Storformat - den kompletta guiden (eller åtminstone ett väldigt långt blogginlägg)

När jag började fotografera tidigt på åttiotalet så hade jag två stora förebilder. Den ena var gatufotografernas gatufotograf Henri Cartier-Bresson (ni vet han som var en mästare på att fånga det han själv kallade "det avgörande ögonblicket). Den andra var Ansel Adams som genom ett gott öga, teknisk överlägsenhet och extrem kontroll lyckades fånga det amerikanska landskapet med en fantastsisk valörrikedom.

Jag var förstås inte ensam om att ha de här två stora mästarna som förebild. Det jag kanske var lite ensammare om var att jag av någon anledning försökte kombinera HCB s gatubilder och Adams tekniskt perfekta bilder till "den tekniskt perfekta gatubilden". Tror att det var en personlig reaktion mot alla superkorninga och socialrealistiska bilder som skapades under det tidiga 70-talet några år tidigare. Med en dåres envishet testade jag kombinationen Leica M3 och den extremt finkorniga filmen Kodak Technical Pan. Men TP hade låg känslighet (25 ASA), var dyr och besvärlig att framkalla och kopiera.

Efter en (ganska lång) tid insåg jag att gatufoto faktiskt inte behövde vara tekniskt perfekt. Det kanske rentav var en nackdel... Med mycken erfrenhet om vilken film som var finkornigast, exponering efter zonsystem, perfekt kontrollerad framkallning och kopiering stoppade jag istället  Plus - X, Tri- X och HP 5 i Leican och blev en bättre fotograf. HCB vann kampen inom mig.

Men jag har efterhand bejakat även Adams. Inte minst genom att använda mellanformatskameror. Helst så gatufotomässiga som möjligt (!), t.ex Mamiya 6, Rollei TLR och FUJI G.

Som ni såg i ett tidigare inlägg har nu, trettio år senare, Adams slutligen fått sin revanch. Jag skrev jag om hur jag börjat fotografera med storformatskamera. Och inte vilken som helst utan en kamera med bautaformatet 8 x 10 tum. 20 x 25 cm. Adams favoritformat.

Som nyfrälst på storformat tänkte jag nu dela med mig av hur man plåtar med en storformatskamera. Av FS medlemmar tror jag att det är ganska få som har en susning om detta. Men denna ur-analoga form av fotografering är faktiskt riktigt kul och därför vill jag dela med mig.

Den här gången tar vi det lite lugnare formatet och kör med 4 x 5 tum (ca 10 x 13 cm). Tillsammans med formatet 9 x 12 cm är detta den minsta, och vanligaste, filmstorleken för storformatskameror. Detta gör utrustning och plåtande klart behändigare.

Jag har två objektiv för 9 x 12 formatet, en normal på 135 mm och en vidvinkel på 90mm. Jag kan även ett 240mm objektiv ill Szabad-kameran. tvåhundrafyrtian är normaloptik till Szabadens 8 x 10 tum men på 4 x 5 kameran blir den tele. Brännviddsförlängning är inget som kom med digitala systemkameror!

Vidvinkelobjektivet "Super-Angulon" (i förgrunden) på 90mm motsvarar en 28:a på småbilds-eller "full-frame" kamera. Storformatsobjektiv monteras på en platta som sedan monteras på kameran. Plattorna ser lite olika ut beroende på kamera men optken i sig passar på alla kameror av samma filmformat.

Att plåta med storformat är inte speciellt svårt eftersom allt är så "basic". Man ser vad man gör. Åtgärd och verkan har ett tydligt samband. Skärpan ändras genom att man skjuter frontplattan med objektivet fram och tillbaka. Bilden syns på en stor mattskiva bak på kameran. I samma format som filmformatet. Filmen laddas en och en i kassetter som man skjuter in i kameran. Här har inget förändrats sedan 1800-talet.

Kameran är förresten en japansk Tachihara 45 i körsbärsträ och mässing. Byggd på 70 eller 80-talet. Riktigt snygg, faktiskt!

