Sergels torg 25 februari 2022

Kommentarer överflödiga. Förutom att jag hoppas att sanktionerna mot Ryssland blir effektiva. 

Direktbild

För några år sedan köpte jag en Polaroidkamera på Blocket. The Impossible Project, numera Polaroid Originals, hade nyproducerad film till den gamla kameran så det var bara att börja plåta. Sedan dess är jag fast i direktbildsträsket och tar bilder på allt möjligt och omöjligt med Polaroidkameran. I höstas köpte jag dessutom en apparat ("Polaroid Lab") med vilkens hjälp man optiskt kan föra över bilder från mobilen till polaroidfilm. Lite som en reprokamera. Det gjorde det ännu roligare (och en aning billigare) att göra Polaroidbilder.

Efter hand har det blivit många bilder och jag har samlat dem i en stor skål som blivit någon sorts osorterat fotoalbum.  De flesta bilderna illustrerar enkla vardagshändelser men det finns också  lite mer abstrakta bilder eller försök till konstnärliga bilder. Jag kan sitta ganska länge och titta på bilderna och jag funderar på vad det är som gör att jag gillar konceptet med direktbilder. Bilderna är ju ofta lite suddiga och färgerna stämmer dåligt med motivets faktiska färger. Men det är kul att få en bild direkt och att dessutom få  det i form av en fysisk kopia att hålla i och som är lätt att dela med sig av eller rentav ge bort. Och så är det så enkelt. Klick- två minuters väntan - färdig bild på papper!  Det känns också lätt att vara kreativ med direktbilder. Kanske för att utrustningen är så enkel att använda.

Det som kan hämma bildlusten och kreativteten lite är väl priset på filmen. Ett paket med åtta bilder kostar drygt 200 kronor, alltså runt 25 kronor per bild. Det är kanske inte så mycket mer än vad det kostar att köpa vanlig film, framkalla film, skanna film och få en analog utskrift på en bild, men det är fortfarande kostsamt med Polaroidbilder. Kostnadsbilden är tråkig, men jag försöker se det som en sporre att öka kreativiteten i varje bild ännu mer. Och här tycker jag att "Polaroid Lab" är toppen. Jag tar "gratis" bilder med mobilen och kan sedan göra polaroidbilder av de som jag tycker bäst om. 

För mig har direktbilderna inneburit lite av en nytändning i fotograferandet. Kanske kan vara värt att testa om man känner sig lite oinspirerad och är trött på att ta om sina "gamla vanliga bilder". 

//F

"Stil" i P1 om foto

Måste tipsa om det senaste avsnittet av programmet "Stil" i P1. Det handlar om Life-fotografen Margaret Bourke-White, om bildjournalistik och om pressfotografyrket, samt om jakt på oframkallad film i loppiskameror.

Välgjort och intressant, tycker jag efter att ha lyssnat på programmet. 

Trevlig helg!

F

Programpresentationen på Stil i SR P1

"Margaret Bourke-White räknas av många som en av dem allra främsta bildjournalisterna genom tiderna. Hon var den första kvinnliga fotografen att anställas av den inflytelserika tidningen Life. Att som kvinna i 1930-talets USA skippa ett mer traditionellt hemmafruliv och satsa på sin karriär hörde inte till vanligheterna. Men det ledde Margaret Bourke-White till ett liv som kan mäta sig med fiktiva hjältar som Indiana Jones. Dessutom hade hon en påfallande stilsäkerhet – både framför och bakom kameran, och en enastående förmåga att vara där det hände, när det hände – över hela världen. I veckans Stil berättar vi historien om en pionjär, vars namn dock kommit att hamna något i skymundan.

Dessutom tittar vi tillsammans med fotografen Martin von Krogh närmare på krigskorrespondent-stilen, för det finns en tydlig klädkod inom kåren.

Vi djupdyker även in i bildjournalistikens värld. Trots att användandet av fotografier ökar, avskedas fotografer och det talas om att bildjournalistiken är utrotningshotad. Detta pratar vi med bildjournalisten Joey Abrait och Journalistförbundets ordförande Ulrika Hyllert om. 

Och så träffar vi dokumentärfilmaren och loppisentusiasten Rasmus Wassberg, som upptäckte att många begagnade kameror innehåller oframkallad film. Något som fick honom att bestämma sig för att försöka återlämna dessa kvarglömda fotografier. 

Veckans gäst är Eva Dahlman, fotohistoriker och etnolog."

