All inclusive - digitalt och analogt

På höstlovet flydde jag och familjen till varmare trakter. Kosan styrdes mot Egypten och en veckas "all inclusive"-vistelse vid Röda Havet.

Det här med all inclusive, alltså en hotellvistelse där all mat och dryck ingår, blir faktiskt lite långrandigt i en vecka. I synnerhet när man är på ett ställe som i princip består av tre hotell och inget mer. Förutom öken och ett fantastiskt korallrev (som snart kommer att vara förstört om utbyggnaden av orten går som det är tänkt). 

Maträtter och dagar blir lätt lite förutsägbara... Men å andra sidan kanske det är nyttigt för mig som kanske är rastlös. Det forcerade avkopplandet blev ännu mera påtagligt efter att jag med överdriven entusiasm - och för första gången i mitt liv - spelade tennis och rev av delar av vadmuskeln. Efter att hotelldoktorn med allvarlig min ordinerat injektion - med spruta - av Voltaren direkt i den skadade vadmuskeln lovade jag nämnda doktor att ta det extremt lugnt och stillaliggandes njuta av den egyptiska solen. Med villkoret att han skippade det där med Voltarenen.

Alla fotografer vet att valet av kamera och optik att ta med på resa kan vara svårt, om man nu inte är en karaktärsfast person som faktiskt bara har en kamera och ett objektiv (alltså de personer som oftast presterar bäst bilder!)  

Efter en lång urvalsprocess, gjord så där lite i smyg på kvällen så att resten av familjen inte skulle inse att kameraurvalet var det första jag gjorde i packningsprocessen och att det tog väldigt lång tid (och något jag njöt av).

Urvalet landade på en analog/digital kombination. En gammal Minox 35 GL (en otroligt lättransporterad kamera och en M9:a (som i sammanhanget kändes klumpig).

Minoxen har inga som helst fokuseringshjälpmedel förutom avstånsskala och skärpedjupsskala. Men med 35mm objektiv och gott om sol är det lätt att få rejält skärpedjup. Bara att sikta och skjuta. Inställningen på bilden nedan ger skärpa mellan 1.5 och 10 meter.  Med sitt infällbara objektiv är den en perfekt resekamera om det inte är ont om ljus.

Optiken är inte superskarp (eller egentligen är den nog det, tror att jag har fel på min kamera eftersom Minoxen är känd för att vara skarp). 

(Till sist en liten känga till Crimson som framkallat. Negativen var mycket dammiga när jag fick dem. Dessutom, vilket är värre, fanns det torkfläckar (på alla tre filmer) också. Lite synd. I övrigt är Crimsons framkallningstjänster riktigt bra.)

/F

Hotellfoajé

Restaurant på hotell. 1200 gäster. 3 ggr om dagen. 7 dgr/vecka. Blir mycket disk!

Capuccino

Vid kyrkan i El Quessir (Egypten har ca 20% kristna i befolkningen).

Semester

Moskén i El Quessir

Basar i El Quessir

Randonée Pyrénéenne

En Randonée är i cykelvärlden detsamma som långdistanscykling. Oftast i tävlingsform där det - enkelt uttryck - gäller att cykla mellan 60 och 120 mil på viss tid. 

Brittiska "cykelimperiet" Rapha Racing arrangerade i år tre cykelresor som var inspirerade av klassisk randonéecykling. Upplägget var att man cyklar (på racercykel) 12 till 17 mil varje dag och "klättrar" över två till fem rejält höga berg. Just det här med att cykla i bergen är lite speciellt. Det går uppför i flera kilometer i sträck, ibland flera mil, och det gäller att hitta en utväxling och tempo som är "ens eget" och som man kan hålla under den tid det tar att ta sig upp. Sedan kommer raka motsatsen, nedfart på t.ex serpentinvägar i 40-80 km/h. 

Resan inkluderade fullservice med följebil, trevliga familjehotell och helpension.

Allt detta kombineras naturligtvis med att man intensivt tar in omgivningarna när man cyklar 7-10 timmar om dagen. 

Den resa jag var med ( i mitten av september) på sträckte sig från Biarritz på Franska atlantkusten över Pyreneerna till Collioure på medelhavskusten.

Sammanfattningsvis en helt fantastisk resa! 

