Äventyr i Rom: Jakten på Johannes Magnus ben. Trastevere. Aventinen.

Ni som följt Till och Fråns resereportage vet att jag inte gillar att ligga på latsidan. Visst är det kul att turista ibland - men man vill ju samtidigt göra nytta. Så idag var det dags att på allvar ta itu med det som jag såg som hela resans mål och mening: jakten att hitta Johannes Magnus grav.

Vem var Johannes Magnus? Johannes Magnus levde i början av femtonhundratalet. Han var Sveriges siste katolske ärkebiskop och broder till den mer kände Olaus Magnus. Landsförvisad från fädernesjorden ägnade sig Johannes åt att skriva verket Svea och Göta konungars historia. I denna räknar Johannes upp alla svenska konungar, sträckande sig ända bort till Magog Jafetson, gubben Noaks sonson! Enligt min mening är Johannes Magnus alltför lite känd i vårt land. Hade det varit i ett annat land hade han omnämnts i termer som fosterlandets fader och nationens själ. Men istället är han närmast okänd. 

Det fina med Johannes konungalängd är att den är Sveriges officiella konungalängd. Ta vår nuvarande konung, Carl Gustav. Han räknas officiellt som konung nummer sexton med det namnet. Det innebär att det måste finnas femton konungar Carl före honom. Gustav Vasas son Carl räknade sig som den nionde. Varför gjorde han det? Jo, därför att han hade läst Johannes Magnus konungakrönika. Enligt denna levde den förste konungen Carl år 2257 efter världens skapelse, d v s år 1504 före Kristi födelse. Sedan följde ytterligare sju Carlar, ända fram till Gustav Vasas son. 

Vän av ordning frågar: Hur kommer det sig att alla kunde köpa Johannes Magnus historia? Det är emellertid inte så konstigt som det verkar. Tvärtemot vad man kan tro hittade inte Johannes Magnus på allting själv. Det var snarare så att han fyllde på lite luckor här och var. Grunden hade redan lagts av antikens författare, som vittnat om Sveriges fortida storhet. Hör här: 

År 500 hade ostrogoterna under Theoderik den store invaderat Italien. Mån om att inte framstå som uppkomling beordrade Theoderik den romerska senatorn Cassiodorus att skriva goternas historia. Cassiodorus gick till verket genom att blanda goternas egna sägner med uppgifter från antikens historiker. Enligt goternas egna sägner hade goterna utvandrat från ön Scandza i norr liksom från ett "folkens modersköte och en människosläktets verkstad". Man hade sedan slagit sig ned vid floden Visla där man bodde under några generationer, för att sedan vandra vidare österut/söderut. Sedan gör emellertid Cassiodorus en säregen avvikelse. Han sammanblandar goterna med "geterna", ett antikt folk i Mindre Asien som tampades med de gamla grekerna. Efter utvandringen från Skandinavien berättar således Cassiodorus hur goterna vandrade söderut för att hamna vid Troja, där man slogs mot grekerna på trojanernas sida. (Vid den här tiden gällde att ett folk för att vara någonting att räkna med skulle ha varit med vid Troja. Romarna själva hade genom Vergilius kommit på att Rom egentligen grundades av den trojanske prinsen Aeneas.) Goterna var med och fajtades mot perserna och mot Egyptens faraoner. I sinom tid intog man sedan Rom.

Så goterna var alls icke några primitiva uppkomlingar. De var tvärtom ett folk med anor. Men det blir bättre: goterna for också till Spanien där de härskade under något århundrade. De spanska kungarna har alltid varit stolta över att de härstammar från goterna (på spanska finns ett talesätt: hacerse de los godos, d v s att yvas över sin härstamning, som att man stammade från goterna). Så när den spanske ärkebiskopen och kyrkoläraren Isidorus av Sevilla på 600-talet skrev de spanska kungarnas historia anslöt han sig till den cassiodorianska historieskrivningen. Isidorus utövade ett enormt inflytande på den tidens lärda tänkande, förmedlat genom katolska kyrkan. Goternas historia bättrades sedan på ytterligare av andra med att man härledde deras härstamning till Magog, Noe sonson. Gubben Noak hade tre söner: Sem, Ham och Jafet. Jafet fick en son Magog, som vandrade norrut. Han blev enligt några antika skribenter goternas stamfader. 

