Liverpool och "Photie Man"*

Trots att jag snart bott i Storbritannien i 25 år så har jag aldrig besökt Liverpool – trodde jag. Misstänkte att jag möjligen hade kört förbi i närheten men att jag definitivt aldrig rört mig omkring inne i staden. Den gångna helgen skulle i alla fall förändra den saken med säkerhet. Det har jag att tacka fotografen Tom Wood för. Det var nämligen sista helgen då utställningen "Photie Man: 50 Years of Tom Wood" var öppen på Walker Art Gallery. Jag hade lovat mig att inte missa den och slutdatumet kom snabbare än jag trodde. Men, när jag kom fram till Liverpools tågstation Lime Street Station så kände jag igen mig – jag tågluffade som 18-åring och misstänker nu starkt att jag måste ha anlänt till tågstationen med lite extra tid tills nästa tåg för att kolla hur det såg utanför stationen och för ta mig en öl på nån av pubarna där. Svaga minnen men jag tror faktiskt att förhöll sig som jag mindes det.

Hursomhelst, när jag skriver detta är mitt senaste besök färskt i minnet. Jag had bokat ett prisvärt centralt hotell nära vattnet och de historiska Albert Docks, där fartyg lastade och lossade produkter som bland annat kol, bomull och socker som bidrog till Liverpools välbestånd. Min biljett till utställningen var tidsbestämd till 14.30 på söndagen, som skulle ge mig en och en halv timme att titta på Tom Woods verk – det kändes tillräckligt. Utöver utställningen så var planen att gatufota så mycket som möjligt i Liverpool under lördagen och söndagen. Med facit i hand så känns det som att jag var rätt flitig. Det blev några pubbesök också – vackra pubar med välskänkt real ale är också ett intresse som jag när. 

Tom Wood är irländare och född 1951. När han var tonåring emigrerade familjen hans till England. Mellan åren 1978 och 2001 fotograferade Tom flitigt i Liverpool med omnejd och många av bilderna på utställningen stammar just från det arbetet men där fanns också bilder från Irland, London och andra platser på de brittiska öarna. Enligt Wikipedia är Tom Wood främst en gatufotograf och bland de många fotografierna på utställningen fanns helt klart en hel del foton som jag skulle klassa som rena gatufoton, dvs. ej poserade, oförställda, företrädesvis innehållande människor och tagna där allmänheten har tillträde.  Men många av de andra fotona var dock poserade porträtt av människor som Tom fann i olika miljöer. Klart bra var för sig men ännu bättre i ett sammanhang. Jag ser honom mer som en dokumentärfotograf av människor. En av styrkona i Tom Woods fotografi är förmodligen mängden av projekt som verkar ha pågått parallellt. Han var flitig fotograf under många årtionden – fem stycken enligt utställningens titel. Inspirerande och en bekräftelse på att det kan vara vettigt att fota mycket och ofta. Vill poängtera att jag inte är väldigt påläst när det gäller Tom Woods så min lilla analys ovan kanske inte är helt korrekt. 

Drog mig nu till minnes att jag i samband med Photo London 2019 fick möjlighet att träffa Tom som signerade böcker där. Han var trevlig men vårt samtal avbröts när en betydligt mer välkänd fotograf än jag(!) gjorde entré och kom i slang med Tom, kända fotografer emellan. Här nedan en bild på de två som de bad mig ta – pluspoäng för den som vet vem den andre fotografen är (utan att fuska med google eller liknande)! Han råkar också var en fotograf som jag tycker mycket om.

Här är följer bilder som från utställningen som enligt personal som jag tillfrågade inte är planerad att sättas upp någon annanstans. Mina egna alster från gatorna i Beatles hemstad kommer jag att besudla ett framtida blogginlägg med. Alla bilder tagna med min iPhone och är "direkt ur mobilen". 

Bilden till höger är den första Tom tog med en 35mm-kamera. Inte dum som en förstabild, va?

För kameranördar (ni vet vilka ni är!) så kan ni gotta er åt denna bild. Jag ser ingen Leica M men väl en CL och längst ned till höger en Fujifilm X100 av nån variant. 

Och för fotoboksnördarna bland oss så kan vi dregla över denna bild. Jag har fyra av böckerna och det får räcka. Tur (för min plånbok) och otur (för min boksamling) var det då att utställningens katalog var slutsåld. 

Hoppas att ni upplever att ni fick en bra känsla för utställningen och Tom Woods fotografi.

/Fredrik

* Smeknamnet "Photie Man" kommer troligen från det faktum att Wood blev en välkänd figur i de kvarter i Liverpool där han fotograferade. Han blev känd för sin regelbundna närvaro med en kamera när han fotograferade människor i deras dagliga liv. De lokala invånarna kallade honom kärleksfullt "Photie Man" som ett vardagligt uttryck för en person som tar många foton. (källa: ChatGPT).