Tachihara 45. Byggd för hand i Japan. Materialet är 300-årigt körsbärsträ (allt enligt manualen)

Jag ställde upp kameran framför bokhyllan med avsikt att ta en bild för att kunna detaljstudera, ja, just detaljer i böckerna för att skaffa mig ett hum om vad en 4 x 5 kamera laddad ned Tri-X går för.

Här syns bakstycket med mattskivan där man ståller in skärpan. Hela bakstycket kan vridas så att bilderna blir stående eller liggande. Ett bra stativ ingår i standardutrustningen för en storformatsfotograf.

Både fotografering och framkallning gick fint men skanningen ställde till med en del intressanta problem. På min Epson V700 skanner kan man ställa in automatisk dammborttagning. Eftersom negativet faktiskt var dammigt - och jag var lat -  lät jag skannern "dammsuga".

Så här ser hela bilden ut;

En oinspirerande bild men exponering osv var bra. Alltså fick jag bekräftat att framkallningstid, fokusering osv var rätt kalibrerat. När jag nöjt lutar mig tillbaka och tittar på bilden i Lightroom ser jag något konstigt..

Boken "Linhof-Praxis" (om storformatsfotografering med kameror från den klassiska tyska tillverkaren) saknar bokstaven "L" i titeln (se delförstoring här nedanför). Det visade sig att skannermjukvaran varit lite väl nitisk med dammborttagandet och sätt L som ett dammkorn. En lite närmare titt på små bokstäver på böckerna visar att dammborttgningen suddar ut massor av fina detaljer.

Gör retuscheringsjobbet själva i stället för att låta skannern göra det om detaljerna i bilden är viktiga! En senare inskanning av bilden utan dammbortagning åt inte upp detaljer eller bokstäver.

Linhof blev Inhof. Bokstaven L betraktas av skannern som damm.

OK. Nästa bild. Lampa i fönster. Borde ha fattat att den skulle bli riktigt tråkig i svartvitt eftersom motivet i pricip saknar riktigt mörka toner. Men här kommer i alla fall en stegvis beskrivning själva plåtningen

Motivet i färg taget med digitalkamera.

En storformatskamera har varken spegel eller sökare (precis som de senaste digitala systemkamerorna!). Därför måste man öppna slutaren och "släppa in bilden" i kameran för att kunna komponera och ställa skärpa. Finns en speciell spak på slutaren som fixar detta. Samtidigt öppnar man bländaren på full öppning för att få så mycket ljus på sökaren som möjligt. Ställ kameran framför motivet och...

...komponera på mattskivan på kamerans baksida. Skärpan ställs in genom att skjuta den främre plattan på kameran (som objektivet sitter på) tills det är skarpt på mattskivan (bilden på mattskivan är gul eftersom det sitter ett gulfilter på objektivet). Dessutom är bilden projicerad upp och ned på filmplanet. Men det är inte konstigt. Det är den faktiskt på alla kameror.

När komposition och skärpa är på plats är det dags att ersätta mattskivan med film....

...och det görs enkelt med en filmkassett som laddats med bladfilm. Varje kassett innehåller ett blad på varje sida. Framför filmen sitter en skiva som skyddar mot ljus och som dras ut innan exponering.

På bilden sitter kassetten inskjuten mellan mattskivan och kamerans bakstycke. Filmplanet är nu i samma plan som mattskivan var tidigare.  På så sätt blir skärpan rätt.

Det som händer nu är att man stänger slutaren, ställer in tid och bländare, drar ut skivan framför filmen med handtagen längst upp på kassetten, exponerar filmen, sätter tillbaka skivan i kassetten så att filmen skyddas för ljus och tar ut kassetten. Det här verkar kanske krångligt men är en enkel process i verkligheten.

Sedan är det bara att framkalla filmen och njuta av 10 x 13 cm stora negativ.

Den här bilden blev inte så spännande ur estetisk synvinkel men jag är nöjd med skärpa och detaljrikedom. Och har nu hittat framkallningstid för rätt exponering.

