Till och Från

Jag plåtar framför allt till och från jobbet. Varje morgon går jag från Södermalm över Skeppsbron eller Gamla Stan in till City där jag jobbar. Ofta finns det fåglar, turister eller annat intressant att plåta.

Från Krim: Sevastopol

Ingen kan ha undgått de dramatiska rubrikerna från Krim under helgen. Ryssland har startat en militär aggression mot Ukraina! Bilder i media visar några mystiska soldater som patrullerar på gatorna i Krims huvudstad Simferopol. Vilka är de? Var kommer de ifrån? Är de månne ockupanter från ett främmande land? Eller är de lokala milismän från Krim? 

Bild här

Det som gör bilderna lite dråpliga är att aggressionen verkar väldigt fredlig. Människor ställer upp sig och vill bli fotograferade tillsammans med soldaterna. Livet verkar rulla på som vanligt. Om man exempelvis jämför med Natos anfallskrig mot Jugoslavien för femton år sedan, då Belgrad terrorbombades i två och en halv månad för att tvinga fram ett övertagande av Kosovo. 

Bild här

Just det här att stå och fotografera sig med stora starka män är något som Krimborna verkar gilla. Bilderna väcker minnen till liv för mig. År 2009 bodde jag på Krim under några sommarveckor. Jag tänkte att jag skulle bättra på min ryska. Och finns det någon bättre plats att göra det på än i Jalta? Den mytomspunna staden vid Svarta Havet. Jalta där Tjechov bodde, där Roosevelt, Stalin och Churchill gjorde upp...

Men det inte Jalta som det här reportaget handlar om, utan om Sevastopol, den mytomspunna staden. Staden har figurerat flitigt i media. Det är här som den ryska Svartahavsflottan ligger ankrad. Sevastopol har stolta rötter. Den motstod en årslång belägring under Krimkriget och en ny belägring under Det Stora Fosterländska Kriget. Staden bär därför den ärofyllda titeln Hjältestad. Ryssarna älskar sånt här. Redan vid busstationen möts man av ett monument över historiens stordåd. Smert' fasjizmu - Död åt fascismen!

Jag vandrar in i staden. Utanför en offentlig byggnad pågår ett demonstrationståg. Det är ett gäng tanter som är ute och demonstrerar. De bär på ryska flaggor med budskapet: Sevastopol - russkaja obsjtjina: Sevastopol är ett ryskt samhälle. Kampviljan är god. Det här är år 2009 när den västukrainske presidenten Jusjtjenko sitter vid makten och bedriver en aktiv nationalistisk politik för att ukrainifiera landet. 

Vid stadens huvudtorg är det fullt pådrag. Den ryska flottans musikkår är där och ger fullt blås. Man spelar Prosjtjanie slavjanka och andra beprövade hits. Det liknar en mottagningskommitté. Vem kommer på besök? 

Tanterna dyker upp.. Jag börjar förstå att något stort är på gång. Vilken tur jag har! Jag åker in till Sevastopol för en dag och hamnar mitt i smeten! Vad e're som händer? 

Och nu dyker de upp. Ett motorcykelgäng från Ryssland kommer på besök till staden (på ryska: bajkery). De år många: flera hundra. Och det visar sig att alla vill fotografera sig med knuttarna. Unga och gamla, kvinnor och barn. 

Det är det här som fick mig att småle och bli nostalgisk när jag såg bilderna från nyhetsbyråerna. Motorcykelknutten verkar ha fått en blomma av någon. Från tanterna? I bakgrunden ett monument över Sovjetunionens hjältestäder. Det är städerna som motstod fascismen under det stora fosterländska kriget. Eftersom Sevastopol utsattes för belägring även under Krimkriget räknas den som tvåfaldig hjältestad. Det är stort. 

Så härligt osvenskt. Går det att tänka sig en svensk familj som när de ser en motorcykelknutte går fram och frågar om man får ta en bild med sonen? 

Många människor samlas på torget. Där hålls det tal. Stadens borgmästare välkomnar Rysslands motorcykelknuttar till Sevastopol och hoppas att de får en angenäm vistelse. Flottchefen håller också tal och hoppas att bajkery kommer att trivas. Knuttarnas ledare håller tal, tackar för gästfriheten och påpekar att de, ryssar och ukrainare, är alla bröder. 

Gästerna har med sig ett muskedunder till fordon med budskap till staden: "Bajkery rossii gerojam vojny" - från Rysslands motorcykelknuttar till krigets hjältar. 

