Mont Ventoux - 21 kilometer uppförsbacke på cykel. 

Mont Ventoux är ett berg i södra Frankrike. Med sina 1909 meter över havet är det en slående syn där det står isolerat från andra berg. Bland cykelintresserade är Ventoux legendariskt eftersom det många gånger varit del av Tour de France som en extra hård etapp.  

Jag gillar landsvägscykling och cyklar en hel del. Det har blivit både Vätternrundor och andra långresor på cykel. Förutom alla trevliga rundor hemmavid med kompisar. Min passion för cykling  har också fått mig också att vara med och starta en cykelverkstad och café för några år sedan. Ett roligt projekt men knappast gynnsamt för ekonomin. Mer om det i senare blogginlägg.

Med allt detta cykelintresse så blir det såklart lite lockande att cykla upp för ett av cykelsporten mest legendariska berg. På exakt samma rutt som Tour de France-cyklisterna brukar köra, såklart. Efter alldeles för lite träning så tog jag mig an utmaningen. Vägen upp är 21 kilometer uppdelad på tre segment. De första fem kilometrarna är lätta med ganska snäll lutning. Sedan kommer den tuffaste delen, 10 branta kilometrar genom skogen på bergets sida. De sista sex kilometrarna går längs med krönet upp till den högsta punkten 1909 möh med sitt landmärke i form av en stor väderstation. Rejält brant även här och ofta blåsigt. Det tar ungefär två timmar för en hyfsat vältränad amatör att cykla hela vägen upp. 

Nu har vi förutsättningarna, så då är det bara att cykla! Dagen började med en fantastisk soluppgång över Ventoux som ökade motivationen. 

Efter redig frukost rullade jag iväg tidigt på morgonen. Även om den första biten som sagt är ganska lätt så höll jag igen för att spara krafterna till det hårda och långa mittenpartiet. Vägskyltarna talar också sitt tydliga språk. Med tanke på hur brant det är känns kilometerangivelserna lite overkliga..

När jag tog bilden ovan så hade jag cyklat fyra lätta kilometer från starten i Bédoin. Det är inte så brant och man cyklar genom små trevliga byar och förbi vinodlingar. Men om en kilometer kommer en skarp vänsterkurva (bilden nedan) som leder in i skogen och uppför bergets sida. Då blir det andra bullar. Länge!

Efter kurvan ökar lutningen från 4-5% till 11% och den i vanliga fall löjligt lätta lägstaväxeln på cykeln känns overkligt trög. Flera gånger försöker jag växla ner fastän jag redan ligger i den lägsta växeln.  Nu gäller det att hitta en mental approach som funkar i två timmar. Hitta en bra ”lunk” som håller i två timmar med hög ansträngning. Det är lättare sagt än gjort. Jag kommer på mig själv flera gånger med att trycka på för hårt och få ohållbart hög puls. 

Mitt i den fysiska ansträngningen finns det också något meditativt.  Det är inte så mycket att snacka om vad jag ska göra de närmsta timmarna och all fokus ligger på att lösa uppgiften att hålla hela vägen uppför berget. Fokus ligger på att nå nästa kurva, nästa kilometerangivelse, nästa höjdangivelse... Jag upplever en mental ro i det fokuset som man inte upplever så ofta numera när man konstant matas med information från omvärlden.

15-20 minuter in i ”klättringen” börjar det bli varmt. Hastigheten är låg och jag plockar av mig hjälmen för att få lite svalka. Men jag svettas ändå mycket och ångrar att jag inte tog med ett klassikt pannband för att slippa att svetten rinner ner i ögonen. 

Det är förvånansvärt få cyklister ute men ibland dyker det upp andra som tagit sig an samma utmaning. De flesta är snabbare än jag och kör om. Men alla hälsar och säger ”Allez” eller ”Bon Courage”. ”Heja” och ”Kämpa på”.

Men till slut så öppnas lanskapet lite och för första gången på en timme ser jag toppen igen. Den ligger 6-7 kilometer bort fågelvägen och jag har närmare en mils cykling kvar till toppen men synen av toppen ger motivation till de nu lite trötta benen.