Filmiskt

Cinefilmerna från Silbersalz är framkallade och skannade. Och jag gillar resultatet.

Som jag nämnt i tidigare bloggar har jag använt fyra cinefilmer från tyska Silbersalz. Filmerna är i grund och botten Kodaks negativa färgfilmer för spelfilmer som erbjuds med specialframkallning, skanning och leverans på Dropbox av resultatet. 

Det blir nog fler bloggar med Silbersalzfilmerna fast då utifrån bildinnehållet och inte filmen i sig, men här kommer en första titt på resultatet. 

Man får tre skannade kopior av varje bild. En preview i JPG, en "full quality scan" och en "raw scan". Upplösningen är 24 megapixel   sparat i JPEG 2000. Här visar jag oredigerade bilder från preview-filerna. 

Mont Ventoux, Provence

Mont Ventoux

Silbersalz 50D, (50 ASA, Dagsljusbalanserad) hamnade i halvformatskameran. 

Vinrankor, Provence

Silbersalz 200T. Balanserad för konstljus och ger därför färgstick i dagsljus som på bilden.

Cykelverkstaden "Bonne Mécanique" på Söder i Stockholm

Krånglande startmotor, Porsche 924-77

Silbersalz 250D. Allroundfilm med hyfsad känslighet (ja, för att vara film alltså) och dagsljusbalanserad.

Styrelserummet, Ivar Kreugers "Tändstickspalats", Stockholm

Slutligen Silbersalz 500T. Bilden tagen med optik som uppenbarligen var lite ströljuskänslig. Men filmen är finkornig för att vara så ljuskänslig.

Sammanfattningsvis så är mitt förstaintryck att filmerna ger fina färger med lite klassisk känsla av långfilm. Alla filmer ger ett ganska likartat intryck förutom skillnaden i färgbalans men allra bäst gillade jag nog 50D i halvformataren. Bilderna i den här bloggen är helt oredigerade och previews. Med lite varsamt skrivande på reglagen i Lightroom så kommer bilderna att bli riktigt fina tror jag. 

Kostnaden kanske någon undrar över. Ett fyrpack med film kostar ca 600 kronor. Till det får man lägga 150 kronor i frakt för att få filmen och cirka 60 kronor för att skicka tillbaka filmen. Totalt blir kostnaden runt 800 kronor för filmen, framkallning och skanning av fyra rullar. Ingen ringa kostnad i sig men hyfsat prisvärt enligt min mening. För min del tog det dessutom tre månader att hitta bilder till de 146 rutorna som fyra rullar film ger. Månadskostnaden blev således inte alltför kännbar.

F

Silbersalz-filmerna snart framkallade

Nu har jag skickat in mina fyra Silbersalzrullar på framkallning och skanning. 

Som jag skrev i en tidigare blogg så har jag köpt fyra rullar Silbersalz 35 cinefilm från Tyskland. Filmen är ommärkt Kodakfilm uppspolad på 135-rullar (=småbild).  Två av rullarna (50D och 250D) är dagsljusbalanserade och de två andra (200T och 500T) är balanserade för Tungsten-ljus. Alltså glödlampsljus från studiobelysning. Nu är alla rullar plåtade och jag har precis skickat filmerna till Tyskland för framkallning i den för cinefilm unika ECN-2 rocessen och därefter högupplöst skanning. Jag hoppas ha bilderna om 3-4 veckor.

Att plåta fyra filmer efter varandra i en kamera skulle ta en evig tid och därför så jagade jag upp fyra gamla kamerareliker från analoglådan och laddade filmerna i dem. Nu kunde jag plåta parallellt med fyra hus, ett för varje film. Halvformataren Olympus PEN-F fick ta hand om den finkornigaste filmen (50D). Den misslyckade proffssatsningen Minolta Dynax 9 fick ta hand om den andra dagsljufilmen 250D. Ytterligare en misslyckad proffssatsning från Minolta, Minolta XM, laddade jag med 500T och tog några spännande inomhusbilder i svagt ljus. Slutligen fick en  gammal Olympus OM-4 med gulnat radioaktivt objektiv exponera 200T. 

Nu är det i och för sig filmerna jag provar här och kameravalet spelar inte någon avgörande roll i det sammanhanget, men jag noterar ändå att det var väldigt roligt att plåta med halvformataren PEN-FT. En liten och smidig kamera. 

Nu väntar jag lite otåligt på mail från Silbersalz med länk till filer med skannad film. 

/F