Från Prag - Min nattliga anabasis

Igår kväll var jag ute på ett lite märkligt äventyr. 

Skärtorsdagen hade övergått i långfredagsnatt. Jag bestämde mig för att avstå från alla frivoliteter och ge mig upp på berget. 

Prag har fått sin historiska roll genom den borg som ligger på en kulle högt över staden. Ett ointagligt fäste från vilket man kontrollerar farvägar i hjärtat av Europa. Vägarna upp mot borgen är branta. En historisk bebyggelse som är helt oförstörd. Tänk kvarteren kring Mosebacke men mycket mer. 

Vid borgens fot. Prag är en stad med tusen år på nacken. Genom århundradena har sten lagts på sten för att skapa denna unika miljö. Gränderna prydes av ölstugor stinna med folk. Hur många historier har inte berättats här genom åren? 

Uppe på bergets fot. Ett lätt duggande regn.  Tomma administrativa byggnader. En lite spöklik känsla. 

En vacker barockkyrka och ett mäktigt palats. En man är ute och rastar en liten hund. Han talar spanska på telefon. Annars folktomt. 

Jag vandrar vidare. Plötsligt kommer jag till ett kloster. Porten är öppen så det är bara att gå in på området. Upplysta byggnader men ingen där. Är jag den enda människan kvar här på jorden? 

Jag slår in på en stig. Den för mig in i ett skogliknande landskap. Björkar kring en ringmur! Har jag plötsligt förflyttats till Visby? 

Jag fjärmar mig alltmer från staden. Mitt i mörkret uppenbarar sig plötsligt ett märkligt torn. En farkost från rymden? 

Långt där nere larmar staden. Börjar nu bli lite orolig. Bestämmer mig för att ta mig ner för berget. Plötsligt ser jag en upplyst slinga där nere. Jag hör människor spatsera. Två nunnor! De blir livrädda när jag kommer nerför berget. 

När jag kommit en bit ner uppenbarar sig en grönskande dal. Det måste vara klostret däruppe. Från en kyrka i fjärran hörs klockorna klämta. 

Befinner jag mig i Getsemanes trädgård? En stig för mot ljuset, mot vinodlingar och bebyggelse. Följ ljuset! 

På andra sidan dalen. Klostret i fjärran. Men vad är det där till höger? En flagga virad kring en stolpe. En flagga i blått och gult? Med snabba steg beger jag mig längs kanten. Hjärtat bultar allt snabbare. Kan det verkligen vara..? 

Ja! Hemma! Fosterjorden! Att efter nattlig vandring i främmande land plötsligt få se Sverige uppenbara sig! Vilket lyckligt slut! 

Jag gick ned till staden glad till sinnet, kom hem till hotellet och somnade trygg in. Måste dock säga att ambassaden låg väldigt bra till. Högt uppe på kullen med staden för sina fötter. Så nu infaller nästa fråga: Hur blir man ambassadör? 

Påskhälsning från Prag - På operan

Gårdagen var riktigt hektisk. Landade kring middagstid. Incheckning på hotellet och sen några timmars strosande på stan. Sedan hem igen för att duscha och vila någon timme. Klockan sex var det så dags att bänka sig på Nationella Teatern för ett uppförande av Wagners Parsifal. 

Operan börjar tidigt därför att den är 5 timmar lång. Det här är en nackdel med Wagners operor. Wagner hade en förkärlek för att låta sina hjältar fara ut i långa monologer där de redogör för sin invecklade härstamning eller något annat intressant ämne. Kill your darlings var för Wagner ett okänt begrepp. Operan skulle med fördel kunna kortas ned till tre timmar. 

Trots det så måste jag säga att det här var en av de bättre operorna jag har sett. Tror inte att jag har fått en sådan kick från opera sedan jag såg Nina Stemme sjunga Isoldes kärleksdöd på Operan för några år sedan. Parsifal var den sista opera som Wagner skrev.  Precis som i Mästersångarna eller Gudaskymning får man känslan av en kompositör på höjden av sitt mästerskap. Man får känslan att Wagner kan göra vad han vill, han behärskar sina ledmotiv till fulländning men är inte bunden av dem. Lite som Messi. 

Sedan var det en helt suverän iscensättning. En modern iscensättning när den är som bäst: minimalistisk dekor parad med avancerad ljussättning och med moderna höj- och sänkbord. Detta är något helt annat än "moderna" iscensättningar där man låter regissören löpa amok och göra våld på verket genom att förlägga handlingen till modern tid. Bland det värsta i denna väg är Operans iscensättning av Ringen där Staffan Valdemar Holm och hans hustru har givits rätten att härja fritt och därmed förpassa Siegfried till ett industrilandskap med bolmande skorstenar, och där Gudaskymning utspelar sig i en biosalong. Staffan Valdemar, kom hit till Prag och se och lär!

Interiören i gamla operabyggnader är alltid en fröjd att skåda. Vilken tur att vi har sådana skatter. Det råder också ofta en avspänd och trevlig atmosfär med ett blandat klientel. Dels de som klär upp sig, sedan en del turister, sedan även entusiasterna - bland vilka det ofta förekommer en och annan bohemisk själ. 

Väl tilltaget orkesterdike. Bra arbetsförhållanden! 

Några mingelbilder från pausen. 

En kurvstudie. 