Sevastopol är för övrigt en fin stad. Kanske den finaste på Krim. Lite sliten, men pampig. En stad att gifta sig i. Många vita klassiska byggnader längs strandpromenaden. En doft av fornstora dar, av Tsartiden. 

Längs stranden står en guide och lockar in mig i en gammal båt. Det är en guidad tur över hamnen. Guiden är en kvinna som mycket engagerat talar i megafon och beskriver stadens sevärdheter längs stranden. Den tvåfaldiga hjältestadens ärorika historia. Jag blir förtjust. En doft av femtiotal, en känsla av något från en sovjetisk eller fransk gammal film. 

Turen leder in i hamnen där den ryska Svartahavsflottan ligger för ankar. Mäktiga skepp. Men lite slitna? Duger de att kriga med? 

Sevastopol har många lummiga parker där det är skönt att svalka sig i sommarhettan. Där sitter gubbarna och spelar schack. Det här är Ryssland, det är så här man vill ha det! 

Det blir kväll. Jag lämnar hjältestaden och tar bussen hem till Jalta. Sevastopol var en angenäm bekantskap. En vacker stad med en skön atmosfär. Och vilken tur jag hade att jag var där under all denna action, med tanterna, när bajkery kom på besök! Hoppas att vi ses igen. 

PS. Dagen efter gör jag en utflykt till byn Foros utanför Jalta där jag vandrar i bergen. Högt uppe på berget ligger en pittoresk liten kyrka. 

Efter några timmars vandring i sommarhettan längs smala bergsstigar kommer jag upp. Det visar sig vara fullt med folk där. En dopcermoni. Många familjer som döper sina barn. 

Och sedan: vad händer? Bajkery dyker upp! De är så coola. Att åka omkring längs Svarta havet på båge under sommaren. Det känns som något man skulle vilja göra. Men varför besöker de en kyrka? De här knuttarna är emellertid inte som motorcykelgängen i väst. De är kristna ortodoxa och åker omkring med stora Jesusflaggor på sina bågar.  

För många ryssar är den ortodoxa tron en identitetsskapande markering och kanske är den det även för många knuttar. Men den visar sig vara mer än så för somliga. Jag går in i kyrkans ikonshop. Där står en bajker. Stor och skräckinjagande. Han ber att få se en speciell ikon av Gudsmodern. Kysser den världsvant. Säger: "Det är en så vacker ikon". 

Så man förstår varför de ukrainska nationalisterna anser att bajkery är ett farligt vapen i kulturkampen. De är coola. De är sköna. De får en att vilja känna sig som ryss. 

Läser nu också ett reportage från SvDs och Hbls korrespondent Anna-Lena Lauren från Sevastopol. Hon skriver att hon har blivit attackerad av patriotiska tanter. På annat håll skriver hon också att bajkery är på gång och skall åka ned från Ryssland. Ah, bajkery, tanter! Jag blir nostalgisk. It's deja vu all over again. 

Postat 2014-03-04 09:36 | Läst 7224 ggr. | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Från Prag - Hjälmspecial.

Uppe på Pragborgen finns ett museum där de visar upp gamla rustningar. Riktigt intressant att se hur modet har växlat även på detta område. Se här ett axplock. 

Den här modellen är väldigt pålitilig. Hål i hjälmen gör att man kan andas. Den spetsiga näskonen gör samtidigt att man kan hugga ned motståndaren med snabba skallryck, om det skulle leda till sådan strid. 

Det här däremot är rent jönseri. Det är uppenbart att denna rustning inte är till för att användas i skarpt läge. Att uppträda som kyckling på slagfältet! Med sådan rustning vinner man ingen respekt. 

Kepsmodellen. Bra att ha när man krigar på dagen. Då är det irriterande när solen sticker i ögonen just som man skall sätta lansen i motståndaren. 

Toalettstolsmodellen. Kan inte rekommendera denna modell. Alltför lätt att hälla flytande bly genom öppningen. 

Hattmodellen. En tidig Borsolino i stål. En favorit bland dem som gillar att kriga lätt. 

Komediantmodellen. Hjälmen bygger på det avväpnande leendets princip. Meningen är att man skall få motståndaren att tappa garden och börja skratta. När han gör det sticker man ned honom. 

Darth Vader-modellen. Före sin tid. 