Själva exponeringsproceduren är som sagt lättare än vad man tror. Det som tar tid är att komponera bilden. Och det är bra att det tar tid. Det är ju det roligaste i hela processen.Inte minst när man ser bilden på en stor fin mattskiva.

Till sist är det väl läge för att visa tilt/shift, alltså flyttande av skärpeplan, i sin ursprungliga form. På storformatskameror behöva s inte specialobjektiv för tilt/shift utan det är inbyggt i kameran.

Främre och bakre plattorna på kameran kan vridas och lutas (tilt) samt höjas och sänkas (shift). Detta ger möjlighet till att bl.a. flytta skärpeplanet så att fler detaljer i ett motiv hamnar i skärpa (utan att ändra skärpedjupet med bländaren. Det här uppnår man till exempel genom att vrida objektivet så att skärpeplanet blir mer parallellt med det plan man vill ha skarpt i motivet

Objektiv och mattskiva kan flyttas för att uppnå effekter på t.ex skärpeplanet i bilden. Här har kamerans fron vridits åt höger (bakifrån sett). Bilderna här nedanför visar resultatet.

På den här bilden är kamerans inställningar normala och då fungerar allt som en vanlig kamera. Skärpan är inställd på böckerna som heter "Das Deutche Lichtbild" (syns kanske inte så bra men ni ser var skärpan ligger och att skärpedjupet inte är så stort).  Böckerna till höger i förgrunden är suddiga...

... nu har jag vridit objektivet så att det är mer parallellt med bokyllan. Bländare, kamerans postion etc är identiskt med förra bilden. Böckerna i förgrunden har blivit skarpa!

Det här blev mycket fakta på ett enda inlägg. Jag lyfter på hatten för alla som orkat läsa ända hit. Hoppas att jag kunnat förmedla någon kunskap eller inspiration. Nu väntar jag på våren och att plåta storformat utomhus.

Ansel Adams i en annons för Apple.

/F

Weekend i Chicago

Tillbringade förförra helgen i Chicago. Jag var på affärsresa men visste att jag skulle få några timmar över och tog med mig två kameror för att föreviga The Windy City.

Staden gjorde skäl för sitt smeknamn. Den gamla vanliga fuktiga vinden blåste men hade den här gången sällskap av en riktigt låg temperatur också. -11 C.

Efter att ha packat telefoner, datorer och annat som krävde sladdar och laddare bestämde jag mig för att använda kameror utan laddare. En Leica M4 med 28/2.8 och en "Texas-Leica", Med andra ord en Fuji GM 670 med normaloptik (100mm). Fujin är som namnet antyder en Leica på asteroider. Mätsökarkamera med negativformat 6 x 7 cm.

Ingen av kamerorna har ljusmätare och det blev väl lite si och så med exponeringen. Jag tog ingen ljusmätare med mig och var nog lite snål med exponeringen av Tri-X filmen. Men jag låg hyfsat rätt, kanske ett eller ett och halv steg fel, och bilderna var fullt kopierbara. Eller "skannerbara" som är en riktigare benämning för det digitala mörkrummet.

Leican var som vanligt lätt att använda men det var nästan roligare med Fujin. Åtminstone som omväxling.  Den tilllåter inte hyperfokalfokusering (förinställd fokus när det bara är att "skjuta") på grund av den långa brännvidden men är ändå snabbfokuserad, hyfsat diksret och mycket tyst med sin centralslutare.

Vädret var rättså grått och trist så ljuset var inte så spännande. Men man kan inte få allt. Det var rätt trevligt att knalla runt i Chicago några timmar och fotografera.

Till bilderna;

Utsikt från hotellrummet på "The Allerton" ner mot affärsgatan North Michigan Avenue, även kallad The Magnificent Mile.

Allerton är mest känd för sin lounge Tip Top Tap där självaste Al Capone sägs ha hängt alltsom oftast. Hittade dock inga kvarglömda k-pistar i fiolväskor. (Om ni öppnar bilden ser ni som är skarpögda att det finns en "Lasersoft" vattenstämpel på de två första bilderna. Håller på att prova en testversion av Silverfast scannermjukvara.)

i

Riktade kameran uppåt istället för nedåt och fick den här bilden. Tycker nästan bättre om den här. Ni ser att bilden är vidvinklig och kornig och kan säkert räkna ut att båda är tagna med Leican och 28:an.