När sedan några svenska präster mer än ett halvt årtusende senare lärde sig att läsa och skriva stötte de på vad antikens vise hade skrivit om goterna och deras skandinaviska härstamning. - Men vad är nu det här? tänkte man. - Har vi varit så här stora en gång i tiden? Fajtats med trojanerna mot grekerna? Slagits mot perserna? Det är lätt att förstå att landsmännen började yvas. Svenskarna var alls icke några fattiga kusiner från landet. Man var ett av världens mest anrika folk! Så när Johannes Magnus satt i landsflykt i Rom och längtade hem fanns redan grundstrukturen för hans krönika färdig hos antika författare. Allt han behövde göra var att så att säga fylla i lite luckor här och var. Johannes Magnus kartlade därför samtliga svenska konungar från Magog Jafetson ända fram till Gustav Vasa. Han dog år 1544 och begravdes i Peterskyrkan. 

Tio år senare gav brodern Olaus Magnus ut Johannes Magnus krönika i Rom. Den letade sig snart till Sverige där den snabbt blev populär bland Gustav Vasas söner. Det lutheranska mörkret hade lagt sig över landet och konungarna bekände sig till den nya läran - men Johannes Magnus krönika hade man inget emot. I enlighet med Johannes Magnus konungalängd tog sig Erik numret fjorton, hertig Carl numret nio. Och på den vägen är det. Johannes Magnus konungalängd är alltsedan dess Sveriges officiella konungalängd, som gör vårt konungahus till världens äldsta! Krönikan lade den andliga grundvalen för den svenska stormaktstiden: när Gustav Adolf landsteg i Tyskland såg han sig som en ny Berik, den gotiska kungen som hade landstigit vid floden Visla med tre skepp för att utföra mäktiga ting och slå världen med häpnad. Det är svårt att tänka sig Breitenfeld, svårt att tänka sig Narva utan Johannes Magnus och hans krönika. 

Så ni förstår, kära landsmän, varför det är så viktigt att vi återfinner Johannes Magnus grav. Alltför länge har vi låtit denne landsman ligga glömd och förgäten i främmande land. Vi behöver inte benen. Men vi behöver veta var de ligger. Med den inställningen gav jag mig av mot Peterskyrkan på morgonen den femte dagen av min Romresa. 

Detta var måndagen annandag påsk. Merparten av turister och romfarare var i färd med att ta sig hemåt. Så det var ganska lugnt i Peterskyrkan. Jag hade inget speciellt att gå på för att hitta graven. Men en sak visste jag: under kyrkan låg "i grotti", grottorna. En underjordisk yta där många berömdheter ligger begravna. På förhand kändes det som att här var stället att leta. När jag hade vandrat uppe i kyrkan tidigare hade jag inte sett spåret av Johannes Magnus, och det kändes som att han inte riktigt platsade uppe i kyrkan (på grund av italienarnas okunnighet, snarare än bristande meriter). Jag frågade en vakt: " I grotti, dove sono?" Han pekade mot sankt Andreas staty: "Ecco, signore!". Vid statyn ringlade sig en kö. Ingången till grottorna! Hjärtat bultade till: jakten hade börjat. (Läsarfråga: Hur ser man att statyn föreställer Andreas?). 

Nere i grottorna rådde en andaktsfull stämning. Det var inte mycket folk så det gick att vandra bland gravarna utan att behöva stångas. Precis när man kommer ned har man utsikt  över den s k Confessio, d v s  stället där Petrus reliker bevaras. Dessa ligger precis under huvudaltaret i kyrkan, i ett skrin som skymtar i bilden ovan. Inga ben i världshistorien har någonsin utövat en sådan makt: på dem grundar påvedömet sina anspråk. Det är dessa ben som gör påven till Petri efterträdare och innehavare av nycklarna till himmelrikets portar. Confessio syftar på Petrus bekännelse. På Jesus fråga om vem lärjungarna trodde att han var svarade Petrus: "Du är Kristus, den levande gudens son." Varpå Jesus förklarade: "Du är Petrus och på denna klippa skall jag bygga min kyrka och helvetets portar skall icke kunna motstå den. Jag skall ge dig himmelrikets nycklar. Allt vad du binder på jorden skall vara bundet i himlen och allt vad du löser på jorden skall vara löst i himlen." Petrus var den förste påven och när han dog gick nycklarna i arv till efterträdaren, och har gjort så intill vår tid. Confessio utgör därför en av kristendomens viktigaste platser.  

