Mark Power – fotografsamtal på Magnum

Det är lätt att känna sig bortskämd med tillgången av fotografiska begivenheter i London som exempelvis dessa samtal på Magnums kontor i staden. Den här gången var det Mark Powers tur. 

Magnumfotografen Mark Power är en engelsman från Leicester som slog igenom med boken The Shipping Forecast 1996. När den gavs ut så hade han försökt att etablera sig som en fotograf i tio år. Fotoböcker har normalt sett ingen större publik och även en lyckad utgåva kan förväntas sälja runt 1 500 till 2 000 exemplar tydligen. Marks bok blev oväntat populär, särskilt efter den uppmärksammades av dagstidningen The Guardian som utnämnde den till "månadens bok" (eller så var det "veckans bok" – minns inte!). Senare i år så kommer nyutgåva av The Shipping Forecast med en massa (100!) nya bilder. Ser verkligen fram mot den.

För den som inte vet så är The Shipping Forecast ett dagligt radioprogram på BBC motsvarande Sjörapporten från Sveriges Radio. Mark fick idén till sin bok efter att ha sett en kökshandduk med en karta över Storbritannien med de olika havsområdena utmärkta. Han tyckte att det var fascinerande att dessa områden man hört nämnas på radio fakstiskt fanns på riktigt och fick idén att fotografera på stränderna som vette mot dessa områden. Vem är den svenske fotografen som gör en motsvarande bok från ett svenskt perspektiv med Kattegat och Finska viken som fotosubjekt? Glöm inte vem som gav er idén!

Här är en karta över de olika områdena som det finns bilder ifrån i ”The Shipping Forecast”.

Samtalet täckte också det stora projekt som Good Morning America! utgör. Mark har hittills givit ut tre böcker av fem planerade. Han har helt enkelt besökt USA ett flertal gånger för att åka omkring och fotografera dagens USA. Det är han duktig på och jag tycker om alla tre böcker som publicerats och ser förstås fram emot de övriga två, varav den första kommer ut nästa år. Det hjälper också att jag är svag för Americana. Mark fotograferar med stativ och en digital storformatskamera av märket Alpa, med vilken man tar fyra bilder som sedan digitalt jämkas ihop. Det ger en enorm detaljrikedom om man gillar sånt. Jag är mest intresserad av innehållet och kompositionen.

Många här på Fotosidan (och på andra håll) talar ofta om hur viktigt det är med en berättelse i fotografier men Mark sa att det är något som han inte eftersträvar. Istället tycker han om att låta ett par bilder i ett uppslag interagera med varandra för att skapa något slags dynamik som annars inte skulle finnas där. Min fråga är förstås hur han tänker när han bara har en bild i ett uppslag? Jag tror att han sa nåt om att vissa bilder inte är så starka ensamma (underförstått att andra är starka) men att då ett par bilder kan lyfta varandra till en högre höjder. Jag tycker mig se berättelser ibland i hans bilder men jag är glad över att en så pass känd och framgångsrik fotograf som Mark Power inte fäster så stor vikt vid berättelser i fotografier. För det gör inte jag heller!

Marks samtalsstund var för övrigt mer strukturerad än Christopher Andersons dagen innan (skildrades tidigare i detta blogginlägg). Här är några bilder (alla tagna med min iPhone) som skildrar hur det såg ut när Mark höll låda med sin förläggare från bokförlaget Gost.

Marks dotter Chilli Power (jäkligt coolt namn får man väl säga, va?) från Magnum introducerar sin pappa och Gosts Stuart Smith till en förväntansfull publik.

En sån här bild ger boksamlaren i mig ångest för det är några stycken där som jag inte äger.

Här ser vi Stuart Smith från Gost Books Ltd beundrandes de böcker som fanns till salu på Magnums bokmarknad som hölls under dagen.

Andra fotoboksälskare som försöker hitta ett fynd. Själv köpte jag David Hurns "Living in Wales" som jag senare givit bort som 60-års present till en walesare.

Jag köpte inga böcker av Mark denna gången men hade med mig några som var osignerade.

Så, om ni kollar upp Mark Powers fotografi, vad tycker ni? Och vad anser ni själva om vikten av berättelse inom fotografier? Kommentera gärna!

Ha det så gott! /Fredrik

Pandemipåverkad fotografi!

Även om Sverige inte hade samma hårda restriktioner som England, där jag bor, så tror jag att flertalet av oss fotografer fick förändra sättet vi utövar vår hobby på, på grund av pandemin. Det skedde definitivt för mig då rejäla nedstängningar av samhället hindrade mig att åka in London för att gatufota. Istället tog jag många promenader i grannskapet tillsammans med nån av mina kameror.

De som läst tidigare blogginlägg av mig vet ju att genren gatufoto ligger mig närmast om hjärtat men redan innan pandemin så har jag uppskattat den typ av fotografi som herrar William Eggleston, Stephen Shore och Joel Sternfeld utövar. Här är inte människan central i den bemärkelsen att människor alltid figurerar eller har huvudrollen i fotografierna. Istället fotograferar man ofta de landskap som är skapade av människor, må det vara i städer, mindre orter eller ute på landsbygden. Ibland är man relativt nära en byggnad, ibland lite längre ifrån. Visserligen kvalar en del av dessa tre fotografers alster in i genren gatufoto men det har varit i huvudsak deras andra foton som inspirerat mig under pandemins promenader.

