Från Krim: Sevastopol

Ingen kan ha undgått de dramatiska rubrikerna från Krim under helgen. Ryssland har startat en militär aggression mot Ukraina! Bilder i media visar några mystiska soldater som patrullerar på gatorna i Krims huvudstad Simferopol. Vilka är de? Var kommer de ifrån? Är de månne ockupanter från ett främmande land? Eller är de lokala milismän från Krim? 

Bild här. 

Det som gör bilderna lite dråpliga är att aggressionen verkar väldigt fredlig. Människor ställer upp sig och vill bli fotograferade tillsammans med soldaterna. Livet verkar rulla på som vanligt. Om man exempelvis jämför med Natos anfallskrig mot Jugoslavien för femton år sedan, då Belgrad terrorbombades i två och en halv månad för att tvinga fram ett övertagande av Kosovo. 

Bild här. 

Just det här att stå och fotografera sig med stora starka män är något som Krimborna verkar gilla. Bilderna väcker minnen till liv för mig. År 2009 bodde jag på Krim under några sommarveckor. Jag tänkte att jag skulle bättra på min ryska. Och finns det någon bättre plats att göra det på än i Jalta? Den mytomspunna staden vid Svarta Havet. Jalta där Tjechov bodde, där Roosevelt, Stalin och Churchill gjorde upp...

Men det inte Jalta som det här reportaget handlar om, utan om Sevastopol, den mytomspunna staden. Staden har figurerat flitigt i media. Det är här som den ryska Svartahavsflottan ligger ankrad. Sevastopol har stolta rötter. Den motstod en årslång belägring under Krimkriget och en ny belägring under Det Stora Fosterländska Kriget. Staden bär därför den ärofyllda titeln Hjältestad. Ryssarna älskar sånt här. Redan vid busstationen möts man av ett monument över historiens stordåd. Smert' fasjizmu - Död åt fascismen!

Jag vandrar in i staden. Utanför en offentlig byggnad pågår ett demonstrationståg. Det är ett gäng tanter som är ute och demonstrerar. De bär på ryska flaggor med budskapet: Sevastopol - russkaja obsjtjina: Sevastopol är ett ryskt samhälle. Kampviljan är god. Det här är år 2009 när den västukrainske presidenten Jusjtjenko sitter vid makten och bedriver en aktiv nationalistisk politik för att ukrainifiera landet. 

Vid stadens huvudtorg är det fullt pådrag. Den ryska flottans musikkår är där och ger fullt blås. Man spelar Prosjtjanie slavjanka och andra beprövade hits. Det liknar en mottagningskommitté. Vem kommer på besök? 

Tanterna dyker upp.. Jag börjar förstå att något stort är på gång. Vilken tur jag har! Jag åker in till Sevastopol för en dag och hamnar mitt i smeten! Vad e're som händer? 

Och nu dyker de upp. Ett motorcykelgäng från Ryssland kommer på besök till staden (på ryska: bajkery). De år många: flera hundra. Och det visar sig att alla vill fotografera sig med knuttarna. Unga och gamla, kvinnor och barn. 

Det är det här som fick mig att småle och bli nostalgisk när jag såg bilderna från nyhetsbyråerna. Motorcykelknutten verkar ha fått en blomma av någon. Från tanterna? I bakgrunden ett monument över Sovjetunionens hjältestäder. Det är städerna som motstod fascismen under det stora fosterländska kriget. Eftersom Sevastopol utsattes för belägring även under Krimkriget räknas den som tvåfaldig hjältestad. Det är stort. 

Så härligt osvenskt. Går det att tänka sig en svensk familj som när de ser en motorcykelknutte går fram och frågar om man får ta en bild med sonen? 

Många människor samlas på torget. Där hålls det tal. Stadens borgmästare välkomnar Rysslands motorcykelknuttar till Sevastopol och hoppas att de får en angenäm vistelse. Flottchefen håller också tal och hoppas att bajkery kommer att trivas. Knuttarnas ledare håller tal, tackar för gästfriheten och påpekar att de, ryssar och ukrainare, är alla bröder. 

Gästerna har med sig ett muskedunder till fordon med budskap till staden: "Bajkery rossii gerojam vojny" - från Rysslands motorcykelknuttar till krigets hjältar. 

Sevastopol är för övrigt en fin stad. Kanske den finaste på Krim. Lite sliten, men pampig. En stad att gifta sig i. Många vita klassiska byggnader längs strandpromenaden. En doft av fornstora dar, av Tsartiden. 

Längs stranden står en guide och lockar in mig i en gammal båt. Det är en guidad tur över hamnen. Guiden är en kvinna som mycket engagerat talar i megafon och beskriver stadens sevärdheter längs stranden. Den tvåfaldiga hjältestadens ärorika historia. Jag blir förtjust. En doft av femtiotal, en känsla av något från en sovjetisk eller fransk gammal film. 

Turen leder in i hamnen där den ryska Svartahavsflottan ligger för ankar. Mäktiga skepp. Men lite slitna? Duger de att kriga med? 

Sevastopol har många lummiga parker där det är skönt att svalka sig i sommarhettan. Där sitter gubbarna och spelar schack. Det här är Ryssland, det är så här man vill ha det! 

Det blir kväll. Jag lämnar hjältestaden och tar bussen hem till Jalta. Sevastopol var en angenäm bekantskap. En vacker stad med en skön atmosfär. Och vilken tur jag hade att jag var där under all denna action, med tanterna, när bajkery kom på besök! Hoppas att vi ses igen. 

PS. Dagen efter gör jag en utflykt till byn Foros utanför Jalta där jag vandrar i bergen. Högt uppe på berget ligger en pittoresk liten kyrka. 

Efter några timmars vandring i sommarhettan längs smala bergsstigar kommer jag upp. Det visar sig vara fullt med folk där. En dopcermoni. Många familjer som döper sina barn. 

Och sedan: vad händer? Bajkery dyker upp! De är så coola. Att åka omkring längs Svarta havet på båge under sommaren. Det känns som något man skulle vilja göra. Men varför besöker de en kyrka? De här knuttarna är emellertid inte som motorcykelgängen i väst. De är kristna ortodoxa och åker omkring med stora Jesusflaggor på sina bågar.  

För många ryssar är den ortodoxa tron en identitetsskapande markering och kanske är den det även för många knuttar. Men den visar sig vara mer än så för somliga. Jag går in i kyrkans ikonshop. Där står en bajker. Stor och skräckinjagande. Han ber att få se en speciell ikon av Gudsmodern. Kysser den världsvant. Säger: "Det är en så vacker ikon". 

Så man förstår varför de ukrainska nationalisterna anser att bajkery är ett farligt vapen i kulturkampen. De är coola. De är sköna. De får en att vilja känna sig som ryss. 

Läser nu också ett reportage från SvDs och Hbls korrespondent Anna-Lena Lauren från Sevastopol. Hon skriver att hon har blivit attackerad av patriotiska tanter. På annat håll skriver hon också att bajkery är på gång och skall åka ned från Ryssland. Ah, bajkery, tanter! Jag blir nostalgisk. It's deja vu all over again.