Jag vandrade vidare bland gravarna. Varje ny sten och varje sarkofag var fylld med spänning: är det månne här han ligger? Men nej, det var ytterligare någon påve, ytterligare någon firad kardinal. Någon Johannes Magnus sågs inte till. Jag frågade en vakt: "Scusi, Giovanno Magno, il ultimo archivescovo cattolico svedese, dov'e? Men han visste inte. Men han pekade på drottning Kristinas grav, kunde inte den vara någonting? Visst, drottning Kristina ligger begravd i Peterskyrkan. Hennes gravvård ligger i någon slags mellangång mittemot en prinsessa från Malta. Det verkade vara de enda två kvinnorna begravda i grottorna - man verkar ha tyckt det lämpligt att fruntimmerna får ligga tillsammans och hålla varandra sällskap. 

Corpus Christinae Alexandrae gothorum svecorum vandalorumque reginae. Kroppen av Kristina Alexandra: Sveriges, Götes och Vendes drottning. En landsmaninnas kvarlevor i Peterskyrkan. Men var fanns resterna av mannen som skrivit Gothorum sveonumque historia? Av honom fanns inga spår. 

Bredvid Kristinas grav fanns emellertid ett intressant utrymme. En tom gravplats. Men den var stor och prestigefylld. På väggen en gammal stenrelief: den vittnar om ålder och företräde. Så varför är detta utrymme ledigt precis bredvid Kristina? Då slår det mig: tänk om det här är Johannes Magnus grav? Ty det förefaller väl rimligt att när man en gång lade Kristina ville man lägga henne bredvid sin berömde landsman? Svea och Göta drottning lades bredvid Svea och Göta konungars store krönikör - vad kan vara mer passande och logiskt? Men med tidens gång har man glömt bort vem den celebra gravgästen var. Kanske vid ombyggnaden av Peterskyrkan på 1600-talet att gravgästens namn föll bort? 

Teorin kändes inte helt tillfredställande. Men den var det bästa jag kunde åstadkomma. Upprymd gick jag upp ur grottorna. Har man hittat...? Mig veterligen känner ingen i Sverige till var Johannes Magnus ligger, så det här kunde bli något stort. Speciellt när graven ligger så pass synligt och tillgängligt! 

Det dröjde dock inte länge förrän jag fick förkasta min teori. Samma dag på kvällen när jag utforskade grottorna på internet fick jag reda på vem som hade legat på den tomma gravplatsen. Inte Johannes Magnus - men väl  Johannes Paulus! Den förre påven hade legat där från 2005 då han dog till år 2011 då han saligförklarades. Redan efter påvens död började rapporter om mirakler strömma in: människor som bett till den förre påven och mirakulöst tillfrisknat. Så år 2011 saligförklarades han och flyttades då upp i själva kyrkan där han nu ligger vid den helige Sebastians altare.

(Ett sidospår: att Johannes Paulus i slutet av 2000-talet låg bredvid drottning Kristina skulle kunna hjälpa till att förklara varför just Polen och Sverige hade en så pass god ekonomisk utveckling under denna period. Medan alla länder krisade var det bara Polen som hade positiv tillväxt i EU. Förutom Polen var Sverige det land som gjorde bäst ifrån sig. Efter förra påvens död bad polackerna som tokiga till honom för hjälp. Välsignelserna spillde sedan över på Sverige via Kristina.)

Tyvärr måste jag meddela läsaren att jakten på Johannes Magnus kvarlevor visade sig vara ännu mer misslyckad än jag trodde när jag gick ut från Peterskyrkan. Väl hemkommen till Sverige tog jag fram Kurt Johannessons bok Gotisk renässans. Och vad ser jag? Johannesson för fram uppgiften att Johannes Magnus är begraven vid den heliga Veronikas altare! 