Elliott Erwitt, 1928-2023. Och en utställning.

Möttes precis av det sorgliga beskedet att gatufotografen Elliott Erwitt har lämnat in idag, den 30 november. Hans ofta humoristiska gatufoton kommer att leva kvar bland de många fans som han under sin 95-åriga levnad skaffade sig. Han tog förstås inte bara gatufoton utan en hel del reportagefoton dessutom – som sig bör som medlem i bildbyrån Magnum. De senaste 30 åren skulle jag dock gissa att han var en av få gatufotografer som kunde leva gott på sin gatufotografi med tanke på hur populära hans många böcker var. 

För knappt ett par veckor sedan hade jag möjligheten att gå på en "popup"–utställning kallad Personal Bests (nästan precis som hans bok "Personal Best" som kom ut 2006). Tyckte mycket om vad jag såg – alltid njutbart att se en fotografs verk som inramade printar i hyfsat större storlek än på en skärm eller i en bok. 

Här följer några bilder från den utställningen som en liten hyllning till denne fotografiske gigant.

Stranger than Fiction

Min årliga sommarvistelse hos min mor i Kalmar sammanfaller för det mesta med min födelsedag i andra halvan av juli. Och på födelsedagar kan man ju få presenter även som vuxen. Nu har jag ju i stort sett allt jag behöver vad gäller prylar men ytterligare en fotobok tackar jag förstås inte nej till. Boken jag hade i åtanke var den skånske gatufotografen Johan Jehlbos "Stranger than Fiction" som innehåller bilder från det projekt om skånska marknader som han sysslat med i många år. Han har vad jag förstår självfinansierat boken som finns i en upplaga av 50. 

Även om mamma tycker att jag har alldeles för många fotoböcker så ville hon ändå ge mig boken som betalades med Swish. I England sysslar vi inte med Swish och hittills hade min 84-åriga mor aldrig swishat. Hon hade tidigare uttryckt en önskan om att kunna göra det och över Internet så hade jag lyckats förmå henne att installera appen och skapa ett konto. Men en betalning hade alltså aldrig gjorts. Så, vi slog två flugor med samma smäll – jag fick min bok och vi båda lärde oss hur man swishar! 

Boken dök upp efter några dar, precis som Johan lovade och jag blev mycket nöjd. Signerad med dedikation dessutom!

För de som inte är bekanta med Johan Jehlbos fotografi så vill jag säga att han är en duktig och framgångsrik gatufotograf som senast i förra månaden kammade hem förstapriset i färgklassen på Göteborgs Gatufotofestival som dömdes av ingen annan är Matt Stuart! Och år 2019 blev han utsedd till årets gatufotograf i EyeEm Awards (https://sverigesradio.se/artikel/7320409) för en bild som ingår i "Stranger than Fiction". Boken innehåller utöver den en hel del fotografiska godbitar.

Anledningen att jag skrev det här blogginlägget (som absolut inte är en recension!) är främst för att påminna om att man faktiskt kan stödja sina medfotografer genom att köpa en bok eller en print (om man tycker tillräckligt mycket om verken förstås!). Eller att gå på nån av de utställningar som ibland annonseras här på Fotosidan. Inte för välgörenhet utan för att mindre kända men likväl vassa fotografer är värda den uppmuntran som en såld bok eller print innebär. Och sen får man ju själv något i konstväg som man uppskattar. Är man intresserad av just denna bok så finns fortfarande exemplar att köpa från Johans hemsida verkar det som.

Ha det så bra!

Fredrik

PS. Om jag själv nånsin ger ut en bok eller försöker kränga en print så är det förstås helt godkänt att idka välgörenhet! :-)

En bild blir till!

I helgen var jag på visit i Sveriges huvudstad inför ett evenemang på måndagen där jag representerade min arbetsgivare. Att ta en flight i tidiga ottan på lördagen var betydligt billigare än att åka på sen eftermiddag på söndagen så mitt företag hade inga problem med att jag gjorde tog ett längre besök i staden för att gatufota lite och träffa vänner.

Stockholm bjöd på hyfsat vackert väder bägge dagarna. Det kom i och för sig småstormig hagelskur på lördag eftermiddag som gjorde att jag fick ta flykt till Oliver Twist och värma(?) mig med ett par öl. Det var ingen uppoffring direkt. Därefter bar det iväg till Fotografiska, främst för att spana in utställningen av Bruno Ehrs stockholmsbilder från tidigt 80-tal med musik av Tom Wolgers. Sevärd utställning. Peter Lindbergh hade också en fin utställning – sista helgen vad jag förstår. Photoshopparen Erik Johansson ställde också ut – nåt konceptuellt som jag inte riktigt förstod meningen med. Som regel uppskattar jag inte hans verk som fotografi – tycker personligen att de inte hör hemma på Fotografiska!

