Spontan komposition

Undertecknad har på senare tid funderat över Konsten. Är det inte så att konst nästan alltid bär på två delvis motstridiga element? Å ena sidan finns konst i den spontana gesten, det oväntade infallet, improvisationen. Å andra sidan finns konsten också i kompositionen, balansen, det vältempererade sammanhanget. Wagners musikdrama Mästersångarna i Nürnberg är en allegori över hur ande och liv, hur ungdomlig spontanitet kan förenas med regler och komposition. I dramat såväl som i ouvertyren tävlar dessa element för att i finalen gå upp i varandra i förunderlig harmoni. Spontanitet i komposition är väl också det som Tegnér åsyftar i sitt omdöme om Bellman som en sång som växer vild och likväl ansad. Bär konstens regel men försmår dess tvång. 

Att uppnå detta ideal i fotografin verkar emellertid skilja sig från andra konstarter. Inom måleriet har exempelvis konstnären full kontroll över kompositionen men spontanitet är i strikt mening svårligen möjlig. Snarare "spelas" spontantiteten genom att konstnären med sin fantasi ingjuter den i sina motiv. Målningar är därför ofta välkomponerade men livlösa. Inom fotografin är istället spontanitet inget problem. Det är bara att ta kameran och gå ut och plåta första bästa människa. Istället är problemet komposition som egentligen är omöjlig. Fotografen har inte kontroll över sina motivs inbördes förhållanden vilket gör att i fotografin måste själva kompositionen uppstå spontant. Häri ligger svårigheten - fotografier är därför ofta livfulla men röriga. När å andra sidan komposition uppstår kan bilden bli riktigt bra. 

Jag har roat mig med att gå igenom mina bilder för att se om man där kan finna spår av spontan komposition. Man ska väl helst inte kommentera sina egna bilder, men här gör jag det ändå och hoppas på läsarens överseende: 

Två statiska motiv i bildlig samverkan. Det enklaste exemplet på spontan komposition? 
 

Två människor i rörelse. Fortfarande enkelt, men rörelsen gör den svårare att fånga. 
 

Detta är en kvinna som brukar mata stadens måsar - till glädje inte bara för fåglarna utan även för stadens måsfotografer. Det som jag tycker ger denna bild en extra dimension är måsen som råkar flyga upp bakom. Ett lämpligt attribut åt Lady Bird, måsars vän.  
 

Att gå från två till tre inbördes samverkande motiv verkar öka svårighetsgraden dramatiskt. Kanske kan man dra paralleller till fysikens s k trekroppsproblematik? Inom fysiken är det välkänt att det exakt gör att förutsäga rörelserna hos ett system med två växelverkande kroppar. Men ökas antalet kroppar till tre blir rörelserna plötsligt omöjliga att bestämma! För att lyckas fånga tre kroppar i samverkande rörelse gäller det att ha tur. Men turen kan bättras på genom att plåta mycket. Denna bild visar tre måsar som råkar flyga på så vis att det ser ut som om de flyger i medvetna formationer. Bakom bilden finns hundratals knäpp. Denna bild hade därför inte varit möjlig utan Lady Bird. Hennes matande skapade ett hav av flaxande fåglar. Här gällde det att plåta på allt vad tygen höll och hoppas på det bästa. 

Här kommer vi in på metoden för att nå fram till spontan komposition. I min erfarenhet kan den sammanfattas i två ord: TUR och BESKÄRNING. Eftersom det inte går att komponera i egentlig mening måste man helt enkelt ha tur. Man kan dock bättra på turen genom att PLÅTA MYCKET. Men sedan gäller det att få till bilden och det gör man med det som jag tycker är det verkligt kreativa hantverket inom fotografin nämligen beskärningen. Beskärningen är det som gör bilden. Det är förunderligt hur en bild kan lyfta genom lämplig beskärning.

Här är fyra personer som råkar gå i takt på ett samordnat vis. Det som möjligtvis gör bilden en smula intressant är dels mannen som blänger, dels kvinnan i förgrunden. Här är en företeelse som jag stöter på ofta när jag gatufotograferar. Män tenderar att bli misstänksamma när man står och siktar på dem. Kvinnor blir däremot ofta glada över uppmärksamheten. 
 

Här är återigen fyra personer men denna bild tycker jag är intressantare. Tycker att rörelsen är spännande: männen står stilla medan kvinnorna rör sig framåt. Ändå verkar personerna utgöra en sammanhållen grupp. Åter syns den skilda inställningen hos kvinnor och män till kameran (kanske upplever kvinnliga fotografer det omvända förhållandet?)
 

En bild från en marknad. Fem personer som kuggar i varandra. Finns det inte en seg slow motion-känsla i denna bild? Den blundande kvinnan är nog den som bidrar främst. 
 

Sjömän på Skeppsbrokajen. De har legat för kaj hela helgen och visat upp sig och är just på väg att lägga ut. Solen skiner och sjömännen tar avsked av kära och vänner. Stämningen på topp: båtarna, kamraterna, glädjen att försvara sitt land. Lite känsla av tavla över denna bild? 
 

Den här bilden ser jag som en av mina mest lyckosamma. Uppskattar hur måsen samverkar med cyklisten och vinklar upp sig för att kugga in. Måsens och fotografens samspel bidrar också till en trevlig anekdot. 
 