Veronikas kapell ligger i grottorna bara några meter från  Confessio och Petrus reliker. På bilden ovan syns huvudaltaret med Berninis baldakin. Under altaret Confessio och Petri reliker. Till vänster i bild ses en staty av den heliga Veronika. Hon håller upp duken med vilken hon torkade Jesu ansikte på dennes väg till Golgata. Det är en av kristenhetens heligaste reliker och fragment sägs bevarade i Peterskyrkan. Under statyn ligger Veronikas kapell, i självaste grottorna. Det är här som Johannes Magnus enligt Johannesson skall ligga. På en av kristenhetens heligaste platser! Så nära jag hade kommit. Men jag hade inte läst på. Nere i grottorna hade jag inte sett av Veronikas kapell, ingången måste ha varit avstängd för besökande. Ändå, jag tvingas erkänna att jag inte hade gjort min hemläxa. När man ger sig ut på såna här företag måste man vara förberedd. Jag borde ha gjort efterforskningar innan var Johannes Magnus kunde tänkas ligga. Konsulterat Johannesson, Johan Nordström. Hur som helst var resultatet av ansträngningarna inte helt fruktlöst. Vi vet nu var han ligger. Jag upplåter härmed åt någon fosterlandssinnad läsare och landsman att ta vid och söka upp Johannes Magnus grav när han eller hon är i Rom! 

Efter Petruskyrkan tänkte jag bege mig till Trastevere, den vittberömda statsdelen på samma sida om Tibern som Vatikanen. Trastevere betyder just på andra sidan Tibern, det vill säga på anda sidan från gamla Rom sett. Stadsdelen är en gammal arbetarstadsdel som numera har blivit chick (känns mönstret igen?). Här finns underbara gränder och tvätt som hänger ute på tork mellan husen. Allt det som man förknippar med Italien från gamla filmer. Man kan riktigt se och höra Anna Magnani stå och skrika ur ett fönster. Enligt min reseguide skall Trastevere ha blivit filmskådisarnas favorittillhåll. Medan tidigare stjärnor som Fellini, Lollobrigida och Mastroianni höll till och glassade på Via Veneto håller dagens moderna italienska skådisar till i Trastevere (proggare som Nanni Moretti). Det är med andra ord samma utveckling som hos oss. Hipstersarna och proggarna tar över. 

Trastevere tillhör Roms äldsta stadsdelar. Centrum i Trastevere är torget Piazza Santa Maria in Trastevere. Här ligger den gamla basilikan Santa Maria in Trastevere. Kyrkan har anor från trehundratalet och sägs vara Roms äldsta Mariakyrka. Vid ingången finns gamla gravstenar från denna tid. Stenar ristade med enkla bokstäver på latin från kristendomens barndom. Återigen, det är sådant här som gör att man känner att Rom är Rom. Den otroliga  kontinuiteten som knappast finns någon annanstans. Det förgångna finns med i varje gathörn och gör historien närvarande på ett sätt som gör att man känner samhörighet med de människor som levde på den tiden för så länge sedan. Som infödd romare måste det vara en härlig känsla att känna denna samhörighet med förfäderna. Att vara inbäddad i den egna historien och leva tillsammans med de själar som gått före en. En livsstil som ger trygghet och rikedom och som gör att det materiella blir mindre viktigt. 

Kyrkan är riktigt trevlig. Den är en typisk gammal basilika från antiken. Det speciella med de äkta basilikorna är att de har fönster utmed mittskeppet där ljus kan strömma in. Det gör dem ljusa och inte så stora och därför också hemtrevliga. 

I kyrkan finns ett bönekapell. I kapellet ryska/bysantinska ikoner. Det här är något man ser i italienska kyrkor såväl som hos oss. Kyrkorna är muséer med otrolig konst och otroliga fresker från renässansen och framåt. Men i de delar av kyrkorna som är avskilda för seriös religiös verksamhet finner man de östliga bilderna. Vad beror det på? Jag tillåter mig här en personlig reflektion. 