Så till ämnet som detta blogginlägg var tänkt att handla om. I ett tidigare blogginlägg gav jag exempel på vad det engelska uttrycket "work the scene" i gatufoto handlar om – dvs. att man pushar sig själv att ta fler foton av ett skeende om det går. Hur gick reklamen nu igen? "Jag förstår inte varför en del människor bara tar ett foto...". Hmm... det var nog nåt annat det handlade om – skål!

Nåja, här följer ytterligare ett exempel. Det är från Götgatsbacken på Söder i Stockholm – ett för en gatufotograf generöst område. Jag såg ett par unga kvinnor som spanade in en väninna med barnvagn på intågande. Här tänkte jag att det kan nog bli ett möte med en eller flera kramar. Sånt är ju trevligt att fotografera. Skyndade mig diskret fram och började ta mina bilder. Kände att det blir för lite kram och för mycket stök i bakgrunden initialt (var ej säker på den saken men jag upplevde det så). Det blev tre bilder totalt och när den sista togs hade jag cirkulerat runt sällskapet och glad blev jag för det eftersom den sista bilden blev klart bäst enligt min smak. Jag fångade ett fint leende och en fin kram. I bakgrunden ser man dessutom hur den tredje kvinnan har börjat intressera sig för bebisen.

Då jag tyckte att färgerna inte bidrog så mycket så blev den färdigbehandlade bilden svartvit istället med lite pålagt korn. Tycker ni att det var ett korrekt val?

Här började kramarna men jag var för långt ifrån

Den här är närmre med renare bakgrund men kramen känns inte så mycket för betraktaren tycker jag

Här blev det bättre – trägen vinner. Det kan löna sig att "work the scene" om det är möjligt

Det färdiga resultatet – räddade lite utbränd himmel men skulle nog kunna ha gjort ett bättre jobb med det. Kanske fixar jag till det vid nåt tillfälle.

För de här som intresserar sig för verktygen som bilder är tagna med så kan jag berätta att det var en Fujifilm X-Pro2 med ett 23 mm f/2.0-objektiv som användes.

Med vänliga hälsningar,

Fredrik 

Nu är det Joel igen!

Häromdagen så var det dags för besöket på det årliga Photo London-evenemanget som vanligtvis äger rum i första halvan av maj. Jag skrev ett blogginlägg förra årets version här. Det var sig likt. Många utställare och gallerier visade samma fotografer och fotografier som förra året och det är väl egentligen inget fel i det bara det är tillräckligt med nytt att titta på. Det tyckte jag att det var och på de tre timmar jag stannade så hann jag med att se det mesta som jag ville se. Jag är stolt över att jag undvek att köpa ytterligare en fotobok till min samling – känns som en riktig bragd som den obotlige fotoboksamlare som jag är!

Huvudattraktionen vad gäller renodlade utställningar var den med Martin Parrs fotografi. Flera foton hade jag sett förut men det fanns en hel del nya också, som han tagit efter han blivit sjuk i cancer. Kampen mot sjukdomen har pågått några år nu och han verkar behöva en typ av rullstol då och då för att röra sig. Jag vet att han kan stå upp men det finns en viss svaghet/trötthet som hindrar honom att röra sig som när han var frisk. Kul att se att han ändå tar sina bilder i samma anda som han har gjort det senaste 20 åren.

Höjdpunkten på dagen för mig blev dock ett samtal som ägde rum på Offprint-festivalen i Tate Moderns turbinhall (Tates moderna museum är inhyst i ett gammalt elkraftverk längs Themsens södra flodbank). Här samsas en massa mindre bokutgivare av foto- och konstböcker. Den här gången gick jag emellertid inte alls runt och kollade böcker för jag hängde på låset för ett samtal/föreläsning som jag inte vill missa. Det var nämligen Joel Meyerowitz som skulle bli utfrågad av Jacqueline Moon, grafiker med foto som intresse. Det blev emellertid inga problem att få en plats och jag hamnade faktiskt i mitten längst fram – på parkett helt enkelt.

För de som inte vet vem Joel Meyerowitz är så kan jag berätta att han är född 1938 i New York City och började fota på allvar vid 24 års ålder efter att ha sett Robert Frank i action. Han får nog anses som en av de tidiga utövarna av genren gatufotografi och var verksam i New York tillsammans med vännerna Garry Winogrand och Tony Ray-Jones. Dagens samtal kom att handla om hur han från att som så många andra börjat med svartvit fotografi helt gick över till färgfotografi i en tid då färgfoto inte var etablerat som ett seriöst fotografiskt uttryck. På den tiden var det inte så lätt och överkomligt att skapa fysiska foton i färg av god kvalitet. Joel berättade om hur han bland annat har samarbetat med Hewlett Packards skrivardivision för att få dem att skapa bättre färgskrivare som gör en fotograf nöjd. Mycket intressant. Tyvärr så googlade jag på den skrivaren han berättade om och insåg att ett sån går lös på knappt £4000 – inget för hemmabruk precis!

