SLX – Den bortglömda Rolleiflexen

Jag har blivit ägare till en Rolleiflex SLX från 1974. Faktiskt ett helt "startpaket" med normaloptik, laddare och batteri.

Det som först fick mig att uppmärksamma den här kameramodellen var utseendet. Den har en enkel, modern och avskalad design som jag gillar. Inget krims-krams! 

Nu springer jag inte och köper kameror bara för att de är snygga. Den fotografiska motiveringen till SLX-köpet är att den är smidig och nätt för att vara en mellanformatare. Egenskaper som gör att kameran inte blir liggande hemma utan kommer med ut och producerar bilder.

När jag nu vet lite mer om den här kameran är jag förvånad över att den är så okänd och faktiskt bortglömd. Förutom sitt smidiga format var den ju en fullständig teknisk revolution på mellanformatsmarknaden 1974!

Samma position som Nikon och Canon har på DSLR-marknaden i dag hade Hasselblad och Rollei på mellanformatsmarknaden under tidigt sjuttiotal. Genom hävd och kvalitetsprodukter var de sedan flera decennier väl etablerade marknadsledare.

Hasselblad hade sin enögda spegelreflex som  finslipats sedan fyrtiotalet och som nyligen hade fått följa med till månen

Rollei hade sin tvåögda spegelreflex som genom långsam evolution sedan tjugotalet hade blivit högkvalitativ ikon använd av storheter som Avedon och Newton. Man hade också den enögda SL66 som hade inbyggd bälg och som därför kunde göra storformatskonster (perspektivkontroll) men den var också rejält mycket större och klumpigare än Hasselbalds 500-kameror.

Men nu - under sjutiotalets första hälft - hade konkurrensen från Japan blivit en realitet att räkna med på allvar.  Den hårdare konkurrensen och den allmänna teknikutvecklingen hade på småbildsmarknaden resulterat i användarvänligare  kameror med ljusmätning och avancerad exponeringskontroll. Till råga på allt så lanserade japanerna egna mellanformatskameror till attraktiva priser (Mamiya RB 67, Pentax 67 m.fl.).

Tyskarnas sits var alltså lite besvärlig. Nästa mellanformatsrollei kunde inte bygga vidare på den egna långa traditionen med tvåögda kameror utan man måste fortsätta slå sig in på göteborgarnas (och japanernas) hemmaplan med en enögd spegelreflex. Goda råd var dyra men egentligen fanns det bara ett alternativ och det var att bygga en smidig och toppmodern mellanformatare med all den automatik och bekvämlighet som småbildsfotograferna började vänja sig vid. Kameran måste positionera företaget som inte bara traditionellt utan också som en teknologiledare.

Receptet blev således mycket enkelt: 6x6, SLR, systemkamera och full automatik. Naturligtvis lättare sagt än gjort. Men en kamera blev det; I form av Rolleiflex SLX. En bokstavligt talat helt ny kamera.

När SLX kom 1974 var den den första helt automatiserade mellanformataren. Allt var elektriskt styrt, inte bara i kameran utan objektiven hade centralsutare och bländare som var elektromekaniskt drivna av i objektivet inbyggda solenoider. Exponeringsautomatik fanns också även om den begränsade sig till tidsförval.

Kameran var ett stort steg framåt, åtminsotone tekniskt, och kunde efter manuell fokusering i princip användas som ”point & shoot”-kamera bland annat tack vare att både bländare och centralslutare i objektivet styrs elektromekaniskt (bild från Rolleis pressmaterial).

Kompakt format. Precis som den tvåögda Rolleiflexen är kameran byggd på höjden. Om man gillar att använda schaktsökaren, och därmed tittar ner i kameran när man använder den, ger det en bättre balans än t.ex. en Hasselblads "liggande" utformning. Kamerans små mått beror delvis på att den inte har utbytbara filmmagasin. Den fyrkantiga svarta knappen nere till höger aktiverar ljusmätningen....

  ... som fungerar på ett lite ovanligt sätt. Det finns bara tidsstyrd automatik så man börjar med att ställa in tiden (här 1/60 s). Man ser till att ha bländarringen på objektivet inställt på "A", riktar kameran mot motivet och...

... trycker in ljumätarknappen på kamerans sida. Nu mäter kameran ljuset genom objektivet och bländar ned till rätt exponering. Nålen på objektivets bländarskala visar vilken bländare som är vald (i det här fallet 5.6). Man kan också hoppa över det här steget och bara trycka på avtryckaren direkt. Då väljer kameran bländare, exponerar och drar fram filmen. Ett tredje alternativ är att köra helt manuellt och välja bländare som vanligt på bländarringen.