Postat 2012-04-09 10:29 | Läst 5293 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Från Prag - Att sova med fienden.

Tillbaka på Waldstein! Har nu lämnat Hermes- och Bulgaributikernas värld och tagit klivet in i 1700-talet. Hotell Waldstein är intressant därför att byggnaden verkar vara ett annex till Waldsteins palats, eller som vi svenskar skulle säga, Wallensteins palats. Ni läste rätt. Albrecht von Wallenstein, Sveriges fiende under det trettioåriga kriget. Wallenstein verkar ha varit en intressant personlighet. Djärv och ärelysten, frikostig och briljant. Vid slaget vid Breitenfeld år 1631 hade kejsarens trupper tvingats böja knä inför de svenska vapnen. Tillys tunga spanska formationer hade kommit till korta mot Gustav Adolfs nya taktik byggd på eld och rörelse. För att stävja den svenska offensiven kallades Wallenstein in som härförare för de kejserliga. Han lyckades också stoppa svenskarnas framfart och vid Lützen blev konungen dödligt sårad (om än de våra gick hem med segern). Därefter hamnade dock Wallenstein i onåd och han mördades år 1634 på kejsarens order. 

Wallenstein var emellertid inte bara en lysande fältherre utan även en duglig administratör och en stor konstgynnare. Hans palats är riktigt imponerande och väl värt ett besökt. 

För att bygga palatset köpte Wallenstein upp 26 hus och 6 trädgårdar. Palatset var för sin tid ett av de mest betydande i Europa. 

I fonden hotell Waldstein. På sätt och vis är det lite rörande. För fyrahundra år sedan var vi fiender, men nu kan vi umgås fredligt och sova under samma tak som om ingenting har hänt. En bild av det nya Europa. 

Den fina borggården. 

Mest imponerande är trädgården. Här sparade Wallenstein ingen möda. Wallenstein anlitade några av Europas främsta konstnärer att utsmycka den. Lägg märke till den fina loggian i bakgrunden. 

Palatset är numera hemvist åt den tjeckiska senaten. 

Märkligast är muren på vänstra sidan. Wallenstein anlitade konstnärer att skapa den i form av något mystiskt grott-/växtliknande landskap. Verket upptar hela sidan av muren. Ett djärvt drag i personligheten, men kanske också ett drag av galenskap? 

På andra sidan trädgården finns en vacker damm med en staty över Herkules och draken i mitten. Högt däruppe tronar Pragborgen. Men några läsare kanske frågar sig: ser inte statyerna lite bekanta ut? Och är det verkligen rätt att låta så fina konstverk stå ute i regnet? 

Ingen fara, statyerna visar sig vara kopior. Originalen skall ha förts till Sverige år 1648, oklart på vilka grunder. De finns nu att skåda på Drottningholms slott. 

Vid varenda staty i hela trädgården upprepas budskapet. En text med ordet "Svedska" och årtalet 1648.  

Haha, Wallenstein! Vi måste nog omvärdera dig. Du har gått till historien som en av Sveriges svåraste fiender. Men snarare bör vi nog se dig som en stor gynnare av den svenska konstskatten. Skål för gamle Albrecht, den bäste mecenat som Sverige haft! 

Postat 2012-04-08 10:44 | Läst 7270 ggr. | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Hälsning från Florens! - Utflykt i Toscana.

1 januari är tillsammans med juldagen den enda dagen på året då muséerna i Florens är stängda. Jag hade därför tänkt passa på att hyra en bil och ge mig ut i det vittberömda toscanska landskapet. Men först tog jag vägarna förbi ett riktigt trevligt ställe: Piazza Santissima Annunziata.  

Torget är ett renässanstorg ritat av Brunelleschi. Torget är slutet vilket ger ett intryck av innergård snarare än torg. Precis som på många andra torg i Florens hade man här haft nyårskonsert vid tolvslaget. En trevlig sed som vi borde ta upp i Sverige. Torget andas klassicism. Det är det bästa med Italien. Kulturlagren sitter så djupt att i varje gatuhörn är man omgiven av kultur och historia. 


En stilla söndagsförmiddag. Några går i kyrkan. Kyrkolivet är dock inte vad det har varit. Kyrkorna blir som hos oss alltmer muséer. 


Här är en vy mot Domen. Färgerna kommer tyvärr inte till sin rätt vid uppladdningen. 


