Barncancerfonden - Book of Hope

Alltid händer det något i Kungsan.  Igår var Barncancerfonden där. De anordnade ett event som de kallade Book of Hope. Ett tiotal författare hade upplåtit böcker åt fonden. De stod i Kungsan och signerade dem. Pengarna gick oavkortat till fonden. Till och Från var där. 

Mycket att välja på bland några av Sveriges mest folkkära författare. Barncancerfondens kunniga medarbetare visar intressenterna tillrätta. 

Herman Lindkvist i fransk generalpose. 

Viveca Sten har gjort sig känd som författarinna av intrikata mordmysterier i skärgårdsmiljö. Här delar hon med sig av hur man knåpar ihop en intrig. 

Barncancerfondens volontärer hjälpte till att hålla grytan kokande. 

Psykiatern David Eberhard har gjort sig känd som frispråkig debattör. Hans böcker tar upp paralleller mellan själs- och samhällsliv. Intressant. 

Agneta Sjödin är känd som intervjuare och programledare. Nu har hon själv fattat pennan. 

Det måste sägas att det tyvärr verkade vara dålig mediauppslutning. Det var bara jag och kollegan här som var där och bevakade. Obs, lägg märke till namnbrickan. Ackreditering! Respect. 

We are the champions!

Vid Eurovisionsschlagern i lördags miste vi titeln. Men det dröjde bara en dag så var vi champs igen! Känns skönt. Man behöver känna sig som en champ. Fotbolls-VM är utanför vår division. Innebandy-VM är lite fjuttigt. Men Eurovisionsschlagern och Hockey-VM, där är vi med och fajtas! 

Lunchtid och folket samlades i Kungsan för att hylla hjältarna. Flaggor och folk så långt ögat kunde se. Omöjligt att komma nära. Ståplats långt från scenen. Som tur var hade jag plockat med mig värstingtelet. Varför inte ta några porträtt?  

Stekaren. 

Och där kommer de! Hjältarna! I patenterade guldhjälmar hoppar de ut till folkets jubel. Vibbar från Foppas och Suddens tid. Diverse personer uttalar sig om guldet. Nyckeln till framgången? Att alla jobbar för laget. Per Mårts, skippern: Man verkar gilla flextid här i Stockholm! Jättegarv. Sedan följer intervjuer med spelarna. Om hur snacket gick i omklädningsrummet, om hur de känner sig och vad de har gjort. Det är precis som man minns det i pojklaget. 

Åkej, nu taviråm nu haviråm! Det fina med såna här tillställningar är att de är så härligt predictable. Ta musiken. Någon som vill höra We are the champions? Check. Någon som är sugen på The winner takes it all? Check. Håkan Södergren, någon? Check. 

Blue collar och white collar - alla hänger med! 

Frågas: varför är Tre Kronor folkets lag? Svaras: Därför att de kommer hem med troféerna! 

Åkej, nu taviråm nu haviråm! Till och med Lantmäteribacken var packad med folk. En reflektion: varför samlas så många människor för att fira sina hjältar? Ingen av oss har brytt oss om att följa turneringen.  Men ändå flockas vi till Kungsan. Förmodligen handlar det om att få utlopp för grundläggande mänskliga behov från tiden när vi levde som jägare och nomader. Att komma hem med troféer var på den tiden att komma hem med byte. Då samlades stammen för att fira hjältarnas hemkomst som betydde stammens överlevnad. Jakttroféerna blev sedan till krigsbyten men firandet var ändå detsamma. Vår stam är starkast av alla! I våra dagar har krigsbytet ersatts av idrottstroféer. Det är det här som är idrottens högre kall. Att kanalisera krigiska stamkänslor och ge dem fredligare utlopp. 

På amerikanskt manér leder Loa Falkman i Du gamla du fria. Mäktigt att sjunga med landsmännen. Kärleken till fosterlandet är påtaglig. Ja jag vill leva jag vill dö i Norden! En sån här dag är det lätt att glömma kylan och mörkret under vinterhalvåret. Sverige är världens bästa land! 