Tekniken i all ära men det som jag tycker är kamerans främsta förtjänst är som sagt storleken, utseendet och ergonomin. Den är kompakt och lätt att ta med sig, reglagen sitter bra och de avrundade kanterna på kameran gör den bekväm att hålla. Själva formgivningen är, trots lanseringen i mitten av sjuttiotalet, mest ett uttryck av sakligt formspråk från sextiotalet. ”Modern” är en bra sammanfattning av både av kamerans inre och yttre.

I det korta perspektivet var inte Rollei hjälpta av SLX:en. Barnsjukdomarna var inte helt oväntat många och en första revision av SLX gjordes efter bara något år och snart vidareutveckades kameran till den mer stabila 6000-serien som i olika form överlevde en bra bit in på 2000-talet, bland annat i digital form och får sägas vara en framgång även om den inte nådde upp till den nivå som de tvåögda spegelreflexerna

Idag kan man få en fungerande SLX billigt på tyska eller amerikanska ebay. En komplett kamera med hus, laddare, (oftast obrukbart) batteri och Zeiss Planar 80/2.8 kostar mellan 200 och 300 Euro om man handlar av privatperson. Utbudet av optik och tillbehör (bl. a nya batterier) är ganska gott. Anledningen till det låga priset är naturligtvis att kamerans rykte är dåligt. Men de kameror som har överlevt bör vara väl underhållna och därmed åtminstone inte längre ha några mystiska barnsjukdomar. Gillar man kameran kan man dessutom till lågt pris köpa ett reservhus, eller köpa en senare kamera i den mer tillförlitliga (men lite dyrare) 6000-serien. De flesta objektiv och tillbehör är kompatibla.

De här två kamerorna är faktiskt jämngamla. SLX är tillverkad 1974 eller 1975, medan Rolleiflexen till höger tillhör den sista serien av 2.8F och tillverkades 1972.

Jag har hunnit ta en rulle  med kameran och jag gillar verkligen att arbeta med kameran. Det skall bli intressant att se bildresultaten när jag framkallat filmen. Då kommer det också att ge sig om filmframmatningen funkat som den ska. Den är nämligen en känd "trouble maker". Nytt blogginlägg med bildresultat från SLX kommer.

På tal om bildresultat blev det här inlägget lite längre och mer teoretiskt än planerat. Bäst att avsluta med en bild.  Året är 1990, platsen Prag och kameran en tvåögd Rollei stående på ett bord.

Lite bonusstory..

Jag råkade ut för ett missöde när jag skulle göra kameran ren. När jag gjorde rent den snygga aluminiumlisten bakom knapparna kom jag åt strömbrytaren (ratten märkt O-S-C) lite väl hårdhänt och den lossnade. Eftersom den satt fast med en skruv från baksidan var jag tvungen att öppna kameran. Knappen är på plats igen (det fanns tillräckligt med material för att fästa en lite längre skruv) och allt funkar. Men det blev väldigt tydligt att kameran har mycket elektronik...

Skannern - filmens fiende?

Att fotografera analogt verkar vara på uppgång. Åtminstone bland många av fotosidans medlemmar om man dömer av blogginlägg och diskussioner. 

Har man inte fotograferat analogt tidigare så är den långsammare processen och att jobba med film helt säkert både utvecklande och omväxlande. Har fotograferat med film tidigare men nuförtiden mest är digital känns lite analogt plåtande som befriande "back to basics" (men även en påminnelse om hur enkelt digitalt foto är och vilken hög kvalitet det ger).

Med dagens priser på begagnad analog utrustning är det lätt att skaffa sig riktigt fin utrustning som preseterar negativ eller dia av hög teknisk kvalitet.

Men det finns en del av den processen som frustrerar lite. Skanningen! Trots mycket arbete och envishet med att försöka lära mig skanningprocessen är digitaliseringen av filmen den utan konkurrens svagaste länken i mitt arbetsflöde. Det som dyker upp på skärmen efter skanningen är alldeles för ofta brusigt, platt och utan nyanser. Även efter kämpande i bildbehandlingsprogram.