En av höjdpunkterna med opera är applåderna efter ridån. Vem får mest applåder, vilka gester kommer sångarna att köra med? Särskilt roligt är det att studera divans tackgest. Det finns i grunden två varianter. Dels finns Birgit Nilsson-varianten. Här slår man ut med bägge armarna och  tillsammans med ett värdigt leende signalerar man att man äger världen. Sedan finns Nina Stemme-varianten. Här tar man sig om hjärtat samtidigt som man med spelad förvåning uttrycker att nämen, applåderar ni lilla mig! Emma Thompson brukar vara bra på den här varianten när hon tar emot en Oscar. Så vilken skulle det bli? 

Det blev en Nina Stemme! Jag är faktiskt lite förvånad. Trodde stenhårt på en Birgit Nilsson. Under föreställningen gav Kundry intryck att vara en Birgit Nilsson-typ. 

Ett annat trevligt inslag är när divan går ut för att plocka upp dirigenten. 

Som maestro finns det dock bara ett val. Det är bägge armarna ut som gäller. 

Hela ensemblen samlad. Vilka fick mest applåder? Efter att ha sett ett antal Wagneroperor tycker jag mig kunna se ett mönster. Divan fick naturligtvis mycket applåder. Så är det alltid. Opera är lite grann som ett bisamhälle. Divan är som en drottning som fullständigt dominerar drönarna. I Wagners operor förstärks emellertid denna tendens kraftigt. Hjältetenoren har normalt ingenting att sätta emot. Trots att Parsifal är den formelle huvudstjärnan i föreställningen och som därför kommer ut sist efter ridån, fick han inte så mycket applåder. I stället brukar det vara bas-skurken som tar hem showen. Så även denna gång. Klingsor (riddaren i svart), vilket löd i voicen! Så Wagneroperor skiljer sig lite från andra operor, som Puccini, där tenoren har en chans att glänsa. Om man exempelvis heter Pavarotti och har sjungit E lucevan le stelle så kommer man att få en del applåder efteråt. Som tenor är det däremot knappast lönt att sjunga Wagner. Det är mycket krävande roller och man har inte mycket för det. 

Hur som helst, en mycket trevlig afton. Vilken inledning på semestern!

Påskhälsning från Prag

Till och Från befinner sig i Prag. I bloggens reportageserie över Europas kulturstäder har tiden kommit till denna gamla fina stad. I samma serie genomfördes kring nyår en studie av Florens. Några bilder från första dagen: 

Första bilden!

Tjockt med folk på Karlsbron. 

Lokal entertainer. Denne man kunde allt. Från opera till jazz. 

Tjeckerna kan det här med påskägg. 

Trevlig blandning av turister och locals. 

Kvällen avslutades med en föreställning av Parsifal på Nationalteatern. Mer om den i eget reportage. 

Fortsättning följer..

What's your story?

Nikon har haft en road show genom Norden. Från att ha besökt en del mindre städer avslutades showen i Stockholm - the Capital of Scandinavia. Syftet var att presentera den nya proffs-lineupen och för ändamålet hade man bjudit in storstjärnor från Amerika. Den legendariske National Geographic-fotografen Joe McNally och den vittberömde Sports Illustrated-fotografen Bill Frakes fanns på plats tillsammans med lokala förmågor. Tillställningen var för särskilt invigda och naturligtvis hade även Till och Från fått en inbjudan. Så bloggens utsände gick till Fotografiska för att lyssna på de amerikanska kollegorna och känna lite på den nya lineupen. 

Budskapet kan sammanfattas i tre punkter: 
1. Det spelar ingen roll vilken utrustning man har - det är fotografen som tar bilden.
2. Nikons nya kameror är de bästa som någonsin vandrat på jorden.
3. Om man vill ta bilder som Joe McNally och hamna i National Geographic är det väsentligt att skaffa sig en bra helikopter.  Om man vill ta bilder som Bill Frakes och hamna i Sports Illustrated ska man se till att jobba med sexton kameror samtidigt. 

Den här typen av tillställningar är för övrigt mycket svårplåtad. Ljuset är omöjligt att hantera och man drabbas obönhörligt av de röda skallarnas förbannelse. Se här. Färgbalansen är här inställd på 2226 grader Kelvin. Kallare än kallt. Hjälpte dock föga. 

Bill Frakes var den mest plåtade under kvällen. Fotograferna kunde inte hålla sig ifrån honom. 

De röda skallarnas förbannelse. 

Som sagt, fotograferna kunde inte slita sig från Bill. 

Föreställningen slut och folket lättar. Joe fortsätter dock att hålla hov för en mindre skara. 

På det hela taget en givande stund. Alltid trevligt att komma ut och träffa Nikonfolk. Och helt klart är det dags att byta upp sig. Frågan är vad man ska köpa? D800:an är nätt och trevlig men den har lite stora filer. D4:an är tung och robust och snabb men den lämpar sig inte i alla sammanhang. Kanske ska man köpa båda? Då kan man ha D4:an när man vill plåta sport och vid större events och samtidigt ha D800:an när man vill ha upplösning eller för att plåta candids. Så får det bli! 

Otto anfaller

Det hände sig häromkvällen. Jag låg utsträckt på golvet som en fredlig man med kameran i högsta hugg - när plötsligt Otto går till attack: 

- Frågan är vem som hade roligast: jag eller Otto?