Mer cinefilm plus ett radioaktivt objektiv

Valet av film spelar självklart stor roll för bildens uttryck och det gör filmvalet till en rolig och kreativ process. Idag finns ett större utbud av nischade specialfilmer än någonsin och för den experimentsugne finns det massor av utrymme för kreativitet redan vid filmvalet.

Det här med cinefilmer, alltså 35mm filmer avsedda för inspelning av bland annat spelfilmer, har inneburit lite av en nytändning för mitt analoga fotograferande. För några bloggar sedan skrev jag om svartvita Ferrania P30 som jag tycker mycket om. Jag har också letat efter cinefilm i färg och nu hittat - tror jag - det mest intressanta alternativet; Silbersalz35.

Kodak tillverkar cinefilmen Vision 3 på vilken exemplevis Bondfilmen Spectre har filmats. Den finns i fyra olika versioner, 50D ,250D, samt 200T och 500T. Siffrorna anger känsligheten i ISO och bokstaven D betyder att filmen är dagsljusbalanserad (Daylight). T anger att filmen är konstljusbalanserad (Tungsten).

Kodak säljer Vision3-filmerna endast på rulle med minsta längd 122 meter vilket gör inköp från Kodak omöjligt i prkatiken. Dessutom kan man inte framkalla Vision3 i den vanliga processen för färgfilm (C-41) utan man måste använda processen  ECN-2. Tyvärr är det svårt att hitta labb som använder ECN-2. Det är nu tyska Silbersalz kommer in i bilden.

Silbersalz packar om Kodaks Vision3-filmer till vanliga filmkassetter och döper om filmen till Silbersalz35 (50D, 200T, 250D och 500T). Nytt namn men inga ändringar i övrigt. Filmerna säljs i fyrpack som kostar strax under 60 Euro plus frakt. Dyrt, kan man tycka, men i priset ingår framkallning i ECN-2 och högupplöst inskanning med uppladdning till dropbox. I skenet av de tjänsterna är priset  rimligt, tycker jag.

Jag köpte en mixed-sats med en film av varje sort och håller på att exponera filmerna nu. Extra spännande ska det bli med Tungsten-filmerna som kommer att ge en lite annorlunda färgbalans i dagsljus. Dagsljus har en mycket kallare (blåare) färgtemperatur än det varmare konstljuset Tungstenfilmer är balanserade för. Man kan använda ett bärnstensfärgat filter för att använda tungstenfilmer i dagsljus. Då blir färgtemperaturen rätt. Här har jag ett litet "hack" på gång. Mitt gamla 55 mm Olympusobjektiv innehåller radioaktivt glas (vanligt förekommande i kameraobjektiv fram till 80-talet) som efterhand har färgat glaset gult (tydligen är det antireflexbehandlingen som påverkas av radioaktiviteten). Det syns tydligt i sökaren att objektivet ger en gulaktig, varm ton. Ni förstår säkert vad jag är ute efter. Gulfärgningen av glasen gör dagsljuset varmare och det bör ha lite av samma effekt på 200T filmen i kameran som ett korrigerande filter. Blir säkert inte alls som jag tänkt men det är väl just i oförutsägbarheten som det roliga ligger.

Återkommer såklart här i bloggen till resultatet när jag exponerat filmerna och fått bilderna.

/F

Fotofynd på vinden

Precis som hos många andra så är vår vind full med sådant som egentligen borde ha slängts för längesedan. Redan när man placerar den där överblivna prylen på vinden så vet man innerst inne att den inte kommer ner igen, utan att den kommer att rensas ut och slängas vid nästa flytt. Och att men egentligen borde kasta eller sälja prylen med en gång.

Fast ibland blir man riktigt glad över att man inte varit rationell och slängt eller sålt saker, utan istället lagt dem på någon sorts slutförvaring på vinden.

Jag läste för ett tag sedan mörkrumsmästaren Nils Bergqvists blogg om lumen printing och blev väldigt sugen på att testa det. Lumen printing innnebär att man exponerar "analogt" fotopapper i solen och sedan framkallar på traditionellt sätt med kemi. Och jag hade ett svagt ninne av att ha sparat lite fotopapper på vinden tillsammans med allt annat gammalt mörkrumsbråte. Tur att jag inte slängt pappren fastän de legat på vinden i snart 20 år...

Jag hittade faktiskt en hel del gamla fina fotopapper. Bland annat favoriten Orwo Baryt Brilliant som jag fortfarande tycker har den snyggaste ytan av alla fotopapper. Inklusive moderna inkjet-papper. Jag hittade också en paket franskt Bergger-papper som jag också vill innas var riktigt fint.

Nu har pappren legat väldigt länge och i både fuktigt och varmt vindsklimat, så det är svårt att säga om de är brukbara. Vi får se. Men det doftar fortfarande fotopapper och mörkrum om förpackningarna. Häftigt.

Det ska bli soligt väder till helgen. Tror att det kommer att bli lite lumen-printing. Eventuella lyckade (eller misslyckade) resultat kommer naturligtvis att redovisas här.

Halvformat

Jag testar analogt halvformat för första gången.

En halvformatskamera är en analog kamera som ger bilder i halva småbildsformatet. Filmrutorna blir alltså 18 x 24 millimeter istället för 24 x 36.

Halvformat blev populärt i Sverige i slutet av 1960-talet efter att fotografen Walter Hirsch publicerade bilder tagna med halvformatskamera. Bilderna var lite otraditionellt slarvigt tagna men de hade ett nära och direkt uttryck som många gillade.

Danderydsgatan

Stureplan (med färgbalans som jag inte tycker jag fick till riktigt)

När jag började fotografera på 80-talet var halvformatet inte längre lika populärt och jag var själv inte alls lockad av halvformat då. Negativen var små och kvaliteten blev för dålig tyckte jag då.

Fast nu, sisådär fyrtio år senare, har jag blivit såld på halvformatsfotograferande efter att ha kommit över en gammal halvformatare på Tradera (Olympus Pen FT). Kameran är liten och lätt att bära med sig. Precis som med bilderna i min förra blogg, så tog jag med kameran på min dagliga promenad till jobbet mellan Stockholms Östra och City. Det jag gillar mest är det stående formatet och att skanningen ger en massa slumpartade (om man vill) diptyker eftersom skannern beskär efter småbildformatet. Varje skannad ruta består därför av två bilder som ligger bredvid varandra på rullen.

Jag har svårt att förklara varför jag fallit för halvformatet så här efter 40 års fotograferande, men det något i enkelheten med den lilla kameran och de tekniska begränsningarna som gör det väldigt lustfyllt att fotografera.

Strömparterren och Tändstickspalatset

På tal om tekniska begränsningar så blir skanningen av halformatsnegativ en utmaning så länge man, som jag, förlitar sig på en flatbäddsskanner. Ett välexponerat halvformatnegativ funkar för webbpublicering som här. Men om negativet är lite tunt (alltså underexponerat) blir det rejält brusigt , som t.ex. bilden från garaget här nedanför.

Det blir mer halvformatsbilder vad det lider! Och det blir även mer cinefilm. Jag har köpt en laddning färg-cinefilm från Silbersalz35. Mycket spännande filmer. Mer om det i nästa blogg.

/F