Kamerorna blev bilder

I höstas fick jag reda på att LP Foto på sin vinterauktion skulle sälja några kopior av bl. a. Tore Johnsons bilder från Paris. Jag håller Tore Johnson som en av Sveriges bästa, och mest underskattade, fotografer under bildreportage-eran på 1940-50 talen.

Kopiorna skulle säljas var inte ”vintage” (alltså kopior från tiden då bilden togs) men väl kopior gjorda på åttiotalet av en annan känd svensk fotograf; Hans Hammarskiöld. 

Att köpa, samla eller investera i fotografier verkar vara något som det finns ett ökat intresse för sedan en tid. Jag tycker själv att det är kul och köpt några bilder redan tidigare. Jag ser det inte i första hand som en investering och är faktiskt inte säker på att det är en så bra affär, men att köpa ett foto av en erkänd fotograf ger glädje varje dag när man ser bilden på väggen samtidigt som det är en ekonomisk tillgång som man kan sälja om det skulle behövas. Bra mycket roligare sparform än trista fonder och aktier.

Om värdet av en bild som investering kan diskuteras så  gäller det nog i ännu större utsträckning för kameror, men när jag tog en titt i mitt löjligt välfyllda kameraskåp fick jag en idé. Varför inte sälja ett gäng kameror på auktionen och köpa några av Johnsons bilder för pengarna? Förutom att det faktiskt skulle hjälpa till att finansiera bilderna så finns en tilltalande symbolik i att låta oanvända kameror förvandlas till konst.

Sagt och gjort, kameraskåpet befriades från åtta objekt bl.a. en Rolleiflex 2.8 F av sen modell och i fantastiskt skick, en Tachihara 9 x 12, sliten Leica M4, några Fuji mellanformatare och lite annat smått och gott.

Hejdå!

Hur gick det med bilderna då? Jodå, auktionen var för en vecka sedan och jag lyckades ropa in inte mindre än tre Johnson-bilder vilket jag är mycket glad över. Jag var på auktionen och blev lite förvånad över att det var ett relativt litet intresse för fotografier. Många av de knappt sextio bilder som gick under klubban gick för låga priser.

De tre Johnson-bilderna. Alla från Paris i mitten av 1900-talet.

Nu skall jag rama in bilderna och sätta upp dem för att kunna njuta av dem varje dag. Det här var riktigt kul och jag tror faktiskt att jag upplevt lite av ett skifte i mitt fotointresse. Fler bilder och fotoböcker och färre kameror!

Till sist: Finansieringen av bilderna, alltså försäljningen av kamerorna , gick klart över förväntan. Det blev en till och med en slant över även efter att bilderna var betalda. Gamla kameror kanske inte är en så dålig investering trots allt…

85 kg förstoringsapparat hemma igen

Det är mycket snack om analog fotografi i bloggarna, betydligt sämre med analoga bilder i bloggarna och knappast ett ord (eller en bild) om mörkrum. Jag tänkte bättra på den sista punkten.

Sedan jag slutade arbeta i mitt mörkrum för snart tio år sedan så har det efterhand spridits till olika förvaringsutrymmen. På olika orter.

I helgen bestämde jag mig för att få hem allt till huset där jag bor. Det var lite kul att återse all den utrustning som man använt under många mörka timmar i kemilukt. Jag tycker att bilder man får från det digitala mörkummet på de flesta sätt kan mäta sig med outputen från det kemimörkrummet men det finns en dimension som jag saknar i det digitala mörkrummet. Lugnet, avskildheten och den fokus man får på en bild när man sitter i ett litet mörkt rum på småtimmarna och lyssnar på favoritmusiken.

Den centrala pjäsen i mörkrummet är naturligtvis förstoringsapparaten. Eftersom jag redan för länge sedan bestämde mig för att jag ville kunna plåta i storformat (men faktiskt inte har börjat förrän alldeles nyligen) så skaffade jag för många år sedan en apparat som kunde ta negativ upp till 4 x 5 tum.

Nu kanske det är många på FS som inte har så bra koll på förstoringsapparater, hur de funkar och skiljer sig åt. Och det är ju inte så konstigt eftersom tekniken inte längre används allmänt av hobbyfotgrafer.

En förstoringsapparat är en mycket enkel apparat i grund och botten. En lampa som lyser på ett negativ som projiceras genom ett objektiv. Förstoringsgraden väljs genom att hissa apparaten upp eller ned.

Det som skiljer olika förstoringsapprater är vilket belysningssystem de använder. Och det påverkar till viss del också hur bilderna ser ut (mer om det någon annan gång).

