En bild blir till!

I helgen var jag på visit i Sveriges huvudstad inför ett evenemang på måndagen där jag representerade min arbetsgivare. Att ta en flight i tidiga ottan på lördagen var betydligt billigare än att åka på sen eftermiddag på söndagen så mitt företag hade inga problem med att jag gjorde tog ett längre besök i staden för att gatufota lite och träffa vänner.

Stockholm bjöd på hyfsat vackert väder bägge dagarna. Det kom i och för sig småstormig hagelskur på lördag eftermiddag som gjorde att jag fick ta flykt till Oliver Twist och värma(?) mig med ett par öl. Det var ingen uppoffring direkt. Därefter bar det iväg till Fotografiska, främst för att spana in utställningen av Bruno Ehrs stockholmsbilder från tidigt 80-tal med musik av Tom Wolgers. Sevärd utställning. Peter Lindbergh hade också en fin utställning – sista helgen vad jag förstår. Photoshopparen Erik Johansson ställde också ut – nåt konceptuellt som jag inte riktigt förstod meningen med. Som regel uppskattar jag inte hans verk som fotografi – tycker personligen att de inte hör hemma på Fotografiska!

Så till ämnet som detta blogginlägg var tänkt att handla om. I ett tidigare blogginlägg gav jag exempel på vad det engelska uttrycket "work the scene" i gatufoto handlar om – dvs. att man pushar sig själv att ta fler foton av ett skeende om det går. Hur gick reklamen nu igen? "Jag förstår inte varför en del människor bara tar ett foto...". Hmm... det var nog nåt annat det handlade om – skål!

Nåja, här följer ytterligare ett exempel. Det är från Götgatsbacken på Söder i Stockholm – ett för en gatufotograf generöst område. Jag såg ett par unga kvinnor som spanade in en väninna med barnvagn på intågande. Här tänkte jag att det kan nog bli ett möte med en eller flera kramar. Sånt är ju trevligt att fotografera. Skyndade mig diskret fram och började ta mina bilder. Kände att det blir för lite kram och för mycket stök i bakgrunden initialt (var ej säker på den saken men jag upplevde det så). Det blev tre bilder totalt och när den sista togs hade jag cirkulerat runt sällskapet och glad blev jag för det eftersom den sista bilden blev klart bäst enligt min smak. Jag fångade ett fint leende och en fin kram. I bakgrunden ser man dessutom hur den tredje kvinnan har börjat intressera sig för bebisen.

Då jag tyckte att färgerna inte bidrog så mycket så blev den färdigbehandlade bilden svartvit istället med lite pålagt korn. Tycker ni att det var ett korrekt val?

Här började kramarna men jag var för långt ifrån

Den här är närmre med renare bakgrund men kramen känns inte så mycket för betraktaren tycker jag

Här blev det bättre – trägen vinner. Det kan löna sig att "work the scene" om det är möjligt

Det färdiga resultatet – räddade lite utbränd himmel men skulle nog kunna ha gjort ett bättre jobb med det. Kanske fixar jag till det vid nåt tillfälle.

För de här som intresserar sig för verktygen som bilder är tagna med så kan jag berätta att det var en Fujifilm X-Pro2 med ett 23 mm f/2.0-objektiv som användes.

Med vänliga hälsningar,

Fredrik 

2023-10-18 09:46   tezmon

Tycker du gjort bra val. Tredje bilden är klart bäst. Vad gäller färg kontra svartvitt så går det att argumentera för att färgskalan är väl sammanhållen med allt det brun/beigea men hur det nu är så har ju svartvita bilder en tidlöshet över sig som är svår att förneka. Det finns väl anledning till att det är populärt.

Svar från Frekeman 2023-10-18 18:42

Glasklar analys som vanligt. Tack, Anders.

2023-10-18 14:28   rikitikitavi

Härligt att läsa och att du hade en bra vistelse Fredrik, tråkigt att jag inte hann in eller kunde pga av annat med barnen, men det kanske var tur med tanke på att jag legat sjuk nu hela denna vecka!
Kul att se dig plåta lite i de stråken där man oftast springer runt .)
Även jag tycker den sista är bäst, jag tyckte redan innan du skrev det att jag kunde se en viss skillnad i karaktären i bilden också med tanke på vilken kamera du plåtade med, kanske inbillning men reflekterade över det nästan direkt .
Kanske mest de i färg då :)
Kul att läsa Fredrik och välkommen snart igen!
/Martin.

Svar från Frekeman 2023-10-18 18:45

Ja, det var litet synd med tajming där, Martin. Det har hade varit kul att ses. Får bli en annan gång. Visst är det skillnad i färg men jag gissar att det mest beror på att jag inte gjorde nån som helst efterbehandling i Lightroom av färgbilderna. Annars hade det nog sett ut lite mer som det brukar. Roligt att blogginlägget gick hem.

2023-10-18 18:06   mombasa

”Work the scene”, ja, kanske. Hellre en sådan medvetenhet än tio exponerngar i sekunden. Götgatan är väl ett litet Serengeti för gatufotografer. Bengt Hansson som syntes här på FS tidigare har nog slitit ut flera skosulor där. Och tagit fina bilder.
Jag gillar nog den svartvita bäst, inte oväntat kanske men s/v ger mer utrrymme för läsningen även om verkligheten för de allra flesta är i färg. Och det är nog trean som har mest fångande berättelse.
/Gunnar S

Svar från Frekeman 2023-10-18 18:48

Ja, personligen känner jag att snabb serieskjutning inte är nåt för mig i gatufotosammanhang. Främst är jag rädd för att det skulle medföra att jag så småningom skulle förlora den inövande tajming jag nu har. Götgatan är klart bra för gatufoto så inte konstigt att man där ser andra gatufotografer då och då.

Det verkar vara konsekvent så att den svartvita föredras. Mitt skäl för svartvitt gällande den här bilden är att färgen har en väldigt liten betydelse i bilden. Då kan man lika gärna köra i svartvitt. Tack, Gunnar.

mombasa 2023-10-18 22:15

Det där du skriver om timing är intressant. Det är nog något som gäller allt fotografi av rörliga objekt men gatufoto, eller dokumentärt, i synnerhet. Att öva upp ögat att se ögonblicket men också låta ögat förutse något. Ja, något att träna på.Och det funkar nog med en analog kamera också. Med framdragningsspak. :-)
/Gunnar S

Svar från Frekeman 2023-10-18 23:35

Att kunna förutse en bild är centralt i mitt gatufotograferande och sen gäller det ju att trycka av när bilden är mest lik det man tänkte. Någon gång har jag testat serietagning på gatan (med Fujifilm – mina Leica Ms serietagning är knappt 2-3 bilder i sekunden) men det har känts konstigt – förmodligen skulle jag vänja mig. Dock, det känns bra att veta att i stort sett vartenda gatufoto jag tar är ett resultat av min erfarenhet av tajming och planering. Särskilt de där det är mycket rörelse förstås.

Om jag hade råd så skulle det vara kul att testa under en tid en analog Leica M för gatufoto för att se hur det känns. Har analoga kameror av andra märken men de bortprioriteras när det ska ut å fotas. Men nån gång framöver kanske jag vädrar dem?