Varför det är så svårt att få till konsekvent bra inskanningar av film? Skälen är nog flera. Det främsta är nog att "operatören" som saknar kunskap. Att skanna bra kräver kunskap och erfarenhet precis som arbetet i det traditionella mörkrummet. Dålig skannermjukvara bidrar också till dåliga resultat, liksom att den relativt lilla marknaden för skannrar inte driver på teknikutvecklingen som när det gäller t.ex kameror eller skrivare.

Problemet som många nya (och gamla) filmvänner utan mörkrum kommer att ställas inför är att det är riktigt svårt att hitta skannrar som kan göra bra utrustning och rätt exponering full rättvisa. Om man inte investerar i en Hasselblad/Imacon-scanner så är det svårt att uppnå kornskärpa i bildfilerna. De flesta skannrar i konsument- och prosumernivå har fixfokuslösningar och medelmåttig optik. Visst, de kan ge riktigt hyfsade resultat som man både kan vara stolt och nöjd med men skannern kommer likväl att vara den svagaste länken som oftast presterar märkbart sämre än din kamera eller skrivare.

Hur länge håller ett intresse för film och analog fotografering  med en svag länk i kedjan?

OK. Nog med gnäll. Anledningen till att jag är frustrerad över skanningprocessen är nog mest att jag tycker att det är så synd att den begränsar potentialen i analog fotografering. Speciellt när det gäller småbild. Mina bildexempel lite längre ner kommer att visa att jag faktiskt är nöjd med många mellanformatsskanningar.

För att avsluta lite konstruktivt så vill jag dela med mig av lite praktiska bildresultat av skanningar.

Jag har försökt att gå runt "skannerproblemet" genom att mest plåta i mellanformat när jag kör analogt. Mellanformat koncentrerar dessutom upplevelsen av analog fotografi. Den är ännu långsammare och ger bara 8-12 rutor per film. Samtidigt är de större negativen betydligt mera lättskannade än småbildsfilm. Inte så konstigt, eftersom de är just större. Min Epson V700 (flatbäddskanner) ger fullt ok resultat med mellanformatfilm. Småbildsinskanningar på samma skanner ser ok ut men är vid närmare påseende, eller uppförstoring, ganska oskarpa.

Petersplatsen, Vatikanen

Skannat med en Epson V700 med originalmjukvara. Mellanformat 6x6 (TMX tror jag).  Mellanformat, moderat kontrastomfång och inte alltför täta negativ som detta ger bra inskanningar.

..och upplösningen är helt ok.

Mallorca

Minox 35, Negativ färgfilm, ISO 400.

Den här bilden har jag kämpat med länge men jag blir inte nöjd. Jag har använt Minolta 5400 (1) filmskanner med originalmjukvara. Det blir fullt med brus och dynamiken är urdålig (moln utbrända, t.ex). Många av mina småbilsbilder blir av den här kvaliteten, i synnerhet på Minoltan. Överväger att skaffa Lasersoft mjukvara till Minoltan. Jag vägrar tro att Minoltan inte kan prestera bättre än så här. Utsnittet nedan visar att det är brusigt värre...

Chora, Naxos

Ytterligare en lyckad skanning. Återigen med mallanformat och på V700. Denna gång med Hbl 503 och 80/2.8. Bilden har stort kontratsomfång.. Negativet dock framkallat med kompenserande framkallare (Perceptol 1+2) vilket komprimerat omfånget lite. Glöm inte att korrekt exponering och framkallning fortfarande är den förmodligen enskilt viktigaste faktorn för bra resultat.

Bilden ovan togs för ca 10 år sedan. När för bara några veckor sedan återigen besökte Naxos kunde jag inte låta bli att leta upp platsen igen. Nedan bilden i heldigitalt utförande. Dock med lite sned horisont och kraftigt beskuren (30% av urprungsbild) eftersom jag bara hade vidvinkel med mig och, uppenbarligen, lite bråttom. Ser också att jag kanske dragit på lite väl mycket i högdagern i Lightroom, detaljer i ena väggen har nästan försvunnit.

Hur beskriver man skillnaden mellan analogt och digitalt...?

Allt sammanvägt tycker jag inte att skannern är filmens fiende, det är nog i första hand jag som behöver spetsa mina kunskaper lite. Men det blir inte lika enkelt eller billigt att få fram bra analoga bilder som digitala diton. Men vem har sagt att det måste vara lika lätt. En del av den attraktionen med det analoga är väl att det bjuder på lite motstånd.

I nästa blogg tänkte jag jämföra ett Leica Summicron 50 från 80-talet med ett helt nytt dito. Är gammal äldst?

/F