Efter torgbesöket gick jag och plockade upp min hyrbil. En Fiat Panda. Liten bil är ett måste i Italien om man inte vill dö i förtid (Vespa är ännu bättre). Innan jag gav mig ut i landskapet tänkte jag att jag skulle passa på och åka förbi Dietrich von Hildebrands barndomshem. Dietrich von Hildebrand var en katolsk filosof. Jag räknar honom till en av mina intellektuella idoler. Han växte upp i Florens i huset till vänster. Huset var tidigare ett kloster som sekulariserades på artonhundratalet varvid det köptes upp av den tyske skulptören Adolf von Hildebrand. Här växte således Dietrich upp tillsammans med föräldrar och fem systrar (bra således med många rum)! Intill ligger en liten kyrka där det just varit gudstjänst. 


Ett plakat på grinden vittnar om att här bodde Adolf von Hildebrand. 


Innergården. Vilket privilegium att växa upp i en sådan miljö! Man förstår varför Dietrich blev den klassiska tankens och kulturens försvarare nummer ett. 


Kyrkans altare. 


Efter denna vallfärd gav jag mig ut i landskapet. Och det är verkligen vackert. Olivlundar och vinodlingar böljar fram i i den kuperade terrängen. Byarna ligger tätt. Man får känslan att befinna sig i uråldrig kulturbygd. 


Efter att ha kört runt i några timmar och mättat sinnet med landskapet bestämde jag mig för att besöka byn San Gimignano. Det är en liten medeltida bergsby som utmärker sig med några mäktiga torn. Omkring femtio meter höga är de faktiskt riktigt imponerande. Då staden ligger på en bergshöjd syns tornen på långt håll - i fjärran tornar plötsligt ett medeltida Manhattan upp sig! Staden hade sin storhetstid på tolvhundratalet då den var ett viktigt väghåll på pilgrimsfärden mot Rom. Nu har den åter blommat upp tack vare turismen. Lite Visby över staden. 


Det visade sig att jag inte var ensam om att ha hittat dit. Ni gissade rätt: jänkare.  


En bild på landskapet vid skymningstid. Vintern blir inte svårare än så här i Toscana. 

En trevlig liten dagsutflykt. I morgon blir det dock apostlahästarna. Fortsättning följer. 

Postat 2012-01-02 01:17 | Läst 8160 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Hälsning från Florens! -Varning för kopior.

Ett av världens mest kända konstverk är Michelangelos David. Denna staty anses allmänt vara höjden av fulländning. Inte alls överlastad och svulstig som en del romerska statyer kan vara utan snarare sinnebilden av grekisk måtta. David står staty utanför Florens gamla stadshus på Piazza della Signoria. 




Man är som sagt uppväxt med att räkna David som höjden av konstnärlig fulländning. Det var därför som jag häromdagen tyckte mig göra en hemsk upptäckt. Framifrån var allt gott och väl. Men bakifrån var allt inte lika fulländat. Bakdelen ser man ju inte så ofta. Men är inte ändalykten lite väl rund i formerna för att sitta på en man? 


Här ser man det tydligt. Davids bakdelar hyser klart kvinnliga drag. Jämför med statyn i nederdelen.  Hemska tanke! Skulle David trots allt inte utgöra höjden av fulländning? Man vill ju ogärna kritisera Michelangelo, men det här kändes inte bra. 

Det var då det slog mig. Statyn på piazzan är ju en kopia! Originalet står på Accademia. Felet skulle kunna ligga i själva kopieringen och inte hos originalet! 


Jag bestämde mig för att pröva min tes. Jag ville hänga på låset men klockan nio var det redan fullt med amerikaner utanför ingången. Det är den här typen av Woody Allen-amerikaner som gärna besöker Europa och som flockas till Paris, Barcelona, Florens, Venedig och Prag. 


Till slut kom jag dock in. Och där stod han. Höjden av konstnärlig fulländning. En jätte med beundrande åskådare kring sina fötter. 


Konsten blir inte mycket bättre än så här. Men nu gällde det. Hur såg det ut på baksidan? Jag gick runt och...


Ja! Fulländade proportioner! 

Min tro på konsten var upprättad. Så här i efterhand borde man ha förstått att Michelangelo inte skulle ha gjort ett sådant misstag. Återigen visade det sig att man ska hålla sig till originalet. Och helst undvika kopior. 

Postat 2011-12-31 19:18 | Läst 6686 ggr. | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera
1 2 Nästa