Problemet -ur fotosynpunkt -  var att jag hela tiden såg fantastiska  motiv att plåta men det var hela tiden en konflikt mellan fotografen och cyklisten i mig. Men det var bara att bestämma sig för att prioritera cyklingen. Jag var ju på cykelresa. Men hursomhelst lyckades jag faktiskt få med mig en Sigma DP2 som jag hade med mig i en av cykeltröjans fickor. Blev rätt många bilder i alla fall. 

Plockar in några bilder här.

Fler finns på http://gallery.me.com/fpersson#100023&bgcolor=black&view=grid

och en liten reseblogg på www.fphoto.se/journal

90% av bilderna tagna med Sigman. Övriga med en Sony Alfa 850

F

Från toppen av klassiska Col du Tourmalet (2115 m).

Dean på väg uppför...bara 18 km kvar till toppen

En vanlig vy under de sex dagar resan varade.

Kaffepaus på cafe i bergen.

ca 14 kg... för båda cyklarna.

Summicron vs. Summicron

Ser man skillnad på vad ett nytt objektiv presterar jämfört med ett objektiv som är 30 år gammalt?

Det är omöjligt att få ett allmängiltigt svar men en titt i kameraskåpet inspirerade till en totalt oventeskaplig men intressant jämförelse. I skåpet står de här två objektiven.

Fotosidans många Leicakännare ser med en gång att det till vänster står ett skinande nytt Leica Summicron 50/2 medan objektivet till höger är ett Leitz Summicron 50/2 från ca 1980.

Till övriga kan jag säga att Summicron 50/2 mer eller mindre är Leicas standardobjektiv sedan 1954 och har sedan dess betraktats som ett objektiv med mycket bra prestanda. Riktigt bra på de flesta områden och utan större svagheter.

Men det här skall inte bli ett Leicainlägg. Jag försöker mig på en lite allmängiltig jämförelse mellan nytt objektiv och objektiv som är 30 år gammalt. Det intressanta är nämligen att de två objektiven på bilden har exakt samma optiska konstruktion. Trots att det skiljer 30 år mellan dem.

Sedan ur-Summicronen 1954 har objektivet funnits i ett antal versioner. Alla med samma grundkonstruktion men med små variationer i hur de olika linselementen är utformade eller förhåller sig till varandra. De två senaste versionerna, som mina Summicroner representerar, skiljer sig dock bara i mekaniken och skalet. Om man tittar på en genomskärning av objektiven ser glabitarna likadana ut rent fysiskt. Och sitter i samma positioner.

OK. Är det då inget som skiljer gluggarna när det gäller själva glaset? Vet ej säkert, men jag skulle gissa att precision i tillverkningen, antireflexbehandling, glasets kemiska sammansättning osv.

Poängen är att de här (förmodade) förändringarna bör vara ganska allmängiltiga. Förbättringar i t.ex antireflexbehandling bör vara ett område där  alla större optiktillverkare följer varandra. Därför vågar jag anta att skillnader mellan de här två objektiven är hyfsat allmängiltiga och i olika omfattning också gäller för andra märken.

Innan vi jämför bildresultat kanske vi bara skall titta på själva förpackningen och mekaniken. Den gamla Summicronen har en "konisk" form medan det nya har parallella sidor. Handhavandet och viktskillnader (det nya är tyngre!) är marginella men formen på gamlingen gör att det ser nättare ut på kameran. Den största skillnaden i handhavande är att det gamla objektivet har ett grepp (för fingret) på fokusringen. En bra detalj som jag saknar på det nya objektivet. Det nya objektivet har inbyggt motljusskydd. Utmärkt! Borde vara standard på fler objektiv (t.ex Leicas "ekonomialternativ" Summitar-objektiven).

En kuriositet är att det gamla objektivet är tillverkat i Kanada. Vad jag vet innebär det inte några som helst skillnader jämfört med ett samtida Leica-objektiv tillverkat i Väst - Tyskland.

OK. Är det någon skillnad???  Till saken!

Ovan: Ny Summicron @ F5.6

Nedan: Summicron (ca 1980) @ F 5.6

Bilderna är tagna alldeles efter varandra och ljuset var detsamma (sol och molnfritt). Dock kan exponeringen sklja en aning. Ljusmätaren gav samma slutartid men bländaren kanske inte ger exakt lika stor öppning på de båda objektiven. Histogrammen är dock närmast identiska.