Det närmar sig. Fortfarande 6 kilometer kvar men efter 15 avklarade kilometrar så känns det klart överkomligt. Fast visst börjar det kännas i benen och kroppen. Men nu öppnar sig landskapet och vyerna 

De sista kilometrarna åker man genom ett "månlandskap" som är resultatet av tidigare avverkning av skogen på berget. Lutningen är lite snällare än i skogen men det är fortfarande rejält brant. Mina vattenflaskor är helt tomma och jag passar på att fylla på vid källan några kilometer innan toppen. Ytterligare lite närmare toppen passerar jag monumentet över Tour de France-cyklisten Tom Simpson som i juli 1967 dog på cykeln på väg uppför Ventoux. Det är väl inte helt klart vad han dog av men han hade sannolikt laddat med en stor mängd amfetamin och andra preparat inför den hårda klättringen, och ansträngningen blev helt enkelt för stor för hans kropp. 

Sista halvkilometern kan man se på österut mot Alperna. Nu är det bara 400 meter kvar men jag är helt slut i benen och får uppbringa ganska mycket mental styrka för att övertyga mig om att inte stanna och vila lite fastän det är så kort bit kvar.

Men till slut är jag framme.Efter drygt två timmars cykling uppför. Obeskrivligt skön känsla och kul att se alla andra som kämpat sig upp. Utsikten är fantastisk och det är en lite overklig känsla att man cyklat hela vägen upp till den här höjden. 

Jag njuter en stund av utsikten och känner mig nöjd med min prestation.  Nu återstår nedfärden. Den tar inte mer än knappt 20 minuter och kräver inte ett enda tramptag, men en hel del koncentration.

Jag känner mig utmattad och klättringen var helt klart på gränsen för min kapacitet. Men redan på nedfärden längtar jag lite till nästa tillfälle att cykla upp för Ventoux igen. Jag kan inte riktigt förklara varför. Kanske är det att fysiskt ansträngning ger någon sorts tillfredsställelse som vi inte får så ofta annars. 

Alla bilder är tagna med mobiltelefon och öven om förhållandena är idealiska så tycker jag att det är slående hur kompetenta mobilkameror har blivit. Att använda en "vanlig" kamera, hur kompakt den än är, på den här turen övervägde jag inte ens. Det blir för skrymmande helt enkelt.

/F

Mer cinefilm plus ett radioaktivt objektiv

Valet av film spelar självklart stor roll för bildens uttryck och det gör filmvalet till en rolig och kreativ process. Idag finns ett större utbud av nischade specialfilmer än någonsin och för den experimentsugne finns det massor av utrymme för kreativitet redan vid filmvalet.

Det här med cinefilmer, alltså 35mm filmer avsedda för inspelning av bland annat spelfilmer, har inneburit lite av en nytändning för mitt analoga fotograferande. För några bloggar sedan skrev jag om svartvita Ferrania P30 som jag tycker mycket om. Jag har också letat efter cinefilm i färg och nu hittat - tror jag - det mest intressanta alternativet; Silbersalz35.

Kodak tillverkar cinefilmen Vision 3 på vilken exemplevis Bondfilmen Spectre har filmats. Den finns i fyra olika versioner, 50D ,250D, samt 200T och 500T. Siffrorna anger känsligheten i ISO och bokstaven D betyder att filmen är dagsljusbalanserad (Daylight). T anger att filmen är konstljusbalanserad (Tungsten).

Kodak säljer Vision3-filmerna endast på rulle med minsta längd 122 meter vilket gör inköp från Kodak omöjligt i prkatiken. Dessutom kan man inte framkalla Vision3 i den vanliga processen för färgfilm (C-41) utan man måste använda processen  ECN-2. Tyvärr är det svårt att hitta labb som använder ECN-2. Det är nu tyska Silbersalz kommer in i bilden.

Silbersalz packar om Kodaks Vision3-filmer till vanliga filmkassetter och döper om filmen till Silbersalz35 (50D, 200T, 250D och 500T). Nytt namn men inga ändringar i övrigt. Filmerna säljs i fyrpack som kostar strax under 60 Euro plus frakt. Dyrt, kan man tycka, men i priset ingår framkallning i ECN-2 och högupplöst inskanning med uppladdning till dropbox. I skenet av de tjänsterna är priset  rimligt, tycker jag.