Segervittring. Ett exempel på radkomposition. 
 

Italian wedding. Den här bilden ser jag som min mest lyckosamma. Uppskattar särskilt hur stolpen samverkar med stupröret för att kasta uppmärksamhet på skorna. Tack stolpe, tack stuprör! 

För att summera är min erfarenhet att spontan komposition främst åstadkommes med hjälp av tur och beskärning. Turen kan dock hjälpas på traven genom att plåta mycket. Är detta också andras erfarenhet? 

På Fotografiska

Undertecknad har plåtat en hel del på sistone. Tänkte därför att jag skulle koppla av med att gå ner till Fotografiska och kolla in vad kollegorna sysslar med. Just nu har bland annat Nick Brandt en utställning med sina bilder på elefanter och andra vilda djur från savannen. Helen Levitt har en utställning med gatufotografi som verkade intressant. Sagt och gjort: 

När jag gick den långa trappan från Katarinavägen ner mot Fotografiska möttes jag av glada besökare på väg upp. Jag förstod att därnere vankades kanonutställningar. 

Väl därinne kom förväntningarna inte på skam. Lokalerna var fyllda av glada besökare ivriga att stilla sitt lystmäte med fotografisk konst. 

Med tankarna på savannen. 

Bland alfahannar och lejoninnor. 

Skeptisk, entusiastisk, trollbunden. 

...är det inte lite konstiga färger?...

...jag undrar om han har någon annan?...

Det var uppenbart att kollegorna hade gjort succé. Inspirerande och kul! Vänta bara - en dag skall jag också ha en utställning och då skall människor komma från jordens alla hörn och förtjusas av mina bilder. Nästa år på Fotografiska...

På hempromenaden

I dag när jag gick hem från jobbet började det plötsligt att regna. Härligt! Det är alltid trevligt när det regnar - det brukar alltid vara lätt att hitta motiv då. Tyvärr råkade det vara så att jag hade för dålig slutartid inställd på kameran. Hade den på 125 så inget blev riktigt skarpt. Min erfarenhet är att ska man plåta människor i rörelse ska man ha 500. Sitter nu och inbillar mig att det blev mer konstnärligt så här..

När jag klev ut på Regeringsgatan var det lite ruggigt och kallt. Redan där kändes det som om man hade vittring på regn. 

Gick sedan in på Gallerian där ett band stod och soundcheckade. 

She's got the power! 

Stannade inte för att lyssna. Så här i efterhand tror jag att det vare ett misstag. Hade kunnat bli många fina bilder. Hur som helst gick jag ut och fortsatte min promenad - och nu kom regnet! Här är en man med paraply, som emellertid verkar ha dålig koll på lodrätt och vågrätt. 

Det här paraplyet verkar inte vara något att hålla i handen när åskan går. 

Det här är skillnad. Så här ska ett paraply se ut! Stort, stadigt, täcker hela kroppen. Tyvärr råkade dess röda färg avspegla sig på ägarens ansikte. Hjälpte inte hur mycket jag än drog i reglagen i efterbehandlingen. Och man vill ju ogärna manipulera. 

Fortsatte sedan fota medtrafikanter i möte. I oskärpa. 

Kanske ändå lite konstnärligt med en viss oskärpa? Hur som helst var det en läropeng. Och en inte särskilt dyr en. Det är ju bara att gå ut igen i morgon och fortsätta plåta. 

Att träna simultankapaciteten

Simultankapaciteteten - förmågan att göra många saker samtidigt - är en konst som få behärskar. Kvinnor är erkänt bättre på den än män. Just därför kan de senare må bra av lite träning på området. Ofta går det bra att träna med enkla övningar - övningar som kan förefalla triviala, men som när man prövar på dem ofta visar sig vara svårare än man tror. 

En bra sådan övning är den att försöka dricka kaffe och titta in i en kamera samtidigt. Låter enkelt men är faktiskt svårare än man tror. Här har vi en yngling som tänker ge sig på vågspelet. Titta in i kameran. Sedan lyft kaffekoppen...

Aj då! Gick visst lite för fort när koppen skulle föras mot munnen. Det gör inget. Bara att försöka igen: 

Titta in i kameran...fatta koppen...

Japp! Där satt den! Snyggt jobbat. 

Här har vi en man som också vill prova. Fixera blicken på kameran...

Lyft koppen och fortsätt att titta in i kameran. Bra, fullfölj! 

Rätt på första försöket! Starkt! Helt klart en naturbegåvning. 

Lajvare på stan

Det hände sig i idag på Götgatan. Hade just varit på besök i en trevlig instrumentaffär som ligger där. Ett kliv in i sjuttiotalet --  ett sant nöje att bara gå in affären och njuta atmosfären och skåda alla vackra instument. Nåväl, när jag kommer ut och går längs Götgatan som en fredlig man dyker plötsligt ett stort gäng lajvare upp. Hundratals vampyrer och zombies drog fram längs gatan som en mäktig armé från dödsriket: 

En surrealistisk men konstigt nog ganska trevlig upplevelse. Hade egentligen tänkt gå upp till Vitabergen och kolla in batikhäxorna som hade en utställning där. Men efter detta kändes det som att man hade fått nog med äventyr för dagen. Så jag gick hem istället och drack kaffe, glad över vetskapen att vara i livet.