Bägge bilder är råkonverterade i Lightroom 2.7 och därefter exporterade som JPG i sRGB på exakt samma sätt. Ingen övrig efterbehandling såsom kurvjustering eller skärpning, men kamerans objektividentifiering är inkopplad vilket -kanske- innebär att de två bildfilerna behandlats olika i kameran. Trots råformat. Detta ger en liten osäkerhet i jämförelsen men det hade nog varit ännu osäkrare att koppla ur objektividentfieringen. Då vet jag inte vilket objektiv som evetuellt hade gynnats. Nu vet jag åtminstone att kameran optimerar respektive objektivs prestanda.

Ja, som ni ser är det minimal skillnad mellan bilderna. Färgen är aaaningen mera mättad med det gamla objektivet, samtidigt som det nya ger lite mer definition och krispighet. Skillanden är inte stor och syns knappt på de komprimerade filer jag laddat upp här.

Vi zoomar in på brofästet till vänster i bilden...

Ovan: Ny Summicron @ F5.6

Nedan: Summicron (ca 1980) @ F 5.6

Båda bilder är definitivt tillräckligt skarpa även för riktigt kräsna. Det nya objektivet ger fler detaljer. Det syns bl.a. i trädstammen bakom bron. Jag vet faktiskt inte om det är skärpa, upplösning eller kontrast som ger den här lilla skillnaden i prestanda. Men det finns helt klart en liten skillnad mellan objektiven.

Men när man detaljstuderar på det här faktiskt fåniga sättet blir prestandan en teoretisk och teknisk fråga. Egentligen är det intressantare att backa ut till normal förstoring och subjektivt beskriva skillnaden bilderna när man jämför dem sida vid sida. Den jämförelsen blir såklart mindre neutral men den ligger närmare verkligt bildtittande. Även kallat verkligheten.

Så, om jag tittar på obeskurna bilderna igen , den här gången på full öppning (som knappt förstärker skillnaden mellan objektiven) så är egentligen den enda skillnaden att det nya objektivet återger motivet på ett... ja,.. finkänsligare sätt. Det ger ytterligare detaljer och nyanser som sammantaget lyfter hela bilden.

MEN kom ihåg att vi jämför två resultat på en hög nivå. Man kan fråga sig om skillnaden är värt de cirka 15.000:- som skiljer i pris mellan nytt och begagnat i det här fallet. Jag ställer mig också frågan om man hade sett lika stor skillnad om man fotogaferat på film. Jag vet inte. Vad tror ni?

Ovan: Ny Summicron @ F2

Nedan: Summicron (ca 1980) @ F2

Sammanfattningen måste bli subjektiv; Skillnaden mellan gammalt och nytt  är mycket liten men den finns där och den syns i bilderna. Skall man uttnyttja en modern digitalkameras tekniska kapacitet fullt ut så måste man nog använda samtida optik.

Men, som ni vet, har det inget att göra med om bilderna blir bra eller inte.

/F

Skannern - filmens fiende?

Att fotografera analogt verkar vara på uppgång. Åtminstone bland många av fotosidans medlemmar om man dömer av blogginlägg och diskussioner. 

Har man inte fotograferat analogt tidigare så är den långsammare processen och att jobba med film helt säkert både utvecklande och omväxlande. Har fotograferat med film tidigare men nuförtiden mest är digital känns lite analogt plåtande som befriande "back to basics" (men även en påminnelse om hur enkelt digitalt foto är och vilken hög kvalitet det ger).

Med dagens priser på begagnad analog utrustning är det lätt att skaffa sig riktigt fin utrustning som preseterar negativ eller dia av hög teknisk kvalitet.

Men det finns en del av den processen som frustrerar lite. Skanningen! Trots mycket arbete och envishet med att försöka lära mig skanningprocessen är digitaliseringen av filmen den utan konkurrens svagaste länken i mitt arbetsflöde. Det som dyker upp på skärmen efter skanningen är alldeles för ofta brusigt, platt och utan nyanser. Även efter kämpande i bildbehandlingsprogram.

Varför det är så svårt att få till konsekvent bra inskanningar av film? Skälen är nog flera. Det främsta är nog att "operatören" som saknar kunskap. Att skanna bra kräver kunskap och erfarenhet precis som arbetet i det traditionella mörkrummet. Dålig skannermjukvara bidrar också till dåliga resultat, liksom att den relativt lilla marknaden för skannrar inte driver på teknikutvecklingen som när det gäller t.ex kameror eller skrivare.