Den vedertagna konsthistoriska doktrinen är att renässansen innebar ett genombrott för måleriet. Under de mörka åren under medeltiden hade konstfärdigheten från antiken fallit i glömska. Med renässansen upptäcktes centralperspektivet som gjorde det möjligt att framställa tredimensionella bilder, vilket lade grunden för det naturalistiska måleri som sedan fann sin höjdpunkt vid förra sekelskiftet. Denna uppfattning är emellertid ensidig. Om nu det moderna västerländska måleriet är överlägset det gamla österländska, varför är det då så att detta äldre måleri plockas fram vid andaktsstunder? Denna konst verkar äga en mystisk kvalitet, en inneboende förmåga att lyfta upp hjärta och sinne till Gud. Det är också det som är meningen med denna konst. Religiös konst är funktionell: dess syfte är just att hjälpa människoanden att lyfta från jordelivet in i himmelriket och få den att kontemplera eviga ting. Därför är den österländska konsten medvetet icke-naturalistisk. Den är realistisk i den meningen att den är begriplig, men samtidigt medvetet icke-realistisk i vissa delar - just för att markera skillnad mellan himmelriket och jordelivet. Sålunda är exempelvis människor i den bysantinska konsten tvådimensionella och starkt stiliserade. Bakgrunder framställs ofta i så kallat omvänt perspektiv, d v s perspektivet för någon som så att säga står inuti tavlan och tittar ut mot åskådaren - allt detta bidrar till ikonernas mystiska kvalitet. Det finns en hel teologi utvecklad kring ikonmåleriet vilken framställdes vid det sjunde kyrkomötet i Nicea år 787 - då kyrkan slutgiltigt vann segern över bildstormarna. 

Men om således det naturalistiska renässansmåleriet inte var ett framsteg ur religiöst hänseende utan snarare ett avsteg från den religiösa konsten och ett steg nedåt för andelivet, går det då att säga att den var ett misstag? Enligt min mening är detta inte heller möjligt. Vilken människa vid sina sinnens fulla bruk skulle vilja vara utan Sixtinska kapellet och Rafaels stanzer? Vem skulle vilja ha ogjort allt det härliga som finns i Florens och Venedig, och alla senare mästerverk - Michelangelo, Rafael, Rembrandt, Vermeer, Repin, Zorn? Nej, det är inte möjligt. Världen hade varit betydligt tråkigare om den endast bestod av ikoner. Problemet tror jag går tillbaka till kejsar Konstantins omvändelse på trehundratalet. Konstantins omvändelse innebar att kristendomen gjordes till statsreligion. Detta var något helt oväntat som ingen kristen då hade räknat med: man hade räknat med att bli förföljd och få hålla till i katakomberna intill tidens ände. Till skillnad från judendom och islam är kristendomen dock ingen teokrati. Ända från Jesus och Paulus tid fanns en uppfattning att kyrkan inte hade några maktanspråk på jordelivet (giv kejsaren vad kejsaren tillhör, mitt rike är icke av denna världen...). I jordelivet var det meningen att religiöst och sekulärt skall samsas bredvid varandra intill tidens ände. Denna ursprungliga kristna hållning vändes överända i och med Konstantin. Det var därför nödvändigt att återupptäcka den naturalistiska konsten under renässansen. Då kyrkan var den makt som beställde all konst föll det sig så att denna nya konst slog igenom i kyrkliga sammanhang. Men den hör egentligen inte hemma där utan ute i världen. Så nu kan den konstnärliga arbetsdelningen från antiken återupptas där det mer andliga bysantinska måleriet åter dominerar i kyrkorummen. 

Efter Trastevere beslutade jag mig för att gå vidare till Aventinen. En av Roms legendariska sju kullar som ligger vid inloppet till Rom från Tiberns mynning sett. Enligt serien Rome var det här som spannmålslagren fanns under antiken, vilket gjorde kullen till plats för dåtidens maffiaorganisationer. I serien finns det en berömd plats där Pullo gör upp med sina rivaler om makten över spannmålshandeln. Målet var att hitta denna plats. 

Det var emellertid ganska sent på eftermiddagen och jag hade knatat ganska länge. Trötthet och brist på tid gjorde att sökandet blev lite halvhjärtat. Det visade sig också svårt då kullen numera verkar bestå av trädgårdsliknande tomter och boställen. Så här kammade jag noll. Jag skulle dock inte gå lottlös från besöket. Av en händelse råkade jag nämligen stöta på något bättre: 

Nämligen Alexis gudsmannens kyrka! Alexis var en romare som levde på trehundratalet. Som många andra helgon föddes han i ett välbeställt hem men beslöt sig för att försaka allt och följa Kristus. Hans kyrka är en ganska oansenlig byggnad som påminner om en gammal romersk gård. På  bilden ovan syns ingången till kyrkan där. Längst in skymtar altaret där gudsmannens reliker glöder. Det här är allmänt ett tips för den som ger sig ut på kyrkoskådning. Kyrkor är normalt byggda till något visst helgons ära och då brukar det alltid finnas reliker av helgonet inbakade i altaret. Så det är mot altaret man skall rikta sin vördnad. 

