Develop before Jun. 1975

Jag laddade kameran med film med bäst före-datum juni 1975 för att se om något fastnade.

Film är färskvara och ska framkallas innan bäst före-datum. Annars riskerar man att filmen förlorar i känslighet och ger slöjade bilder.

Jag hittade några mellanformatsrullar (120)  av den sedan länge försvunna - och kanske bortglömda - filmen Kodak Panatomic-X . En svartvit, långsam (32 ASA) film med rötter i 1930-talet. Sista rullen tillverkade Kodak 1987. 

Det är alltså på månaden 45 år sedan någon borde ha skyndat sig att exponera filmen och lämna in den för framkallning för att klara bäst före-datum. Men så blev det inte, utan istället förvarades den fram till förra veckan då jag öppnade en rulle och tog tio bilder i formatet 6x7 cm. 

Det uppstår lätt en hype kring filmer som försvunnit från marknaden. På nätet frodas mytbildning kring fantastiskt hög silverhalt, oöverträffad gråskala och vackert korn som moderna filmer bara kan drömma om. Mycket är såklart överdrivet och med rätt framkallning kan de flesta filmer, både gamla och nya, ge fina negativ med bra tonskala. 

Filmens ålder kan som sagt synas på olika sätt. Oftast genom att bilderna är slöjade med ett allmänt dis som sänker kontrasten och stinget i negativet, men ibland kan bilderna bli som om filmen vore ny. Och just att resultatet inte är förutsägbart gör det roligt att arbeta med gamla filmer. "Åldersskadorna" kan ibland ge effekter som tillför bilderna något

OK, hur gick det då med Panatomic-rullen? Riktigt bra, faktiskt! Med en blandning av vetenskap och killgissning klurade jag ut framkallningstiden i min favoritframkallare (Ilford Perceptol)  och framkallade filmen.  Det syntes snabbt att den här rullen behandlats  varsamt av tiden. Filmen var lite vågig men i övrigt kunde jag inte se några spår av drygt 45 års väntan på att komma till användning. Här är några av bildresultaten:

Undertecknad själv fotograferad en solig försommardag. Tonskalan känns komplett trots den höga kontrasten i motivet.   

Korn ser man inte så mycket av men det var väntat med tanke på den låga känsligheten 32 ASA.

Båda veteranbilarna på bilden är yngre än filmen. Bilen närmast (Porsche 924) är från 1977. 911:an från 1986.

Jag blev nöjd med vad den gamla "Panatomicen" presterade och gillar gråskalan. Nu när jag vet att de andra tre rullarna jag har sannolikt också levererar så ser jag fram emot att hitta lite nya, och kanske lite intressantare, motiv till dem. 

När jag ändå skulle framkalla den här filmen så stoppade jag ner en småbildrulle med italienska Ferrania P30. Den skulle ha samma framkallningstid om Panatomic-X så den fick hänga med av bara farten. Den var min första P30-rulle och jag hade höga förväntningar. Detta är en filmformula som enligt tillverkaren använts av många av de stora italienska filmskaparna, Fellini och hans samtida kolleger, under den italienska filmens storhetstid i mitten av förra århundradet. 

Jag spar en lite längre utvärdering av P30 till en annan blogg, men jag kan redan nu säga att jag tyckte mycket om resultatet. Filmen är bäst på lite mörkare motiv, men då tecknar den skuggor på ett fantastiskt bra och vackert sätt.

Ferrania P30  (småbild)

A presto!

Förbrytarfoton i Sydney

Man förknippar inte förbrytarfoton, eller Mug Shots, med estetik och uttrycksfullhet. Polismuséet Australien visar Mug shots från tidigt 1900-tal som är betydligt mer uttrycksfulla än vad vi förknippar med en vanlig förbrytarbild.

Allra intressantast är de "Special Photographs" som togs i själva cellen direkt efter gripandet och där de gripna i motsats till vanliga Mug Shots verkar haft frihet i hur de poserar.

Bilderna är tillgängliga på Sydney Living Museums site (länk nedan)

(All photos represented is courtesy NSW Police Forensic Photography Archive, Justice and Police Museum, Sydney Living Museums, Australia)

Juli 1921. De här männen har just blivit gripna för rån av en revisor. Tre av dem blev dömda till 15 månaders fängelse. Några av dem verkar ganska avslappnade med tanke på situationen.

Ett mer traditionellt "Mug Shot" men fortfarande långt ifrån de mycket formella formatet vi är vana att se. Det framgår inte vad Cahill gjort för att bli tagen av polisen i New South Wales 1923

 Frederick Davies åkte dit för ficktjuveri i Sydney 1930. Ficktjuvar hade extra lågt anseende hos polisen. Kanske är det därför som de valde polishusets toalett som ateljé (?)