Vad jag fann än mer intressant var att höra om hur Joel och Tony Ray-Jones (engelsman som jobbade med reklam i New York på 60-talet) bägge oberoende av varandra började med gatufoto och lärde känna varandra efter att ha stött på varandra på New Yorks gator. De hjälptes åt och försökte sporra varandra att bli bättre på gatufoto i en tid då inget Internet fanns tillgängligt med råd om gatufoto.

En särskilt rolig episod som jag delvis hade hört om förut redogjordes för – nu med lite mer detaljer: både Tony och Joel kände ju till mästarfotografen Henri Cartier-Bressons (HCB) fotografi men de visste inte hur han såg ut. De hade gett sig ut för att fotografera gatufoto i samband med St. Patricks-dagen, Irlands nationaldag, då det bjuds på parader och folk festar till – fina möjligheter för en gatufotograf. Mot slutet av paraderna så lade Tony märke till en annan fotograf som rörde sig på ett dansant sätt när han tog sina foton. Det där måste väl vara Henri Cartier-Bresson tänkte de båda unga gatufotograferna för det hade ju hört om hans sätt att fotografer. Ett tillfälle att träffa HCB fick inte gå till spillo och kontakt skulle tas. Enligt Joel var de bägge faktiskt väldigt blyga. Tony var tydligen blygast och det blev Joel som fick gå fram till den dansande fotografen och fråga nåt i stil med: "ursäkta mig men är ni fotografen Henri Cartier-Bresson?". Svaret som kom var: "nej, är ni från polisen eller?". När Joel sedan förklarade att Tony och han bara var två nybörjare på gatufoto så blev svaret: "Ja, jag är Cartier-Bresson – när paraden är över så hitta mig igen så bjuder jag er på fika". Så blev det. HCB var tydligen generös med råd och tips till de unga gatufotograferna.

För mig som gatufotograf idag så inbillar jag mig att det kanske kändes lite liknande som när jag själv får möjlighet att träffa en gatufotolegendar som Joel Meyerowitz. För Joel är en mycket trevlig och generös herre som verkligen bjuder på sig själv och inspirerar. Jag har haft turen att lyssna på och träffa honom flera gånger och han gjorde mig inte besviken denna gång heller. Initialt hade jag fått information om att det skulle vara en boksignering men så var ju inte fallet visade det sig. Det fanns helt enkelt en risk att de fyra osignerade böcker av Joel som jag kånkat på hela dagen skulle förbli utan mästarens underskrift! Det fanns inget bord i rummet där samtalet ägde rum men Joel menade att om vi tillfälligt kan få låna lite plats hos nån utställare så ska det nog gå vägen. Så blev det. Jag fick mina böcker signerade precis som några andra ur publiken som hade hoppats på en boksignering.

En oförutsedd bonus blev att Maggie Barrett, Joels hustru, erbjöd sig att med min iPhone ta en bild på mig och Joel vid signeringen. Som ni ser nedan har jag svårt att dölja min nästan barnsliga förtjusning att bli fotad med en idol! Maggie hade jag aldrig träffat förut men hon var väldigt trevlig och pratglad. Hon förklarade bland annat varför de flyttat till London från Italien – en tydlig orsak var klimatförändringarna som gjorde det så outhärdligt varmt där på somrarna menade hon. För äldre människor så kan jag förstå att Londons väder i jämförelse är mer lätthanterligt även om förra sommaren bjöd på temperaturer nära 40 grader.

Här följer några bilder från evenemanget med Joel.

Joel och Jacqueline med ett av Joels typiska gatufoton från New York City.

Under en tid så hade Joel med sig två kameror – en med svartvitt film och en med färg. När det gavs möjlighet så tog han ibland ett foto med vardera kamera för att visa på skillnaden mellan svarvitt och färg för sig själv och för andra. Joel vill att hans fotografier ska vara så beskrivande som möjligt, varför han föredrar färg.

Fans av gatufotografi och dess utövare kan notera att den leende mannen i keps är ingen annan än Matt Stuart, välkänd gatufotograf från London.

Fans av gatufotografi och dess utövare kan notera att den leende mannen i keps är ingen annan än Fredrik Eriksson, okänd(ökänd?) gatufotograf från Sverige! Jag tackar Maggie för detta foto av mig och legenden! Om jag får bli 85 år gammal så lär jag knappast vara lika stilig som Joel är vid den åldern! Redan nu ligger man ju i lä!

Alla foton tagna med iPhone 13 mini. 

Sköt om er!

/Fredrik