuler vilka valdes varje år. Konsulerna var viktiga för tideräkningen i gamla Rom (man sade att någonting inträffat under den och dens tid som konsul).  Museet ligger i ett palats och här finns väggar där man ristat in namnen på alla konsuler genom århundradenas gång. I flera rum täcks väggarna med dessa namn. En imponerande samling. Man känner historiens vibbar och inser att Rom är Rom.  

Rom styrdes sedan av kejsare. Julius Caesar hade gjort sig till diktator år 44 f Kr. Romaren Brutus tänkte då att han skulle upprepa sin förfaders bragd genom att befria Rom från tyrannen. Caesar stacks ned och dog (varvid Caesar yttrade: Et tu, Brute!, Även du min Brutus!). Försöket att återinföra republik misslyckades emellertid och istället blev Rom kejsardöme från och med Augustus. Efter Augustus var det lite stökigt med allehanda intriger och illdådare som Caligula och Nero på tronen. Men perioden 100 e.Kr och hundra år framåt räknas som "jämviktstiden", då Rom styrdes av dugliga soldatkejsare. De mest hedrade är Hadrianus och Marcus Aurelius. En stor del av museet upptas av statyer på dem. Ovan syns byster på Marcus Aurelius (får de aldrig nog av karln!). 

Marcus Aurelius figurerar för övrigt i filmen Gladiator. Russel Crowe är den romerske generalen Maximus och Marcus Aurelius är hans mentor. Crowe och Aurelius besegrar tillsammans de germanska barbarerna vid Vindobona (Wien). Men Marcus Aurelius blir sedan mördad av sonen Commodus, varvid Crowe blir fråntagen ära, familj och ställning. För att överleva måste han nu slå sig fram som gladiator... 

Museets huvudnummer är förutom ryttarstatyn över Marcus Aurelius (originalet) även delar av en jättelik bronsstaty av Konstantin den store. Konstantin var den siste kejsaren som bodde i Rom. Han införde kristendomen på 300-talet och flyttade staden till Konstantinopel (nuvarande Istanbul, vikingarnas Miklagård). Han är därför den som sätter punkt för staden Roms maktställning under antiken. För övrigt: känns inte det här ansiktet bekant? Den slöa blicken, var har man sett den? Någon italienare...vänta! Stallone! Det är ju Sly!

Från Capitoliummuseet har man utsikt över Forum Romanum. Det sker från en byggnad som jag tidigare inte hade hört talas om. Detta är utsikten från museet. Byggnaden är mycket hög - högre än Curian och lika hög som de högsta templen. Den ligger i fonden av Via Sacra där den stöter vid Capitolium. Vad är det för byggnad? En guide förklarar: det är Tabelariet. Roms gamla stadsarkiv, byggd några århundraden före Kristus! Men ska stadsarkivet verkligen ha största byggnaden, dessutom på bästa platsen? Saken är emellertid inte så konstig. För en världsmakt värd namnet måste alla viktiga handlingar nedtecknas och arkiveras. Och ni som har läst Asterix minns att på romartiden skrev man ner saker på stentavlor. Så det är inte så underligt att arkivbyggnaden blev stor. 

Bredvid Capitolium på vänster sida ligger Curian, som var den byggnad där den romerska senaten sammanträdde. Den mytomspunna senaten. På dessa trappor mördades en gång Julius Caesar. Men byggnaden ger faktiskt ett ganska måttligt intryck. Den är inte så stor. Det är möjligt att den varit klädd i marmor tidigare. Eller kanske var det meningen att senatorerna inte ville pråla så mycket med sin makt? De ville verka och inte synas. 

Bredvid Curian ligger det gamla fängelset Mamertinum. Under antiken var det känt som Tullianum. Det var ett temporärt fängelse för fångar som skulle bli dömda. Enligt traditionen ska både apostlarna Petrus och Paulus ha suttit här innan de blev dömda till döden. Numera sägs dock detta vara osäkert. Den mest berömde fången under antiken var den store gallerhövdingen Vercingetorix. Vi som läst Asterix vet hur det ligger till. Vercingetorix besegrade romarna i slaget vid Gergovia (i detta slag deltog Majestix). År 52 f Kr. besegrades emellertid Vercingetorix av Caesar i slaget vid Alesia. Vercingetorix hölls sedan fången i sex år i Tullianum. Han satt där för att kunna ingå i Caesars galliska triumftåg. Då emellertid ett inbördeskrig kom emellan dröjde det sex år innan Caesar fick fira triumf. Vi som sett TV-serien Rome vet hur det gick till. Caesar rider triumf med Vercingetorix på en vagn. Efter triumfen stryps gallerhövdingen. I TV-serien stryps under triumftåget - men experterna hävdar att det i själva verket skedde i fängelset enligt traditionen. Tullianum är nämligen en rå och fuktig håla i anknytning till Roms gamla avloppssystem Cloaca Maxima. Efter att en fånge hade strypts slängdes han sedan helt sonika ned i kloaken för att spolas bort i Tibern. 