Så var det slut. Klockan har blivit ett. Lunchrasten är egentligen slut och man har inte hunnit käka. Det är lugnt, skippern har beordrat flextid. Dags att leva hockeykulturen. Dags för en burgare. Donken eller Max? Svaret är givet. Max, det är hamburgare på svenska. 

I körsbärsträdgården

Meddelande till alla fotografer i Stockholm: bege er genast till Kungsan! De japanska körsbärsträden blommar. Ett skönt skådespel och ett av årets fotografiska höjdpunkter. 

Blomningen kommer när man minst anar det. Så här såg det ut förra veckan. 

Men nu ser det ut såhär! 

Redan på morgonen är entusiasterna på plats för att fota det rosa guldet. På morgonen får man vara lite mer ensam med blommorna. 

På eftermiddagen var det knökfullt. Halv dag idag så många inklusive undertecknad valde att börja ledigheten under blomsterkronorna. 

Det är en syn att se alla som skall fotografera blomsterprakten. Stora och små kameror, adel, präster, borgare och bönder. Och turister. 

Kändis. Det här är fotografen som lånade ut sin D4:a till Usain Bolt under OS!

Förutom körsbärsträden har Staden också gjort en stor förbättring. Man har lagt konstgräs på marken runt Karl XIII:s staty. Tidigare var här grus. Så nu sitter folk här och picknickar som på värsta gräsmattan. Staden rules! 

Fullt med snyggingar i Kungsan!

Det är särskilt glädjande att se hur alla utländska turister uppskattar blomsterprakten. Speciellt ser man många japaner runt träden. Man blir stolt att se hur japanerna beundrar träden. Är det något japanerna kan så är det körsbärsträd. På bilden japansk fotograf och modell. Japansk fotosession i Kungsan! 

//Slut. 

Flaggor och fest

Meddelar några senkomna bilder från dagen då lilla Estelle döptes. Det var en solig dag och Slottets välstrukna flaggor vajade i vinden. Dagisklasser i Kungsan bidrog till den trevliga stämningen. 

Beskärning och skärpedjup

Jag undrar om jag inte har gjort en viktig fotografisk upptäckt. I somras gick jag förbi Kungsan på morgonkvisten. En säkerhetssnubbe satt vid den för dagen torrlagda fontänen. Det såg ut som att han hade en kort stund för sig själv innan han gick på passet. Jag tänkte att det kunde bli en fin bild. Samtidigt hade jag just införskaffat en 85/1.8:a och ville gärna laborera med lite olika skärpedjup. Det är nu när jag testat lite olika beskärningar som jag tror mig ha gjort en viktig fotografisk upptäckt. Vid ett kort skärpedjup vinner bilden på att ha en bredare bild, d v s att man tar med mer av omgivningen. Vid ett långt skärpedjup vinner bilden istället på att snävas av. Vid en snäv bild är faktiskt det långa skärpedjupet att föredra. Men i den vida bilden är det korta skärpedjupet att föredra. Vidare vinner kort skärpedjup på färg medan långt skärpedjup vinner på svartvitt. Se här:  

f/16. 

f/2. 

Enligt mig är den nedre bilden bättre. Bakgrunden blir för rörig med långt skärpedjup. Vidare vinner den vida bilden av färg då dessa smetas ut och bildar en trevlig bakgrundspalett. Med långt skärpedjup bidrar färg i stället till röran. 

För den snäva bilden är det emellertid tvärtom: 

f/16.  

f/2. 

f/5.6. Den gyllene medelvägen? 

Här anser jag att det långa skärpedjupet vinner. Blir ganska snyggt med de skarpa linjerna i bakgrunden, som bidrar med karaktär utan att skapa röra. Det korta skärpedjupet känns här lite avslaget. 

Någon annan som tänkt på detta?