Till och Från
Gyllene snittet
Har på sistone experimenterat en del med gyllene snittet. Gyllene snittet var känt redan av antikens lärde. Inom konst och arkitektur är snittet centralt. Snittet anses ofta ha sitt ursprung i sfärernas harmoni. Det anses som en grundregel att om en bild komponeras med snittet som utgångspunkt, kommer bilden att vila i skön balans.
Emellertid visar sig detta ofta vara en sanning med modifikation. Om man mer aktivt börjar jobba med snittet, finner man att det tvärtom ofta kan verka disharmoniserande:
Här är ett exempel. När snittet är så här tjockt och färggrant tar det lätt över kompositionen. Därmed uppstår en spänning gentemot motivet i bilden. Undvik överlastning.
Att snittet kan verka spänningsskapande gäller emellertid ej blott för tjocka färgglada snitt:
Här har vi ett snitt som är raka motsatsen till snittet ovan. Snittet är här knivtunt och helt färgneutralt. Snittet är skuret i en perfekt halvdiagonal som borde verka harmoniserande. Ändå upplever vi en spänning gentemot motivet.
Ett exempel på ett liggande snitt. Ej heller här förmår snittet skapa harmoni. Att snittet är skuret med spetsar kan möjligtvis påverka.
Här är ett exempel på ett centralsnitt och som således inte är gyllene. Ändå upplever vi en större harmoni i bilden jämfört med den ovan.
Exemplen visar således att gyllene snittet är ett användbart redskap i kompositionslådan. Men det måste brukas med försiktighet. Ofta kan det tvärtemot intentionerna verka disharmoniserande. Det finns inga regler utan man måste helt enkelt pröva sig fram.
Introlektion i skrattmåsfotografering
Måsar är trevliga fåglar att plåta. De är sällskapliga och rör sig nära människan. De är intelligenta och anpassar sig till alla situationer vilket ofta ger upphov till trevliga fototillfällen: de fiskar, stjäl, skränar, lågflyger. Emellertid erbjuder måsfotograferingen sina egna svårigheter och det kan därför vara värt att känna till några grundknep.
Grovt kan man indela måsar i skrattmåsar och vitmåsar (vitfågel). Skrattmåsen är speciell med sitt svarta huvud. Vitmåsen (fiskmås, trut) har å andra sidan en heltäckande vit färg på huvud såväl som bröst, vilket kräver sina egna tillvägagångsätt. Grovt kan man säga att skrattmåsen kräver skärpa, medan vitfågeln kräver ögonkontakt.
Två skrattmåsar på en kaj. Här ser vi ett skolexempel på dålig skärpa. Skrattmåsens speciella färgteckning gör att måsarna ser jättekonstiga ut. Det går knappt att se att det är måsar överhuvudtaget. De liknar snarare någon slags vandrande prästkragar.
Samma fåglar, men i god skärpa. Klar skillnad!
Vid fotografering av vitfågel är förhållandena som sagt lite annorlunda. Här är skärpan inte lika avgörande som vid skrattmåsfotografering. I bakgrunden ser vi några trutar i dålig skärpa men de är ändå urskiljbara. Men ser vi på de främre fåglarna har vi istället ett problem med dålig ögonkontakt.
Här syns det ännu tydligare. När fåglarna tittar bort liknar de mest ett par snöbollar.
Summa summarum gäller det att vid måsfotografering tänka på två saker: Vid skrattmåsfotografering - se till att ha skärpan på måsen. Vid vitmåsfotografering - se till att måsen tittar in i kameran.
Följer man bara dessa grundegler blir resultatet ofta lyckat.