Så här efteråt, när vi förhoppnings håller på att ta adjö av pandemin, så känner jag att jag vill fortsätta med den här typen av fotografi som ett komplement till mitt gatufotande. Utöver nöjet att fota på detta vis så inser jag att jag har dokumenterat lite av mitt grannskaps visuella historia. Det har nämligen slagit mig att flera av de butiksfasader med reklamskyltar och dylikt har förändrats eller försvunnit under de två tumultartade åren av pandemins ekonomiska effekter. Hus har rivits. Affärer har slagit igen och uppstått som nåt helt annat. Ofta har förändring lett till nåt sämre och visuellt tråkigare. Tycker jag. Så, jag har är glad att jag tog bilderna för eftervärlden att potentiellt betrakta.

Här följer några foton som visar vad jag har fotat under pandemin när jag inte har haft min gatufotohatt på. Alla är tagna inom en radie av några kilometer (eller engelska miles!) från min bostad.

Denna i mina ögon rätt snygga skylt för en bilhandlare finns ej mer. Själva firman har bytt namn och fått nya ägare. April 2020.

Denna fina fasads reklamtexter med mera är numera övermålad och ersatt med nåt fult. April 2020.

Jag gissar att familjen kastade in handduken efter 60+ år och sålde sitt företag. Så här tomt blir det när en nedstängning skadar affärsverksamheten. April 2020.

Ett par hundra meter från min bostad revs denna byggnad tidigare i år. Det var ett lite tidningstryckeri en gång vill jag minnas. Verksamheten upphörde några år innan pandemin om jag kommer ihåg rätt. Nu blir här bostäder! Januari 2022.

Apropå bostäder så är denna tomtgräns helt omgjord och rosenbusken är uppriven. Ena huset har upprustats. Juni 2020.

Denna kemtvätt är definitivt inte öppen sju dagar i veckan för nu är den ersatt med en liten kvartersbutik. Maj 2020.

Här tror jag att man idag säljer kök – tidigare verksamheter har flyttat. Maj 2021.

Taxifirman till höger i bild var öppen för business men de andra två affärslokalerna var för uthyrning. Folk går med trasiga skor och kan inte tillskansa sig nyheter i tryckt form. Riktigt illa. Februari 2021.

Förhoppningsvis så har denna (grekiske?) frisör klarat sig – folk behöver ju fortfarande klippa sig om de inte kör min typ av frisyr! Februari 2021.

Den lokala brandstationen hade nog stängt innan pandemin slog till. Hoppas att det finns snabba brandbilar från annorstädes ifall olyckan skulle vara framme! Februari 2021. 

Slutligen, denna trästaty föreställande en indian kan numera kasta sitt munskydd. Förmodligen så finns han kvar i lokala antikvariatet – vem vill köpa en sån här tingest? Augusti 2020.

Uppskattar som vanligt kommentarer kring innehåll och form av blogginlägget.

Glad påsk till er alla!

/Fredrik

PS. Genren som merparten av mina foton i detta blogginlägg kanske bäst passar in i är förmodligen New Topographics – se artikel på engelska i Wikipedia här (ingen svensk version finns): https://en.wikipedia.org/wiki/New_Topographics

Gatufoto, protester och demonstrationer

Till skillnad från en del andra gatufotografer så söker jag mig i stort sett aldrig till folksamlingar som demonstrationer och protester för att fotografera. Jag föredrar att fånga mina subjekt på gatan under mer vardagliga former. Men, ibland så protesteras det där man befinner sig och då är det lätt hänt att man försöker sig på att fotografera de som vädrar sina åsikter. Generellt sett så har man i demonstrationstågen ingen ovilja att bli fotograferad vilket gör livet lite lättare för (gatu)fotografen. Då torde det kanske bli enklare att ta bra bilder kan man tänka men så enkelt är det inte. Man måste ta hänsyn till skyltar, ansikten, flaggor och andra föremål i komponerandet av ens bilder. Precis som vanligt på gatan alltså. 

Här följer några bilder av protester och demonstrationståg som hamnat på mina minneskort de senaste åren.

Denne herre stod utanför Rysslands ambassad och demonstrerade mot kriget.

Kriget fortgår i Syrien men har nog hamnat i skymundan på grund av konflikten i Ukraina. Något som dessa demonstranter vill ändra på.

Dessa personer vurmade för djurens rätt...

... precis som denna herre gjorde...

... tillsammans med dessa meddemonstranter.

Här vill man bekämpa rasism och fascism – tydligen med alla nödvändiga medel... Tror att de inte bara förordar verbal debatt och argumentation... vilket jag beklagar.

Ytterligare personer ur samma demonstrationståg.

En kändis (ökändis?) – Piers Corbyn, bror till förre Labour-ledaren Jeremy Corbyn. Piers manade sina åhörare att bränna ned parlamentledamöters kontor i vintras – jag är förvånad att han fortfarande har rätt att röra sig i det publika.

Här fick jag en klassisk knuten hand på köpet och det var inte för mig han knöt den. Ingen posering alltså – för då är det ju inget gatufoto! ;-)

Den här snubben som protesterade mot Brexit tyckte inte att omröstningen 2016 som hade ett av de högsta valdeltagandena någonsin var tillräckligt med demokrati. Somliga blir aldrig nöjda...

Så här glad blir man när man har utövat sin demokratiska rättighet att göra sin röst hörd.

Men vissa orkar inte lyssna till slut...

Detta är mitt andra blogginlägg och jag tar gärna emot kommentarer och åsikter. Är det månne för många bilder? Är det nåt annat jag skall tänka på som bloggnybörjare?

Ha det gott!

/Fredrik

PS. Om man är nybörjare på gatufoto kan jag nog tänka mig att demonstrationståg och andra publika händelser såsom prideparader och maratonlopp kan vara bra övningstillfällen. Och då skulle jag rekommendera att man inte bara fotar paraderna och tågen utan vänder kameran också mot publiken. Man kommer nog undan med mycket mer med sin kamera än vid vanligt gatufotande vid sådana tillfällen.