Problemet som många nya (och gamla) filmvänner utan mörkrum kommer att ställas inför är att det är riktigt svårt att hitta skannrar som kan göra bra utrustning och rätt exponering full rättvisa. Om man inte investerar i en Hasselblad/Imacon-scanner så är det svårt att uppnå kornskärpa i bildfilerna. De flesta skannrar i konsument- och prosumernivå har fixfokuslösningar och medelmåttig optik. Visst, de kan ge riktigt hyfsade resultat som man både kan vara stolt och nöjd med men skannern kommer likväl att vara den svagaste länken som oftast presterar märkbart sämre än din kamera eller skrivare.

Hur länge håller ett intresse för film och analog fotografering  med en svag länk i kedjan?

OK. Nog med gnäll. Anledningen till att jag är frustrerad över skanningprocessen är nog mest att jag tycker att det är så synd att den begränsar potentialen i analog fotografering. Speciellt när det gäller småbild. Mina bildexempel lite längre ner kommer att visa att jag faktiskt är nöjd med många mellanformatsskanningar.

För att avsluta lite konstruktivt så vill jag dela med mig av lite praktiska bildresultat av skanningar.

Jag har försökt att gå runt "skannerproblemet" genom att mest plåta i mellanformat när jag kör analogt. Mellanformat koncentrerar dessutom upplevelsen av analog fotografi. Den är ännu långsammare och ger bara 8-12 rutor per film. Samtidigt är de större negativen betydligt mera lättskannade än småbildsfilm. Inte så konstigt, eftersom de är just större. Min Epson V700 (flatbäddskanner) ger fullt ok resultat med mellanformatfilm. Småbildsinskanningar på samma skanner ser ok ut men är vid närmare påseende, eller uppförstoring, ganska oskarpa.

Petersplatsen, Vatikanen

Skannat med en Epson V700 med originalmjukvara. Mellanformat 6x6 (TMX tror jag).  Mellanformat, moderat kontrastomfång och inte alltför täta negativ som detta ger bra inskanningar.

..och upplösningen är helt ok.

Mallorca

Minox 35, Negativ färgfilm, ISO 400.

Den här bilden har jag kämpat med länge men jag blir inte nöjd. Jag har använt Minolta 5400 (1) filmskanner med originalmjukvara. Det blir fullt med brus och dynamiken är urdålig (moln utbrända, t.ex). Många av mina småbilsbilder blir av den här kvaliteten, i synnerhet på Minoltan. Överväger att skaffa Lasersoft mjukvara till Minoltan. Jag vägrar tro att Minoltan inte kan prestera bättre än så här. Utsnittet nedan visar att det är brusigt värre...

Chora, Naxos

Ytterligare en lyckad skanning. Återigen med mallanformat och på V700. Denna gång med Hbl 503 och 80/2.8. Bilden har stort kontratsomfång.. Negativet dock framkallat med kompenserande framkallare (Perceptol 1+2) vilket komprimerat omfånget lite. Glöm inte att korrekt exponering och framkallning fortfarande är den förmodligen enskilt viktigaste faktorn för bra resultat.

Bilden ovan togs för ca 10 år sedan. När för bara några veckor sedan återigen besökte Naxos kunde jag inte låta bli att leta upp platsen igen. Nedan bilden i heldigitalt utförande. Dock med lite sned horisont och kraftigt beskuren (30% av urprungsbild) eftersom jag bara hade vidvinkel med mig och, uppenbarligen, lite bråttom. Ser också att jag kanske dragit på lite väl mycket i högdagern i Lightroom, detaljer i ena väggen har nästan försvunnit.

Hur beskriver man skillnaden mellan analogt och digitalt...?

Allt sammanvägt tycker jag inte att skannern är filmens fiende, det är nog i första hand jag som behöver spetsa mina kunskaper lite. Men det blir inte lika enkelt eller billigt att få fram bra analoga bilder som digitala diton. Men vem har sagt att det måste vara lika lätt. En del av den attraktionen med det analoga är väl att det bjuder på lite motstånd.

I nästa blogg tänkte jag jämföra ett Leica Summicron 50 från 80-talet med ett helt nytt dito. Är gammal äldst?

/F