Dagens paparazzo: Tom Cruise

Det är mycket kändisar i stan just nu. Igår Nobelfesten. Idag var Tom Cruise på besök. Det var premiär på hans nya rulle "Jack Reacher". Så ryktet gick att han skulle vara där på premiärvisningen på Sergel Plaza. En sådan händelse får man inte missa! Till och Från gick dit för att bevaka. 

Entusiasterna är tidigt på plats. Viktigt att få bra platser. 

Spänd förväntan. När ska han komma? 

Ringside, med blixt! Man blir lite avis. 

Plötsligt: limousinen svänger upp. Ut stormar Tom! 

Stället förvandlas till kaos. Tonårsskrik och mobiler i luften. Var är han nånstans? Där är han! 

Mycket svårt att komma till. Stället är ett böljande inferno. Mobiler i luften, skrik på "Tom, Tom!"

Tom håller på länge, länge med fansen. Han verkar skriva autograf och skaka hand med varenda en som står längs sargen. 

Man måste ge det till Tom. Det är världsklass på fan-vården. Frågan är om ens Bruce Springsteen håller på så här. 

Efter en och en halv timme har Tom arbetat sig genom hela långa raden av fans. Han håller en mindre intervju innan filmen drar igång. Jag förbereder mig för att gå hem. Då, plötsligt! Vad skådar mitt norra öga? 

Rosamund Pike! En av världens vackraste kvinnor! Vad gör hon här? Har hon varit här hela tiden? Varför är det ingen som säger något? Alla bara skrek på Tom. 

/Slut. 

Dagens paparazzo

Idag var det Nobeldagen. Detta brukar innebära en sak: celebrities. Det är med andra ord bra tillfälle att ge sig ut och fotografera så jag tog med mig värstingtelet idag när jag gick till jobbet. Undertecknad jobbar nära Konserthuset så jag tänkte att jag skulle kunna plåta några högdjur i samband med prisceremonin som äger rum i sagda konserthus. Kan meddela att jakten gick över förväntan. Men det var inte utan att det skedde på lite avvägar. 

Vid fyratiden tog jag mig en promenad mot Hötorget för att stärka luftrören. Får dock lite onda aningar. På Kungsgatan står en buss parkerad med ovanstående budskap. Gästerna har redan gått in! Jag har kommit för sent! 

Hötorget är avspärrat. Från snöyran för några dagar sedan syns inte ett spår. På torget står de svarta limousinerna uppställda. Mycket högvilt därinne. 

En och annan avdankad diplomat slinker in lite sent. Annars står alla nu och väntar på kungen. 

Publiken var dock vid gott mod.  En japansk turist poserar glatt. 

Nu börjar det hända saker. Plötsligt - kungens limousin rullar in! Men vad är det här? Bilen är tom! Kungen har klivit av innan och slunkit in i Konserthuset via någon hemlig ingång. Säpo har lyckats lura alla! 

Lägg för övrigt märke till den urcoola bilskylten. Snacka om statement! 

Ni förstår säkert att jag var ganska missnöjd med dagen ur ett fotomässigt perspektiv när jag gick hem. Jag travar i slasket och svänger in på Skeppsbron. Jag går djupt nere på den när plötsligt blåljus och sirener hörs dundra fram längs Skeppsbroleden. Jag vänder mig om - och vad skådar mitt norra öga? Kungens limousin! Jag drar blixtsnabbt och hinner få iväg några skott..

Här ser man dem! Kungen är på väg att slinka in på Slottet en stund för att värma inför festen. I mittensätet Madde och Carl Philips omisskännliga profil. I baksätet syns kungens nuna och även drottningens diadem skymtar fram. Vem är det i framsätet? Det måste vara Chris. 

Visst ser man att det är drottningen! Som synes slutade dan lyckligt i och med att man fick sina bilder. Visserligen genom tur.  - Eller rättare: en bra paparazzo ska ha tur. Det handlar om att öva upp det där sjätte sinnet som gör att man instinktivt vet var kändisarna kommer att dyka upp. En bra paparazzo ska vara som en måltjuv, lite av en fotografins Gert Müller. 

