Fellinis film

Detta är storyn: Den italienska diktaturen på 1930- och 40-talen tillät inte att italienska filmare använde något annat än inhemskt tillverkad film. Många filmare använde därför film från firman FILM Ferrania utanför Milano.

Efter andra världskriget kunde landets filmare välja de filmer de ville, men många fortsatte att välja Ferraniafilm eftersom de tyckte om den. Samtidigt gick den italienska filmen in i sin storhetsperiod med neorealism som efterhand fick alltmer surrealistiska inslag. Regissörer som exempelvis Federico Fellini blev världsnamn. Flera av hans stora filmer, bland annat "8 1/2", filmades med just Ferrania P30.

Efter att Ferrania återuppstod 2017, faktiskt i sina gamla lokaler, har de börjat tillverka en lätt modifierad P30 på 135-rulle (alltså vanlig film för småbildskameror).

Detta är historien så som nya Ferrania beskriver den och den är säkert vinklad lite så att vi ska lockas köpa deras film. Men det är en bra story och filmen har rönt stort intresse bland bloggare och fotointresserade. Jag kunde därför inte låta bli att köpa några rullar och tog med mig min P30-laddade kamera på min dagliga promenad mellan pendeltåget och jobbet. Närmare bestämt mellan tågstationen Stockholms Östra och Västra Trädgårdsgatan i centrala Stockholm. En promenad på knappt tjugo minuter genom stadsdelen Östermalm. Vägen domineras av grönytan Humlegården men innehåller också Danderydsgatan med sina ”Town Houses”...,

...Stureplan med sin berömda ”svamp”, kvarteren kring Norrlandsgatan med de stora revisions- och advokatbyråerna och till sist Kungsträdgården med utsikt över Strömmen, bankpalats och operan. Och mycket folk i rörelse hela vägen så det saknas verkligen inte motiv.  

Den här gången fastnade jag för de enstaka små fik och butiker, med kläder, konstverk och lite annat, som ligger längs med Humlegården. Ett område som annars domineras av bostäder och kontor i sekelskifteshusen.

När jag tog de här bilderna så tänkte jag på hur mycket de här små näringsidkarna med sina butiker betyder för stadsbilden och trivseln. Jag är inte en vän av överdriven konsumtion, men det går inte att komma ifrån att de här små verksamheterna bidrar till att göra omgivningen mer levande och omväxlande. 

Inredningsbutiken säljer lite mer vågade dekorationer. Men historien och vår kultur saknar knappast fallos-symboler och lite mer jämvikt skadar nog inte.  Och jag har en känsla av att Fellini skulle ha gillat konstverken.

Vad ska man säga om filmen då? Jo, jag tycker mycket om den. Den har inte så stort omfång mellan mörkt och ljust så man får vara noga med exponeringen. Och den är avgjort bättre på att teckna skuggor än ljusa partier, men det är just det som ger den en tydlig karaktär. Den låga känsligheten (ISO 80, jag exponerade efter ISO 50) gör också att man gärna använder stor bländaröppning och kort skärpedjup och det ger ytterligare karaktär. Jag får faktiskt lite biofilmskänsla när jag tittar på några av bilderna. Men framförallt gillar jag att det är så lätt att få nyansrika skuggpartier (vilket jag hoppas framgår av bilderna, risken är väl att det skiljer mycket beroende vilken skärm man tittar)  

Trots att detta är småbild, eller ”fullformat” om man använder lite mer uppdaterat språkbruk, så syns det knappt några korn. Man får nästan lite mellanformatskänsla. Om man inte framkallar själv (Gör det! Det är kul) så kan man såklart få filmen framkallad på ett vanligt labb. Filmen kräver ingen specialkemi. Jag använde Ilford Perceptol.

Jag önskar alla en fortsatt trevlig fotohelg.  Digital, analog eller bådadera.

/F

Develop before Jun. 1975

Jag laddade kameran med film med bäst före-datum juni 1975 för att se om något fastnade.

Film är färskvara och ska framkallas innan bäst före-datum. Annars riskerar man att filmen förlorar i känslighet och ger slöjade bilder.

Jag hittade några mellanformatsrullar (120)  av den sedan länge försvunna - och kanske bortglömda - filmen Kodak Panatomic-X . En svartvit, långsam (32 ASA) film med rötter i 1930-talet. Sista rullen tillverkade Kodak 1987. 

Det är alltså på månaden 45 år sedan någon borde ha skyndat sig att exponera filmen och lämna in den för framkallning för att klara bäst före-datum. Men så blev det inte, utan istället förvarades den fram till förra veckan då jag öppnade en rulle och tog tio bilder i formatet 6x7 cm. 

Det uppstår lätt en hype kring filmer som försvunnit från marknaden. På nätet frodas mytbildning kring fantastiskt hög silverhalt, oöverträffad gråskala och vackert korn som moderna filmer bara kan drömma om. Mycket är såklart överdrivet och med rätt framkallning kan de flesta filmer, både gamla och nya, ge fina negativ med bra tonskala. 

Filmens ålder kan som sagt synas på olika sätt. Oftast genom att bilderna är slöjade med ett allmänt dis som sänker kontrasten och stinget i negativet, men ibland kan bilderna bli som om filmen vore ny. Och just att resultatet inte är förutsägbart gör det roligt att arbeta med gamla filmer. "Åldersskadorna" kan ibland ge effekter som tillför bilderna något

OK, hur gick det då med Panatomic-rullen? Riktigt bra, faktiskt! Med en blandning av vetenskap och killgissning klurade jag ut framkallningstiden i min favoritframkallare (Ilford Perceptol)  och framkallade filmen.  Det syntes snabbt att den här rullen behandlats  varsamt av tiden. Filmen var lite vågig men i övrigt kunde jag inte se några spår av drygt 45 års väntan på att komma till användning. Här är några av bildresultaten:

Undertecknad själv fotograferad en solig försommardag. Tonskalan känns komplett trots den höga kontrasten i motivet.   

Korn ser man inte så mycket av men det var väntat med tanke på den låga känsligheten 32 ASA.

Båda veteranbilarna på bilden är yngre än filmen. Bilen närmast (Porsche 924) är från 1977. 911:an från 1986.

Jag blev nöjd med vad den gamla "Panatomicen" presterade och gillar gråskalan. Nu när jag vet att de andra tre rullarna jag har sannolikt också levererar så ser jag fram emot att hitta lite nya, och kanske lite intressantare, motiv till dem. 

När jag ändå skulle framkalla den här filmen så stoppade jag ner en småbildrulle med italienska Ferrania P30. Den skulle ha samma framkallningstid om Panatomic-X så den fick hänga med av bara farten. Den var min första P30-rulle och jag hade höga förväntningar. Detta är en filmformula som enligt tillverkaren använts av många av de stora italienska filmskaparna, Fellini och hans samtida kolleger, under den italienska filmens storhetstid i mitten av förra århundradet. 

Jag spar en lite längre utvärdering av P30 till en annan blogg, men jag kan redan nu säga att jag tyckte mycket om resultatet. Filmen är bäst på lite mörkare motiv, men då tecknar den skuggor på ett fantastiskt bra och vackert sätt.

Ferrania P30  (småbild)

A presto!