Alexis är prototypen för Guds heliga dårar. Heliga dårar är människor som avsäger sig världens visdom för att med okonventionellt leverne få människor att inse jordelivets alla fåfängligheter och villospår och så få människor att rikta sinnet mot det nödvändiga, mot Gud. Alexis var den förste av denna sort (men se även exempelvis Diogenes under antiken). De heliga dårarna vördades som helgon och särskilt framträdande har dårkulten varit i Ryssland. Den mest kände dåren är fömodligen den salige Vasilij efter vilken Vasilijkatedralen på Röda torget är helgad. Vasilij brukade gå naken iklädd kedjor mitt i vintern och skälla ut Ivan den förskräcklige. Dårkulten antog epidemiska proportioner under sextonhundratalet varför ryska kyrkan fick gå in och strama upp den. Än idag vördas dock många dårar: den mest aktiva kulten har förmodligen Xenia av Sankt Petersburg som idag räknas till Rysslands största helgon. 

Så det var därför ett verkligt nöje att oförhappandes stöta på Alexis gudsmannens hem och kvarlevor. Kyrkan är helt oansenlig, inte många besökare hittar hit. Det är nästan som att kyrkan är glömd och försakad. - Eller är det månne gudsmannen som spelar människorna ett spratt? 

Äventyr i Rom: Gatubilder II

Ytterligare några gatubilder från Rom: 

På Campo de' Fiori. 

Mannen som gör vad som faller honom in. 

Spansk guide som engagerat föreläste om hur det gick till på Colosseum. 

Läktarvåld. Ultras på Colosseums curva syd går till attack. 

//Fine. 

Gästinlägg: På savannen

Till och Från gästas idag av en naturfotograf. Kollegan Carin var i Afrika i vintras. Det blev fina bilder från savannen. Med Carins goda minne meddelas här några av dem. 

Typiskt. Hanen vill mysa medan honan tänker på brödfödan. 

Masajer. Det är de som äger djuren. 

..Och här är fotografen. 

/Slut

Äventyr i Rom: Gatubilder

Meddelar några gatubilder från Rom: 

Ma che bella!

Populär fontän vid Spanska trappan. 

Den här butiken hade de bästa pizzabitarna. Ett ställe där the locals gick och handlade. 

//Fine

Äventyr i Rom: Ara Pacis. Santa Maria Maggiore. San Pietro in Vincoli. Esquelinen.

Fjärde dagen i Rom. Då jag befann mig i ett fredligt sinnestillstånd tänkte jag att jag skulle inleda dagen med ett besök på museet över kejsar Augustus fredsaltare, Ara Pacis. Augustus var som bekant en man som åstadkom en hel del under sin livstid. Ni som har sett Rome vet storyn. Efter Caesars död år 44 f. Kr. bildade Octavianius ett triumvirat tillsammans med Marcus Antonius och Lepidus för att bekämpa Caesarmördarna Cassius och Brutus. De lyckades också verkligen besegra dessa vid Filippi. Men därefter utbröt ett nytt inbördeskrig, denna gång mellan Octavianus och Markus Antonius, som under tiden hade slagit sig i slang med Caesars gamla flamma Kleopatra (läs: Asterix och Kleopatra). Vid Actium besegrades Markus Antonius och Kleopatra slutgiltigt år 31 f. Kr., vartefter de tog sitt liv och Octavianus stod som ensam slutsegrare. Fredsverket var därmed fullbordat. Tacksamma över att Octavianus efter 17 år av inbördeskrig hade bringat Pax Romana åt världen förlänade senaten Octavianus namnet Augustus, den vördnadsvärde. Man beslutade också att bygga ett fredsaltare till kejsarens ära, Ara Pacis: 

Museet över fredsaltaret är en riktig pärla. Det står på det som en gång var Marsfältet helt nära Augustus mausoleum. Museet är litet och byggdes först år 2005 och är specialbyggt just för altaret. Det bästa av allt: nästan inga turister! Det råder en lugn, fridsam atmosfär - precis som det skall vara vid ett fredsaltare! Altaret är också ett utmärkt fotoobjekt. En vakt går fram och tillbaka inne i altaret, vilken fler än jag tyckte var trevlig att fånga. 