/Slut. 

Snökaos - director's cut

Meddelar några director's cut från snökaoset i onsdags. Det är bilder som inte fick plats i det förra reportaget. 

Hötorget. Snön hade lyckats köra iväg alla krämare. Det här är vinter! 

Oberörd av vädrets makter spelar Orfeus med pudrad stjärt. 

Kan för övrigt meddela den senaste trenden. Det är att gå omkring parvis - en med röd kappa, den andre med svart. 

Här kommer de! 

Här är fler! 

Och här ytterligare ett par! 

Svårt att veta varifrån trenden kommer. Det handlar antagligen om någon slags statement. 

Blängareländet

Det råder väl knappast någon tvekan om att blängarna utgör gatufotografins värsta gissel. Som gatufotograf vill man att människor skall uppträda naturligt. Meningen är ju att fånga gatulivet såsom det är i sig självt. Man vill då att människor skall handla på samma sätt som om fotografen inte fanns. En blängare bryter den naturliga scenen och kan ensam förstöra en bild som annars skulle kunna göra succé. Blängandet verkar också tillta för varje år. Det är idag svårt att som gatufotograf verka i det offentliga rummet utan att bli utsatt för blängarna.

Det fick jag själv erfara häromsistens. Jag hade just köpt ett Nikkor 24/2.8 objektiv som jag ville testa. Min tanke var att besöka saluhallarna och utprova linsen i dem. I saluhallarna är det naturligt trångt och en vidvinkel kan där komma till sin rätt.

I samband med det ämnade jag också utföra ett litet experiment. Min tes är den att överklassen är bättre på att uppträda naturligt i det offentliga rummet. Det vill säga att fotografer kan jobba mer ostört utan att bli störda av irriterande blängeri. Överklassen är mer van att uppträda i stora världen. Man har därför utvecklat en naturlig distans till andra människor och kanske även i vissa fall en nonchalans som emellertid för fotografen är guld värd.  

Jag började därför med att utprova gluggen i Östermalmshallen. Där hänger härliga välhängda köttbitar som ingenstans i stan. Man tror sig vara förflyttad till någon saluhall i Frankrike. Här är en bild på några härliga köttstycken och samtidigt ett exempel på ett trevligt blängande. Den förbipasserande tittar vänligt upp och kan på så sätt hjälpa till att lätta upp bilden som annars kunde ha blivit för ensidig i kött.  

Så kommer vi till själva huvudbevisningen för min tes. I hallen stod en säljare och demonstrerade en ny bratwurst. Jag stod där och plåtade men det visade sig att åskådarna var fullständigt likgiltiga inför min verksamhet! Jag är här ganska närgången - vi pratar här om 24 millimeters. Människorna tog dock ingen notis om mig och fortsatte oberört att inspektera korven. 

Stärkt i min tes tänkte jag att jag skulle gå till Hötorgshallen för att pröva tesen vidare. Om tesen stämde borde man där inte kunna jobba lika ostört som i Östermalmshallen. Emellertid var klockan sex och hallen var precis på väg att stänga. Jag gick därför vidare mot T-centralen. Föga anade jag vad som väntade mig. 

Jag tog rulltrappan ner mot Plattan. Tänkte då att jag skulle vilja fånga medmänniskorna som var på väg upp. Då står en dam längs ned i trappan och börjar blänga intensivt. 

Okej om man blänger till i början när man uppmärksammar kameran. Men damen framhärdar i sitt blängande genom hela åket! Det här hade kunnat bli en fin bild om damen bara hade slappnat av och intagit en naturlig hållning bland de medåkande medsystrarna. Nu förstördes istället hela rulltrappesekvensen.  

Till sist skulle jag vilja komma med en vädjan till medmänniskorna. Snälla, låt gatufotografen göra sitt jobb! Det är svårt nog som det är och med ert blängande kan det bli stört omöjligt. Uppträd naturligt som om fotografen inte fanns så kan ni bidra till viktig dokumentär konst till kulturens och samhällslivets fromma.