Någon har satt upp ett plakat för att hedra Vercingetorix. Det måste vara på samma språk som Asterix och Obelix talade! Någon av läsarna som kan galliska? 

Den här bilden visar två saker som är symptomatiska för Forum. Dels det bristande säkerhetstänkandet. Jättelika stenkolosser vilar på pelare som ser ut allt annat än stabila. Livsfarligt! Vad händer om en stenbumling ramlar ned i skallen på en? Stämmer man då SPQR, senatus populusque romanus, Roms senat och folk? 

För det andra ses måsar cirkulera i skyn. Detta är något av det mest påtagliga: måsarna har tagit över stället. I formationer kretsar de i skyn runt Forum. Det är nästan lite olycksbådande. Men det är inte farligt: de bor här. På Forum finns hur mycket skrymslen som helst att bygga bo i. Favoritstället verkar vara uppe på Palatinen, i kejsarnas gamla palats! 

Ruinerna och måsarna gör att man blir påmind över hur förgängligt allting är. Sic transit gloria mundi, så förgås världens härlighet. För tvåtusen år sedan, då Rom stod i sin prakt - vem hade då kunnat föreställa sig att templen och palatsen en dag skulle förfalla och bli till ruiner? Om en vandringsman i en avlägsen framtid skulle ge sig uppåt norr, finner han då på samma sätt att Slottet ligger i ruiner, att Sagerska palatset finns ej mer, och att måsarna gjort ställena till sin boning? Förgänglighet är människans lott! 

Forums kanske viktigaste byggnad var vestaljungfrurnas hus. Vestaljungfrurna fyllde en viktig uppgift i gamla Rom: De bevakade den heliga elden som brann i Vestaltemplet, de helgade föremål som skulle offras åt gudarna. Den som gav sig på eller så mycket som yttrade ett farligt ord till en vestaljungfru var en dödens man. Roms makt hängde mycket på vestaljungfrurna, vilket bevisas av att när kejsaren Theodosius på 390-talet släckte elden och körde iväg jungfrurna så intogs staden av barbarer bara några årtionden senare. 

Vestaljungfrurna bodde i en klosterliknande byggnad på Forum. I trädgården står fortfarande statyer på berömda jungfrur. Många av dem verkar ha hetat Flavia. Av någon anledning saknar många statyer huvud. Tidens tand eller vandalism? 

Mätt på Forum begav jag mig så iväg till Colosseum. Det ligger väg i vägg. Och även Colosseum levererar. Mycket Gladiator-vibbar här! (Förutom turisterna förstås). 

"My name is Maximus Decimus Meridius. Commander of the Armies of the North. General of the Felix Legions. Loyal servant to the true Emperor, Marcus Aurelius. Father to a murdered son, husband to a murdered wife – and I will have my vengeance, in this life or the next." (Tänk bort turisterna). 

En dag mättad med intryck. Hur ska den sammanfattas? Det som slår en i Rom är hur man vårdar sina fornminnen. Visst: de ger staden inkomster. Men det verkar också finnas en inställning som gör att man uppskattar att ha några gamla pelare stående i ett gathörn. Vilka värden ger oss ruinerna? Ruinerna tycker jag ger space i tillvaron. De skapar närvaro av det förgångna. De gör oss mindre instängda i vår egen tid och gör att vi kan hålla viss distans till tidens nycker. De gör oss därför friare. Ruinerna ger fantasi åt sinnet. De skapar samhörighet med de människor som levat och slitit i förgångna tider, människor som levde under helt andra förutsättningar men som ofta verkar vara oss påfallande lika. Ruinerna gör att vi kan yvas över förfädernas bragder; vi beundrar deras skönhetskänsla och hur de lyckas skapa märkliga ting trots tekniska förutsättningar helt andra än idag. Ruinerna gör helt enkelt livet lite rikare. 

Romae, 
//Per

I Rom!

Befinner mig i Rom! Världens vidunderligaste stad. Kom fram vid sextiden på kvällen. Checkade in på hotellet - bara tre minuter från Spanska trappan! Folkliv och femton grader varmt. Så ni förstår kära läsare att livet leker. Meddelar några första bilder från kvällspromenaden. 

Första kvällen blir det att man siktar på löst hängande frukt. Det fick bli en sväng till Spanska trappan och Fontana di Trevi. Spanska trappan var dock relativt folktom. Visst, den är ganska stor. Krimskramsförsäljarna på en som iglar. 