Jag köpte en mixed-sats med en film av varje sort och håller på att exponera filmerna nu. Extra spännande ska det bli med Tungsten-filmerna som kommer att ge en lite annorlunda färgbalans i dagsljus. Dagsljus har en mycket kallare (blåare) färgtemperatur än det varmare konstljuset Tungstenfilmer är balanserade för. Man kan använda ett bärnstensfärgat filter för att använda tungstenfilmer i dagsljus. Då blir färgtemperaturen rätt. Här har jag ett litet "hack" på gång. Mitt gamla 55 mm Olympusobjektiv innehåller radioaktivt glas (vanligt förekommande i kameraobjektiv fram till 80-talet) som efterhand har färgat glaset gult (tydligen är det antireflexbehandlingen som påverkas av radioaktiviteten). Det syns tydligt i sökaren att objektivet ger en gulaktig, varm ton. Ni förstår säkert vad jag är ute efter. Gulfärgningen av glasen gör dagsljuset varmare och det bör ha lite av samma effekt på 200T filmen i kameran som ett korrigerande filter. Blir säkert inte alls som jag tänkt men det är väl just i oförutsägbarheten som det roliga ligger.

Återkommer såklart här i bloggen till resultatet när jag exponerat filmerna och fått bilderna.

/F

Fotofynd på vinden

Precis som hos många andra så är vår vind full med sådant som egentligen borde ha slängts för längesedan. Redan när man placerar den där överblivna prylen på vinden så vet man innerst inne att den inte kommer ner igen, utan att den kommer att rensas ut och slängas vid nästa flytt. Och att men egentligen borde kasta eller sälja prylen med en gång.

Fast ibland blir man riktigt glad över att man inte varit rationell och slängt eller sålt saker, utan istället lagt dem på någon sorts slutförvaring på vinden.

Jag läste för ett tag sedan mörkrumsmästaren Nils Bergqvists blogg om lumen printing och blev väldigt sugen på att testa det. Lumen printing innnebär att man exponerar "analogt" fotopapper i solen och sedan framkallar på traditionellt sätt med kemi. Och jag hade ett svagt ninne av att ha sparat lite fotopapper på vinden tillsammans med allt annat gammalt mörkrumsbråte. Tur att jag inte slängt pappren fastän de legat på vinden i snart 20 år...

Jag hittade faktiskt en hel del gamla fina fotopapper. Bland annat favoriten Orwo Baryt Brilliant som jag fortfarande tycker har den snyggaste ytan av alla fotopapper. Inklusive moderna inkjet-papper. Jag hittade också en paket franskt Bergger-papper som jag också vill innas var riktigt fint.

Nu har pappren legat väldigt länge och i både fuktigt och varmt vindsklimat, så det är svårt att säga om de är brukbara. Vi får se. Men det doftar fortfarande fotopapper och mörkrum om förpackningarna. Häftigt.

Det ska bli soligt väder till helgen. Tror att det kommer att bli lite lumen-printing. Eventuella lyckade (eller misslyckade) resultat kommer naturligtvis att redovisas här.

Halvformat

Jag testar analogt halvformat för första gången.

En halvformatskamera är en analog kamera som ger bilder i halva småbildsformatet. Filmrutorna blir alltså 18 x 24 millimeter istället för 24 x 36.

Halvformat blev populärt i Sverige i slutet av 1960-talet efter att fotografen Walter Hirsch publicerade bilder tagna med halvformatskamera. Bilderna var lite otraditionellt slarvigt tagna men de hade ett nära och direkt uttryck som många gillade.

Danderydsgatan

Stureplan (med färgbalans som jag inte tycker jag fick till riktigt)

När jag började fotografera på 80-talet var halvformatet inte längre lika populärt och jag var själv inte alls lockad av halvformat då. Negativen var små och kvaliteten blev för dålig tyckte jag då.

Fast nu, sisådär fyrtio år senare, har jag blivit såld på halvformatsfotograferande efter att ha kommit över en gammal halvformatare på Tradera (Olympus Pen FT). Kameran är liten och lätt att bära med sig. Precis som med bilderna i min förra blogg, så tog jag med kameran på min dagliga promenad till jobbet mellan Stockholms Östra och City. Det jag gillar mest är det stående formatet och att skanningen ger en massa slumpartade (om man vill) diptyker eftersom skannern beskär efter småbildformatet. Varje skannad ruta består därför av två bilder som ligger bredvid varandra på rullen.

Jag har svårt att förklara varför jag fallit för halvformatet så här efter 40 års fotograferande, men det något i enkelheten med den lilla kameran och de tekniska begränsningarna som gör det väldigt lustfyllt att fotografera.