Den här magnifika svängdörren känns typisk för amerikansk 30-talsarkitektur(?).

Första bilden med Fujin som hade problem med filmframmatningen och de första bilderna överlappade varandra. Tror att det berodde på att jag inte ställt in en omkopplare mellan rull- och bladfilm korrekt. Knappen känns för övrigt helt onödig. Bladfilm på 6x7 cm kan väl inte ha varit så vanlig. Men Fujin delar hus med Fuji GM 690 för 6x9 film och den negativstorleken fanns som bladfilm. Den "onödiga" bladfilmomkopplaren följde nog med från kameran för det större negativformatet. I vilket fall som helst ledde det här till att bilden på dörren (som var komponerad på höjden från början)  nästan till hälften överlappade grannbilden. Fick därför bli en liggande bild istället. Men lite väl tight komposition kanske.

Efter en kort promenad lämande jag den shoppingstinna Magnificent Mile och kom ner till kvarteren där The Loop går. Detta tåg som går över vägen i Chicagos äldre delar känner ni igen från många filmer. The Loop är över 110 år gammal och sliten men ganska uppfriskande efter att ha varit i de välslipade shoppingkvarteren. Och väldigt tacksam att fotografera. Det är lått att hitta motiv.

The Loop längs Wabash Avenue där man också hittar Chicagos klassiska fotoaffär "Central Camera". Handlade massor av fint papper till skrivaren. Med dagens dollarkurs är priset nästan hälften av de svenska priserna.

Under Stationen Adams/Wabash. I bakgrunden kan man se Museum of Art som jag verkligen kan rekommendera.

Adams /Wabash igen.

Adams /Wabash. Jag tycker att scenen känns väldigt typisk ammerikansk i all sin banalitet.

..och slutligen tillbaka på "The Magnificent Mile" . Bagagekärror från hotell. Den här bilden är obeskuren och dessutom perfket exponerad vilket syns på de rikare valörerna. Jag gillar för övrigt  6x7 formatet. 6x9 eller 24x36 (de har samma proprtioner) är för avlångt för min smak. 6x7 formatet börjar faktiskt kännas som en konkurrent till min absoluta formatfavorit; kvadraten (6x6).

/F

SLX - Bildresultat

För en dryg vecka sedan skrev jag om Rolleiflex SLX. Nu kommer uppföljningen i form av bildresultat!

Jag tog med kameran på min vanliga cykeltur och kameran funkade perfekt trots -12 grader. Men det krävs att man stoppar det gamla batteriet på ett varmt ställe (t.ex under träningskläderna där det garanterat blir varmt under ett cykelträningspass) för att det skall funka i kylan.

I övrigt var det inga konstigheter. Tri-X Professional framkallad i D-76 1+1. Skannad i Epson 700. På kameran satt "normalen", med andra ord Zeiss Planar 80/2.8.

Jag är nöjd med resultatet. Jag hade förväntat mig att optiken skulle leverera (skanner och jpg-komprimering för FS tar dock  bort lite skärpan i negativen) men att ljusmätaren skulle klara kontrastrika vintermotiv trodde jag inte. Men det var inga problem!  Jag körde med ren tidsautomatik. Kameran bestämde exponeringen. Visserligen använde jag "tolerant" film och framkallare, men ändå!

SLX:en är här för att stanna. Skall nog kosta på den ett nytt batteripaket så att jag slipper ladda så ofta. Har sett att det finns ersättningsbatterier med modern teknik (NiMH) för några hundralappar.

Inte världens mest originella vintermotiv. Men klassiskt och med fin kontrast.

Hoppas gaveln håller. Den buktar ut en hel del.

Stativ för cykelstyre! Passar inte så bra för lite tyngre kameror typ SLX men för t.ex en Canon IXUS funkar det riktigt bra.Ännu mera optimalt vore det med en liten kamera med vridbar skärm och fjärrutlösare.

F