Här ses en miniatyr på hur fredsaltaret kan ha sett ut under antiken. Augustus var känd för att i jordelivet ha levt relativt sparsamt. Han ville ge sken av att vara en romare av den gamla stammen, i Cincinnatus anda (okej, man ska inte överdriva. Han levde i ett palats. Men det var ingenting mot de palats som odågor som Nero senare byggde åt sig själva). Men när han väl dog kunde han inte hålla sig utan började brassa på med allt han hade för att bringa sig odödlig ära. Han hade beslutat att bygga sig ett mausoleum på Marsfältet invid fredsaltaret. På bilden ovan syns mausoleet längst bort. I förgrunden till höger syns altaret. I mitten en obelisk. Måtten var så finurligt uträknade att solen skulle skina på obelisken vars skugga exakt skulle falla på fredsaltaret klockan tolv - på Augustus födelsedag den 23 september! 

Det mäktiga skådespelet skulle emellertid bli kortvarigt. Redan efter några årtionden började verket att förfalla. De nya härskarna var inte så intresserade att underhålla Augustus äreminne. De var fullt upptagna att bringa ära åt sig själv. Idag är Augustus mausoleum en bedrövlig syn. Det är bland det skräpigaste eländen jag har sett. Tänk att här vilar askan åt en gång världens mäktigaste man. Jag får känslan att det är en dålig idé att  bygga mausoleer. Finns det något som inte slutligen har förfallit? Mausoleer byggs alltid av våldshärskare såsom äreminnen över sig själva. Och det är därför som de så småningom alltid förfaller:

"Väl formar den starke med svärdet sin värld. Väl flyga som örnar hans rykten. Men någon gång brytas det vandrande svärd och örnarna fällas i flykten. Vad våldet må skapa är vanskligt och kort. Det dör som en stormvind i öknen bort."

Rom är kejsare och kyrka. Augustus och Petrus. Petrus dog på arenan och hans ben gömdes undan i katakomberna. Och tre hundra år senare, då getterna redan hade börjat beta på Augustus mausoleum, byggdes en kyrka över Petrus ben. En kyrka genom vilken Rom åter skulle härska över världen, en kyrka som putsas var dag och som besökes av miljontals människor världen över. Så besegrade anden en gång svärdet. Vi må väl hoppas att den gör så än idag? 

Därmed kommer vi in på ämnet basilikor. I Rom finns fyra stora basilikor. Dessa byggdes på fyrahundratalet när Rom kristnades. Förutom Peterskyrkan är det Santa Maria Maggiore, Lateranbasilikan samt Sankt Paulus utanför murarna.  Basilikan blev urtypen för den kristna kyrkobyggnaden intill våra dagar. Innan Konstantins omvändelse var kristendomen förföljd och det fanns inga kristna erkända gudstjänstlokaler. Efter Konstantin blev frågan vilken typ av byggnader man skulle fira gudstjänst i. Skulle man efterlikna de tempel som hedningarna offrade åt gudarna i? Istället valde man basilikan. Basilikan var offentliga byggnader invid stadens torg. Här gjordes offentliga angelägenheter upp och här bedrevs handel och kommers. Man kan säga att basilikan var dåtidens köpcentrum. Bilden ovan visar interiören hos Santa Maria Maggiore. Den står helt centralt nära järnvägsstationen Termini. 