Strömparterren och Tändstickspalatset

På tal om tekniska begränsningar så blir skanningen av halformatsnegativ en utmaning så länge man, som jag, förlitar sig på en flatbäddsskanner. Ett välexponerat halvformatnegativ funkar för webbpublicering som här. Men om negativet är lite tunt (alltså underexponerat) blir det rejält brusigt , som t.ex. bilden från garaget här nedanför.

Det blir mer halvformatsbilder vad det lider! Och det blir även mer cinefilm. Jag har köpt en laddning färg-cinefilm från Silbersalz35. Mycket spännande filmer. Mer om det i nästa blogg.

/F

Fellinis film

Detta är storyn: Den italienska diktaturen på 1930- och 40-talen tillät inte att italienska filmare använde något annat än inhemskt tillverkad film. Många filmare använde därför film från firman FILM Ferrania utanför Milano.

Efter andra världskriget kunde landets filmare välja de filmer de ville, men många fortsatte att välja Ferraniafilm eftersom de tyckte om den. Samtidigt gick den italienska filmen in i sin storhetsperiod med neorealism som efterhand fick alltmer surrealistiska inslag. Regissörer som exempelvis Federico Fellini blev världsnamn. Flera av hans stora filmer, bland annat "8 1/2", filmades med just Ferrania P30.

Efter att Ferrania återuppstod 2017, faktiskt i sina gamla lokaler, har de börjat tillverka en lätt modifierad P30 på 135-rulle (alltså vanlig film för småbildskameror).

Detta är historien så som nya Ferrania beskriver den och den är säkert vinklad lite så att vi ska lockas köpa deras film. Men det är en bra story och filmen har rönt stort intresse bland bloggare och fotointresserade. Jag kunde därför inte låta bli att köpa några rullar och tog med mig min P30-laddade kamera på min dagliga promenad mellan pendeltåget och jobbet. Närmare bestämt mellan tågstationen Stockholms Östra och Västra Trädgårdsgatan i centrala Stockholm. En promenad på knappt tjugo minuter genom stadsdelen Östermalm. Vägen domineras av grönytan Humlegården men innehåller också Danderydsgatan med sina ”Town Houses”...,

...Stureplan med sin berömda ”svamp”, kvarteren kring Norrlandsgatan med de stora revisions- och advokatbyråerna och till sist Kungsträdgården med utsikt över Strömmen, bankpalats och operan. Och mycket folk i rörelse hela vägen så det saknas verkligen inte motiv.  

Den här gången fastnade jag för de enstaka små fik och butiker, med kläder, konstverk och lite annat, som ligger längs med Humlegården. Ett område som annars domineras av bostäder och kontor i sekelskifteshusen.

När jag tog de här bilderna så tänkte jag på hur mycket de här små näringsidkarna med sina butiker betyder för stadsbilden och trivseln. Jag är inte en vän av överdriven konsumtion, men det går inte att komma ifrån att de här små verksamheterna bidrar till att göra omgivningen mer levande och omväxlande. 

Inredningsbutiken säljer lite mer vågade dekorationer. Men historien och vår kultur saknar knappast fallos-symboler och lite mer jämvikt skadar nog inte.  Och jag har en känsla av att Fellini skulle ha gillat konstverken.

Vad ska man säga om filmen då? Jo, jag tycker mycket om den. Den har inte så stort omfång mellan mörkt och ljust så man får vara noga med exponeringen. Och den är avgjort bättre på att teckna skuggor än ljusa partier, men det är just det som ger den en tydlig karaktär. Den låga känsligheten (ISO 80, jag exponerade efter ISO 50) gör också att man gärna använder stor bländaröppning och kort skärpedjup och det ger ytterligare karaktär. Jag får faktiskt lite biofilmskänsla när jag tittar på några av bilderna. Men framförallt gillar jag att det är så lätt att få nyansrika skuggpartier (vilket jag hoppas framgår av bilderna, risken är väl att det skiljer mycket beroende vilken skärm man tittar)  

Trots att detta är småbild, eller ”fullformat” om man använder lite mer uppdaterat språkbruk, så syns det knappt några korn. Man får nästan lite mellanformatskänsla. Om man inte framkallar själv (Gör det! Det är kul) så kan man såklart få filmen framkallad på ett vanligt labb. Filmen kräver ingen specialkemi. Jag använde Ilford Perceptol.

Jag önskar alla en fortsatt trevlig fotohelg.  Digital, analog eller bådadera.

/F