När jag tittar på bilderna så känns det lite dubbelt med den (sannolikt oavsiktliga) estetiken som finns i några av bilderna och de ganska tuffa öden som många av de avbildade uppenbarligen varit offer för. Men jag tycker också att bilderna blir en väldigt intressant inblick i 20- och 30-talets Australien. Titta själv på:

http://sydneylivingmuseums.com.au//justice-police-museum/forensic-archive/mug-shots

Arkivet innehåller bilder på förvånansvärt många kvinnor. Exempelvis Valerie Lowe som blev arresterad för delaktighet i ett flertal inbrott.

Fotokonsten, fotograferna och marknaden

Det har blåst en del kring Fotografiskas F Concept-butik och bilderna som säljs där. Fotgrafiska har fått kritik för att fotograferna får för liten andel av intäkterna. Ur den diskussionen har en ny diskussion om vad det här med begränsade upplagor egentligen betyder uppstått; Är det OK att sälja en begränsad upplaga av en bild i ett format och vid ett senare tillfälle ge ut en ny, kanske obegränsad, upplaga av samma bild fast i ett annat format?

Jag tror att båda diskussioner har sin kärna i den "bildindustri" som vuxit upp som ett svar på det numera stora allmänna intresset för foto och att alltfler vill dekorera sina hem med fotografi. Men vi tar det från början:

F Concept anklagades genom en artikel i DN, av både anonyma och namngivna fotografer, för att med 25% av intäkterna till fotografen ha sänkt den gängse fördelningen mellan fotograf och galleri (50% till fotografen). F Concept menar att avtalet faktiskt är 50/50 efter att F Conecepts kostnader är tagna.

Diskussionen om ersättning ledde till att det uppdagades att några av de bilder som F Concept säljer som "begränsade upplagor" redan sålts i tidigare upplagor av fotografen själv. I en kommentar till detta sade Pieter Ten Hoopen att han inte såg något fel i att sälja flera olika "begränsade upplagor" av samma bild så länge format eller signering skiljer upplagorna emellan. Anna Clarén stod för en annan inställning. Hon hade valt ut bilder till F Concept som hon tidigare inte alls salufört.

Jag kanske återkommer till avtalet mellan F och fotografer i ett senare inlägg men allmänt sett så är det naturligtvis inget som hindrar F Concept att sätta vilken fördelning som helst, vi har avtalsfrihet, men de kanske inte heller skall underskatta den starka position de har i förhållande till fotografer i Sverige och att en långsiktig relation bygger på att alla inblandande är nöjda. Som kund hos F vill jag också känna att jag inte köper ett verk där konstnären fått en orimligt liten del.  Samtidigt tycker jag också att de fotografer som är missnöjda helt enkelt borde ha tackat nej till F Concepts erbjudande i stället för att i efterhand klaga på avtalsvillkoren.

Nu ser jag som nämnt ett samband mellan diskussionen om F Concept och den starka ökningen av intresset för att dekorera med foto hemma. Försäljningen av fotografi i signerade och begränsade upplagor har ökat markant det senaste decenniet eller så. Mycket av det som sålts har varit i stora format och till sex-eller sjusiffriga belopp. Preferensen för de stora formaten förklaras av att foto i allt större utsträckning används som dekoration i hemmet.

Det ökade intresset för fotografi i de högre prisklasserna har skapat ett sug också efter foto i lägre prisklasser. Här är syftet att använda foto som interiördekoration ännu tydligare. Det är knappast någon som förväntar sig att en bild för några tusen och utan signatur eller i stor upplaga skall stiga i värde vilket kanske är en del av drivkraften när man köper ett foto för några hundra tusen.

I Stockholm finns idag tre aktörer i premiumläge som säljer foto till överkomliga priser; Lumas, Yellow Korner och nu senast F Concept. För egen del misstänker jag att F Concept är ett sätt för Fotografiska att ta upp konkurrensen med de övriga två som befinner sig mitt i shoppingstråken (Fotografiska och dess ursprungliga butik ligger vid en färjeterminal utan övrig kommers runtomkring). Ingen av de här tre aktörerna är några små butiker källarlokaler utan ligger i stora lokaler med centralt läge. Yellow Korner och Lumas är båda del av internationella företag med många butiker runt om i världen. Affärsidén är att genom avtal med kända (och okända) fotografer ge ut större serier till lägre pris. Fotografierna man säljer är äkta bläckstråkeutskrifter och "riktiga fototgrafier " och inte t.ex tryckta bilder som man kanske hittar på IKEA och Gallerix.