Basilikan har en speciell tillkomst. På platsen låg tidigare ett tempel helgat åt gudinnan Salus populi romani. Salus var hälsans gudinna som hade hjälpt romarna i över sjuhundra år. Hennes festdag var den 5 augusti. På trehundratalet härjade emellertid pesten så saknaden efter gudinnan var stor. Då uppenbarade sig jungfru Maria i en dröm för påven och sade att han skulle bygga en kyrka på den plats där det snöade och dedicera den till henne. Då skulle hon hjälpa honom med pesten. Det var mitt i sommaren så om det skulle snöa skulle det bara kunna bero på ett mirakel. Och mycket riktigt snöade det nästa dag på kullen Esquilinen - just på den plats där templet till Salus populi romani hade legat. Det fanns till och med fotspår i snön efter jungfru Maria! Kyrkan (vars festdag är 5 augusti) hyser för övrigt en mycket gammal ikon, Santa Maria salus populi romani. Denna ikon sägs vara sjuttonhundra år gammal och den har romarna bett till i långliga tider mot sjukdomar och för god hälsa. 

Historien ger för övrigt en god bild av hur kyrkan har jobbat genom historien. Kyrkan har av Gud getts i uppdrag att frälsa själar. När hon gör så jobbar hon pragmatiskt. När kyrkan kommer till en ny plats rekognoscerar hon först. Sedan säger man: "Vi ser att ni dyrkar den här lokale guden - vi har ett skyddshelgon som skulle kunna intressera er!" Ofta hjälper jungfru Maria kyrkan genom att uppenbara sig på lämplig plats. 

Dagen hade övergått i kyrkoskådning. Jag ville därför fortsätta på den inslagna vägen och besöka ännu en kyrka på Esquilinen, nämligen basilikan San Pietro in Vincoli. 

San Pietro in Vincoli betyder Sankt Petrus i kedjor. Basilikan är tillägnad Petri befrielse från fångenskapen en gång i tiden i Jerusalem. Historien berättas i Apostlagärningarna. Petrus satt fjättrad i ett fängelse  - då en ängel uppenbarade sig och lösgjorde kedjorna. Petrus kunde därmed smita ut. Kedjorna hittades sedan av kejsarinnan Eudoxa på 400-talet, som gav dem åt påven Leo i gåva. Detta är i sig en fantastisk historia. Men den blir bättre. Ni som följt bloggen kommer kanske ihåg Mamertinerfängelset, där Vercingetorix blev avrättad och där Petrus och Paulus också enligt legenden satt fängslade innan sina avrättningar? När påven Leo jämförde kedjorna från Mamertinerfängelset med de från Jerusalem visade det sig att de mirakulöst länkade samman! Indirekt är det bevis på att bägge kedjorna verkligen var äkta. På bilden ovan syns kedjorna som finns i en relikkista under altaret. 

Kyrkan innehåller för övrigt en del sevärt. Den innehåller en mycket berömd Mosesstaty av Michelangelo. I väggen intill denna staty ligger påven Julius II della Roveres gravvård. Ni vet, påven som sponsrade Michelangelo i Sixtinska kapellet och Rafael i sina Stanzer. Kyrkan bjuder också på gravvårdar av mer allvarligt slag. Den ovan tycker jag är kreativ samtidigt som den hugger tag i sinnet. Att bli påmind om döden och hur korta våra dagar är, och att vi snart bara är benknotor när maskarna har gjort sitt - det har alltid varit ett bra sätt att fixera sinnet och upphöra med alla glättiga frivoliteter som man i normaltillståndet ägnar sin tid åt.  

Men nu till huvudfrågan: varför ska svenskar besöka denna kyrka? Jag vill hävda att många svenskar bör besöka den när de är i Rom. Det råkar nämligen vara så att kyrkans festdag är den 1 augusti. Och det är också anledningen till att Per har namnsdag hos oss denna dag. Så grattis alla Per, i Sverige och i Norden. Här har vi vår alldeles egen vallfartskyrka! 

San Pietro ligger alldeles nära Colosseum. Jag gick dit för att beblanda mig med de övriga turisterna. Precis vid Esquelinens fot hade några bolivianska immigranter partaj i en park. De spelade fotboll och volleyboll. De åt och drack och gruffades och hade allmänt folkfest. Och då tänkte jag: det här är Rom. Alltid på G och still going strong efter 2 500 år. Kulturlager ligger på kulturlager. Man kan börja gräva var som helst och så gräva ned sig genom århundradena. För tvåtusen år sedan var det kanske syriska immigranter som roade sig här. Nu är det andra folkslag, men vibbarna är ungefär desamma. Leve Rom!