Grattis Loreen!

Loreen vann schlagerfestivalen! Helt klart en värdig vinnare. Enligt mig var hon klart bäst. Ranelid var bra i semin men här fick han inte riktigt till det.

Undertecknad har faktiskt haft förmånen att plåta Loreen. Det var i samband med ett gig då hon bad mig ta några bilder. Meddelar några här. 

Nu hoppas man på att få följa med till Baku som officiell fotograf. Det vore mumma! 

Gatubilder från Florens

Undertecknad håller på att summera mitt Florensäventyr. Under tiden meddelas några gatubilder från staden. Florens är en stad med otroligt mycket folk på gatorna. Många turister med kameror så man behöver inte känna sig buskablyg. Det stora problemet är att det är för mycket folk så det blir svårt att isolera motiven. 

Buona sera. 

Nedfotografering efter Fotomässan

Fotomässan tog en hel del på de fotografiska krafterna. Det blev ju en hel del plåtande. Vill ogärna berätta hur många bilder jag tog. Om man skulle berätta skulle man väl få rykte på sig att vara en sprejare. Värt dock att nämna att Till och Från som enda blogg rapporterade live från mässan. 

Efter en sådan här anspänning brukar man gå på i högvarv och det är därför viktigt att man efteråt fotograferar ned sig. Jag brukar göra det genom att ta några slumpskott hemma. Man siktar slumpvis utan att titta någonstans i lägenheten. När autofokusen klickar knäpper man. Bilderna fyller sedan tre funktioner: För det första blir man påmind att man måste städa. För det andra blir man medveten om små detaljer i sin lägenhet. För det tredje kan man använda bilderna att träna bildbehandling med. Här följer tre slumpskott: 

Ofta blir bilderna tagna i mörker. De brukar ligga på 6400 iso, vilket är högsta läget jag kör med. Måste säga att jag gillar att plåta med högt iso. I svartvitt ger höga isotal en härlig kornkänsla. Även i färg brukar det ge en skön blöt känsla, lite akvarellkänsla: 

f/2, 1/60, iso 6400, 85mm. 

f/2, 1/8, iso 6400, 85mm. 

Sådärja, då var man nedfotograferad. Då ska man bara ta en dusch, dricka en kopp té och gå och lägga sig. 

Blängareländet

Det råder väl knappast någon tvekan om att blängarna utgör gatufotografins värsta gissel. Som gatufotograf vill man att människor skall uppträda naturligt. Meningen är ju att fånga gatulivet såsom det är i sig självt. Man vill då att människor skall handla på samma sätt som om fotografen inte fanns. En blängare bryter den naturliga scenen och kan ensam förstöra en bild som annars skulle kunna göra succé. Blängandet verkar också tillta för varje år. Det är idag svårt att som gatufotograf verka i det offentliga rummet utan att bli utsatt för blängarna.

Det fick jag själv erfara häromsistens. Jag hade just köpt ett Nikkor 24/2.8 objektiv som jag ville testa. Min tanke var att besöka saluhallarna och utprova linsen i dem. I saluhallarna är det naturligt trångt och en vidvinkel kan där komma till sin rätt.

I samband med det ämnade jag också utföra ett litet experiment. Min tes är den att överklassen är bättre på att uppträda naturligt i det offentliga rummet. Det vill säga att fotografer kan jobba mer ostört utan att bli störda av irriterande blängeri. Överklassen är mer van att uppträda i stora världen. Man har därför utvecklat en naturlig distans till andra människor och kanske även i vissa fall en nonchalans som emellertid för fotografen är guld värd.  

Jag började därför med att utprova gluggen i Östermalmshallen. Där hänger härliga välhängda köttbitar som ingenstans i stan. Man tror sig vara förflyttad till någon saluhall i Frankrike. Här är en bild på några härliga köttstycken och samtidigt ett exempel på ett trevligt blängande. Den förbipasserande tittar vänligt upp och kan på så sätt hjälpa till att lätta upp bilden som annars kunde ha blivit för ensidig i kött.  

Så kommer vi till själva huvudbevisningen för min tes. I hallen stod en säljare och demonstrerade en ny bratwurst. Jag stod där och plåtade men det visade sig att åskådarna var fullständigt likgiltiga inför min verksamhet! Jag är här ganska närgången - vi pratar här om 24 millimeters. Människorna tog dock ingen notis om mig och fortsatte oberört att inspektera korven. 

Stärkt i min tes tänkte jag att jag skulle gå till Hötorgshallen för att pröva tesen vidare. Om tesen stämde borde man där inte kunna jobba lika ostört som i Östermalmshallen. Emellertid var klockan sex och hallen var precis på väg att stänga. Jag gick därför vidare mot T-centralen. Föga anade jag vad som väntade mig. 

Jag tog rulltrappan ner mot Plattan. Tänkte då att jag skulle vilja fånga medmänniskorna som var på väg upp. Då står en dam längs ned i trappan och börjar blänga intensivt. 

Okej om man blänger till i början när man uppmärksammar kameran. Men damen framhärdar i sitt blängande genom hela åket! Det här hade kunnat bli en fin bild om damen bara hade slappnat av och intagit en naturlig hållning bland de medåkande medsystrarna. Nu förstördes istället hela rulltrappesekvensen.  

Till sist skulle jag vilja komma med en vädjan till medmänniskorna. Snälla, låt gatufotografen göra sitt jobb! Det är svårt nog som det är och med ert blängande kan det bli stört omöjligt. Uppträd naturligt som om fotografen inte fanns så kan ni bidra till viktig dokumentär konst till kulturens och samhällslivets fromma. 

På Strandpromenaden

Jag fortsätter att gå igenom min fatabur och rensa i bråten. Hittade några intressanta bilder från i somras tagna på Strandvägen. Den är inte mitt egentliga territorium - det är Skeppsbron. Men i somras var jag där några gånger. Strandpromenaden har blivit riktigt maffig. På sommaren ger den medelhavskänsla när människor spatserar där i eftermiddagssolen. 

Här är en kille med riktigt god kurvteknik. Se upp! Kan bli en farlig krock! Har glömt hur det slutade. 

Hur ska man tolka den här bilden? Blyghet? Avståndstagande? Eller är det sinne för stil och komposition? 

Här är en bild som uttrycker vår tid. Det moderna samhällslivet är helt inriktat på att ge fördelar åt kvinnorna. Den svenske mannen lever sedan lång tid under toffeln. Tragiskt men sant. 

Det var allt för idag. 

/Per