Modefotografi är en av de genrer som blivit populära som dekoration hemma. Foto: Andreas Kock

Att vi har tre stora "fotografibutiker" mitt i Stockholm (och säkert också på andra ställen i landet) är något som jag tycker är positivt. Som fotointresserad är det svårt att vara ledsen över att foto har blivit så populärt och fått ökad spridning. Det innebär rimligen också en större möjlighet för fotografer att få avsättning för sina alster vilket också är positivt. Samtidigt tror jag också att den här "industrialieringen" av fotografier riskerar att på sikt göra fotografier till lite slit- och slängvaror och Hötorgskonst. Det är just detta som jag tror man måste ta hänsyn till när man diskuterar ersättningen till fotografer. Det är svårt att jämföra den här typen av "volymförsäljning" med galleriförsäljning i traditionell mening och i upplagor på några dussin. Jag vill vara tydlig med att jag inte säger att fotograferna nödvändigtvis kommer att behöva acceptera en totalt sett lägre ersättning. Volymerna går ju upp och kanske är det rimligt att fotografer för en garanti om viss minimiersättning oavsett försäljningsvolym när de säljer bilder till kedjor som LUMAS, Yellow Korner mf.l.

För egen del skulle jag inte vara främmande att köpa en bild på F Concept, Yellow Korner eller Lumas men jag skulle mycket hellre, som intresserad av foto och konst, söka upp fotografen och köpa en bild som jag gillar av honom eller henne direkt om det är möjligt.

F

http://www.dn.se/kultur-noje/fotografer-kritiserar-nya-fotobutiken/

http://www.dn.se/kultur-noje/delad-mening-om-fotoupplagor/

Quadratisch, Praktisch, Gut

"Kvadratisk, Praktisk, God" är en känd slogan för kvadratiska chokladkakor från Ritter. Jag tycker att sloganen passar bra även när det gäller kvadratiska bildformat. En kvadratisk bild är lättare att få harmonisk än de de avlånga småbild/fullframe och APS-formaten. Jag tycker att det är ofta riktigt svårt att fylla ut en vanlig "fullframe" med meningsfullt innehåll på hela bredden. OK, detta är såklart mest en fråga om tycke och smak och inte bra eller dåligt, men jag ser så sällan kvadratiska bilder här på FS-bloggen så jag känner att jag vill pusha lite för bilder med sidförhållande 1:1!

Capri, 2002

En anledning till att man som fotograf inte använder det kvadratiska formatet så ofta beror nog helt enkelt på att det inte är så många kameror som har bildformat 1:1 som sensorstorlek (finns det någon?) eller som förval. Man får helt enkelt inte chansen så ofta. Att beskära till 1:1 i efterhand är såklart möjligt men för att få den där riktiga känslan för formatet är det mycket bättre om man ser det i sökaren när man tar bilden.

Prag, 1990

Kameror med bildformat 1:1 som "default" är väl i första hand de gamla mellanformtskamerorna från t.ex Rollei och Hasselblad. De har sin framtid bakom sig men det roliga, för alla kvadratenusiaster, är att en del digitalkameror från t.ex Sony och Fuji ger användaren möjlighet att välja bildformatet 1:1 som förinställning. Kameran beskär helt enkelt bilden direkt från sensorn. Man förlorar en del pixlar och får lite brännvidsförlängning , men det är det värt!

Brösarp, 2013

Nu är det inte så att jag använder kvadratiskt bildformat för att jag tycker att det är svårare eller mer utmanande. Tvärtom! Jag tycker helt enkelt att det är mycket lättare att få ihop en tight och bra komposition med fokus på själva huvudmotivet i bilden om man har kvadratiskt bildformat! Testa själva, får ni se! :-)

En liten brakslapp så här på slutet: Ni ser säkert att bilden från Prag inte är 100% kvadratisk utan lite, lite avlång på höjden. En beskärningsmiss från min sida. Faktiskt tycker jag att det gamla formatet 6x7 cm kanske är det allra bästa formatet. Det är bara svagt avlångt men utnyttjar pappers- eller skärmytan bättre än en kvadrat.

Chicago, 2014

F

007:s tjänstebil i Stockholm

Jag har inte sett senaste James Bond-filmen (Spectre) ännu men fick idag tillfälle att se en av de 10 Aston Martin som byggts enbart för filmen. Modellen finns alltså inte att köpa och det finns bara en handfull kvar av de 10 efter att några kvaddats under inspelningen (men ett av exemplaren är tydligen sålt för ett stort antal miljoner dollar (ryktena säger 30...).

Jag tycker att det är svårt - och faktiskt inte speciellt inspirerande - att plåta bilar. Dessutom hade jag bara mobilkameran med mig

Bilen blev avtäckt och den är såklart spektakulär men jag har lite svårt för formgivningen av fronten. Just det här exemplaret användes för filmning inne i bilen.

Hela karossen är gjord i kolfiber..

Konstigt nog  :-) var det mest gubbar på plats.

Om man föredrar Sean Connery som Bond är det nog den här modellen som gäller. Aston Martin DB 5 från sextiotalet. Elegant!

Nu ser jag fram emot att se filmen!

F