America at work

I New York där byggs det. Vid Times Square tidigt på morgonen. Arbetet bildar kontrast till de blinkande fasaderna runt omkring. 

New York är en stad med breda axlar. Inte som Chicago, men nästan. 

Den största arbetsplatsen av dem alla. Ground Zero. Och dånet och ljuden som kommer härifrån när man närmar sig platsen från några kvarter bort är mäktigt. Det är nånting filmiskt över det. Som nånting hämtat från Sagan om Ringen. 

Det här gör en stolt. Vem är byggherre att bygga upp det nya World Trade Center? Rebuilding America - The Swedish Way. 

(Bilderna är tagna hösten 2013. Det nya centret lär nu stå klart). 

Sista lunchen på Glenn Millers

I fredags hände något tragiskt. Glen Millers Café hade sin sista lunchservering! 

Glenn Millers ligger på Brunnsgatan vid korsningen till Regeringsgatan. Stället har karaktären av fransk bistro. Stället är litet och på väggarna hänger jazzliga storheter. På kvällarna kan man spisa jazz. 

Det som gör stället speciellt är deras musslor i vin. Kockarna ser till att koka musslorna vid 78 grader för att inte gå miste om de fina aromerna. Detta gör att man blir lite gladare när man går därifrån. 

Jag och kollegorna har för vana att gå hit på måndagarna. Det är alltid segt att börja jobba igen men Glenn Millers ger en fin ton för resten av veckan. På bilden kollegorna Anders och Oana. 

Undertecknad. Trots det glättiga yttret råder sorg i hjärtat. 

Billyhyllan

Billyhyllan är som ingen annan möbel en del av det svenska folkhemmet. Förutom att den är så vacker och praktisk och billig är den dessutom trevlig att sätta ihop. Gammal som ung finner nöje i att montera denna inredningspryl: 

/Slut. 

Genombrott!

Woohoo! Äntligen börjar man få den uppskattning man förtjänar! Idag har jag fått en förfrågan från ett amerikanskt företag om att få använda en av mina bilder. Det är företaget Yates Construction i Birmingham, Alabama som vill använda denna bild att användas i rekryteringsmaterial för svetsare: 

Så frågan är om man nu inte håller på att lämna amatörstadiet. Gäller nu att smida medan järnet är varmt..

Företaget nås på denna länk: 

http://www.wgyates.com 

ISO 25k klockan ett på dagen.

I dag hade jag planerat att fortsätta plåta inom dogmens ram. Som jag berättade i förra inlägget har jag avlagt dogmalöfte om att plåta på högsta iso-tal, vilket för tillfället innebär 25600 iso. Att plåta dogmatiskt blir intressant först när dogmerna biter. Om man till exempel skulle avlägga löfte om att andas varje dag är detta löfte knappast något värt. Om man i stället lovar att gå till jobbet baklänges varje dag börjar det likna något. Av samma anledning blir högisodogmatiken riktigt intressant först när den utövas på dagen. 

Emellertid hade jag en del att göra på jobbet så det blev inte mycket plåtande. Jag lyckades dock kila ut en sväng kring ettsnåret och lyckades också ta några bilder. Samtliga bilder nedan är tagna med Nikon D7000 och 85/1.8 vid iso 25600 om inget annat anges. 

1/350 ,  f/16. Kungsgatan. Ser väl ganska bra ut. Men lägg märke till bussfilen. Helt klart kan där spåras tendenser till kromatiskt brus. 

Gick sedan vidare upp till Johanneskyrkan. Där fick jag syn på ett motiv som visade sig bli intressant: 

1/750 , f/11. Drottningens änkehus. Den gulbleka putsen kommer verkligen till sin rätt med 25k. Isotalet skapar en torr yta som framhäver putsen. Det här är foto!

1/750 , f/11. Mer av samma mynt. Lägg märke till luckornas torra och tvättsvampartade look. Högt isotal hjälper till att ge luckorna nyansfattiga kromer som bidrar till ett stiliserat intryck. 

Väl tillbaka på jobbet var det avtackning av en kollega som slutade. Jag brukar vid de här tillfällena passa på och agera fotograf. Det är ett bra sätt att visa att man gör någon nytta. Beslöt emellertid att avbryta dogmatiken för denna händelse. Obs! De svartvita bilderna är således tagna med iso 4500! 

På väg hem beslöt jag sedan att ta upp dogmatiken igen. Det var nu mörkt så höga isotal kom till sin rätt. 

De här lyktorna har jag försökt plåta varje dag nu sedan nyår utan att ha fått till det. Men när jag plåtade dem i 25k gick det bra! Intressant med tendenserna till kromabrus i himlen. Lugnet och friden på jorden kontrasterar mot oron i rymden. Vad rör sig egentligen där uppe!?

När jag svängde upp på Hornsgatan for djävulen i mig. Jag tar och drar ned på exponeringen tänkte jag. På så vis kan det bli intressanta effekter med billyktorna. Om jag drar ned exponeringen med två steg kan jag alltid dra upp den sedan i råkonverteringen om det inte skulle funka. Sagt och gjort. Och se resultatet! Se hur bruset skapar sprejliknande kaskader från lyktorna. Inte dumt! 

Sammantaget visar dagens övning att 25k kan tillföra saker både i dagsljus som i mörker. Intressant hur brus verkar passa puts. Bruset ger putsen en torr karaktär som framhäver dess kvaliteter. Höga isotal bidrar också till att minska nyanserna i kromerna vilket ibland kan komma till pass. Allmänt vill jag dock inte rekommendera att plåta 25k i dagsljus. Det tillför inte mycket då bruset på dagen ändå blir negligerbart. Känns då lite fånigt att jobba med så extrema slutartider och bländarvärden. 

Förutom de bildmässiga bidragen har emellertid högisoplåtandet också en positiv pedagogisk effekt. När man plåtar med 25k och märker att bilderna ändå blir ganska bra tappar man respekten för höga isotal. Man vänjer sig också med korta slutartider och börjar prioritera dem. Detta är bra. Egentligen finns det bara en sak som inte är acceptabel i ett fotografi och det är skak- eller rörelseoskärpa. Sedan filmtiden har fotografer en tendens att se på isotal som en absolut begränsning för fotograferandet. Detta har gjort att man har tenderat att snåla med ison. Tidigare var det vanligt för mig att om jag plåtade människor i rörelse och valet stod mellan (iso 800 och 1/125) eller  (iso 1600 och 1/250) - att jag då valde att snåla på ison och välja den förra kombinationen. Jag brukade läsa Thom Hogans D7000-guide och följa den slaviskt på samma sätt som man en gång i tiden följde Napp och Nytts huggtabell. Enligt Thom spelar bruset ingen roll upp till iso 800 men sedan måste man börja oroa sig, vilket jag följde. Nu ler man åt sådana resonemang. Prio nummer ett måste vara slutartiden (vid kritiska tal) och prio nummer två bländarvärdet. Ison får bli vad den blir. Dogmafotograferandet har hjälpt mig att se detta.