Fontana di Trevi gör dock ingen besviken. Knökfullt med turister. 

Bad en medturist att ta en bild. Okej, skärpan blev lite dålig..men fontänen är fin! 

Fontana di Trevi är tjuvfotograferingens Mecka. Har nog inte många likar på jorden. Bara att plåta. 

Slut från Rom för idag. I morgon väntar nya äventyr. 

Från Prag - Om när Jesusbarnet räddade Prag från svenskarna.

Ett av den katolska kyrkans mest uppskattade kultföremål är Jesusbarnet av Prag. Barnet är en halvmeterstor docka/staty som finns i karmeliternas kyrka Vårfru den segerrika på Mala Strana. Barnet kom till Prag från Spanien i början av 1600-talet. Genom åren har flera mirakel hänförts till Jesusbarnet varför dess kult har spridits över världen. I kyrkan möter man turister från Sydamerika och Indien som kommit för att besöka Jesusbarnet. Ett av dess mest kända mirakler utfördes år 1639 då barnet räddade Prag från svenskarna. 

I maj år 1639 kunde stadens härolder uppe på stadens torn meddela en fruktansvärd syn. Den mäktiga svenska armén, känd för sin våldsamhet, befann sig utanför staden. Sedan flera år härjade den i Böhmen och alla visste vad en invasion skulle innebära i form av rov, död, eldsvådor, hunger och nöd. 

- Svenskarna står utanför portarna! ropade man. - Detta är slutet. Låt oss be till Jesusbarnet av Prag. Endast ett mirakel kan rädda oss. 

Dag och natt bad man och firade gudstjänst inför Jesusbarnet i Vårfrukyrkan. Svenskarna stannade på sin plats utanför staden. De verkade inte ha någon brådska. På natten samlades de kring stora eldar och sjöng grova soldatsånger. Det verkade som om de hade tänkt stanna för evigt. 

En morgon steg en pojke vid namn Jakob upp på ett av stadens berg. Då fick han se en märklig syn. Inga eldar, inga tält, inga soldater. Endast det tomma fältet var kvar. Svenskarna var borta! 

Genom en fånge som flytt svenskarnas läger fick Pragborna senare reda på vad som hade hänt. Svenskarnas härförare Banér hade på natten fattat beslutet att inta staden. Han utgav ordern och armén började förbereda sig. Då uppenbarar sig plötsligt en kurir till häst och inträder i generalens läger. Och efter ett kort samtal med kuriren ändrar sig plötsligt Banér och meddelar order om arméns tillbakadragande! 

Vilken förklaring skall ges till en sådan obegriplig scenförändring? De tacksamma Pragborna kunde bara komma på en förklaring. Det måste ha varit Jesusbarnet som hjälpt till. Och så föddes legenden om Jesusbarnet av Prag, full av barmhärtighet mot dem som i yttersta nöd tar sin tillflykt till honom. 

Tillägg: en alternativ tolkning är att svenskarna insåg att det inte skulle vara praktiskt att släpa med sig alla skatter ute i fält. Ännu återstod många år av krigande. - Låt oss vänta med Prag och ta staden det sista vi gör innan vi åker hem, bestämde de. Sagt och gjort. 

Från Prag - Trogna stod vi fast

Någonting som verkligen är värt ett besök i Prag är museet över Heydrichs banemän. Museet ligger i kryptan till Kyrillos och Metodius ortodoxa kyrka där gärningsmännen,  en kommandogrupp från den tjeckiska exilregeringen, gömt sig och där de gick sitt öde till mötes. Museet är litet och väldigt gripande i all sin enkelhet. 

Under andra världskriget hade den fruktade Gestapomannen Reinhard Heydrich fått i uppdrag att som protektor hålla Tjeckoslovakien i schack. Den tjeckiska exilregeringen beslöt att röja honom ur vägen. År 1942 lyckades en kommandogrupp ta livet av Heydrich med en bilbomb. Nazisterna införde svåra repressalier för att komma åt gärningsmännen. Efter någon vecka lyckades man spåra dem till kyrkan där de fått fristad av prästerna. Eldstrid uppstod. Läget var naturligtvis hopplöst och männen slutade med att ta sina liv. För biskopen och prästerna som gömt dem väntade döden. 

I kryptan. En sval, tyst, enkel, värdig, gripande atmosfär. Några kransar och byster på motståndsmännen. Sällan blir historien så konkret som här. 

"Trogna stod vi fast". Ett minnesmärke över riktiga hjältar. Äkta demokrater som slogs för friheten. 

Inuti kyrkan. I korloftet mötte några av motståndsmännen sitt öde. Kyrkan är än idag den ortodoxa kyrkans huvudkyrka.