Ja, och så är olika apparater byggda för olika maxstorleker på negativen. De flesta apparater tar 24 x36 och ofta också 6x6 eller 6x7. Större negativ kräver mycket större och högre apparater.

Den förstoringsapprat jag nu har släpat hem är en italiensk IFF från tidigt 70-tal. Den tar som sagt storformat upp till 4 x 5 tum och har ett belysningsystem för färgkopiering  (funkar lika bra för svartvitkopiering som jag oftast körde med).

Negativhållaren nederst stoppar man in negativen i och här framgår med högsta italienska tydlighet vilka format, både horisontellt och vertikalt, som passar. Med de tre rattarna ställer man in proportionerna av gult, magenta och cyan vid färgkopiering för rätt färgbalans. Vid sv/v kopiering nollar man alla värden. Om man använder papper med variabel kontrast för sv/v kopiering kan man använda färginställningarna för att variera kontrsten och slipper då att använda lösa filter för att reglera papperskontrasten.

Eftersom negativytan är stor och den här typen av belysningssystem (med färgfilter och diffusor) använder ljuset ganska ineffektivt krävs mycket ljus. För lite mindre format brukar man klara sig med 75 till150 W halogenlampa. I den här apparaten sitter två fläktkylda halogenlampor på totalt 700 Watt. Eftersom de matas med lågspänning (36 Volt) så måste man ha ett saftigt spänningsaggregat som både transformerar ned och stabiliserar spänningen.

Bastant spänningsaggregat med teckensnitt helt i tidens anda.

Apparaten är ganska stor (ca 190 cm hög) men mycket gediget byggd vilket också märks på vikten 85 kg. Men det är verkligen ett nöje att jobba med den. Trots att apparaten utan tvivel har varit proffsanvänd och nu är 40 år gammal finns det inte något som helst glapp i manöverdonen.

Jag får mörkrumsabstinens när jag "torrkör" apparaten. Man kan väl inte säga att den är vacker men om man uppskattar mekanik med hög kvalitet som både har precision och är byggd för att hålla länge är det verkligen ett nöje att använda den här apparaten.

Här hissar man apparaten upp eller ned för att ställa in förstoringsgrad. Man snurrar på spaken för fininställning. För grovinställning drar man spaken åt höger och då frikopplas kopplingen till pelaren. En motvikt som löper i pelaren gör att det är lätt att höja eller sänka förtoringshuvudet.

Man kan "tilta" objektivplattan för att räta upp störtande linjer på negativet.

Förutom förstoringsapparaten fanns det en hel del andra mörktumsprylar som var trevliga att återse och testköra efter nästan tio års stiltje. Allt funkade.

Ljusbord, papperstork, sköljsifon, framkallningsdosa, avmaskningsram och en del annat.

Timern. Kopplas mellan förstoringsapparaten och spänningsaggregatet och används för att styra exponeringstiderna. Bländaren ställs på objektivet precis som på ett lite äldre objektiv till en kamera. 

Objektivet kan bytas ut precis som på en systemkamera. Man väljer objektiv efter vilket negativformat man använder. Man använder "normalbrännvidden" för formatet, alltså t.ex 50mm för 24 x 36 negativ. På bilden ett 150 mm objektiv för 4 x 5 tum-negativ. Som storleksjämförelse ett 50 mm objektiv till fullframe (24 x 36) SLR.

En favorit. Saunders avmaskningsram med fyra linjaler och de smarta centreringsskårorna mitt i ramen. De gjode det betydligt lättare att centrera en bild i mitten av fotopappret...

...som med fördel kunde vara "tropikförpackat" .

Photoshop in real life... Med dessa små "spadar" skuggade man partier i bilderna som man ville ha ljusare. Fast oftas använde jag faktiskt händerna för att skugga och efterbelysa.

Det som syns till vänster på ljusbordet är faktisk en  USM, "unsharp mask", som de ser ut i mörkrummet. I Photoshop används USM verktyget för att höja skärpan. I mörkrummet är en USM en positiv bild (en mask) på film av det nagativ man förstorar. Man lägger sedan den positiva bilden exakt ovanför negativet men med ett litet avstånd så att masken blir lite oskarp. Allt med syfte att minska kontrasten i "hopplösa" negativ. Det som är ljust på negativet är ju mörkt på positivet och tvärtom och på så sätt uppnås en  kontrastsänkande verkan.

Jag hittade också min anteckningsbok där jag noterade hur jag gjorde varje bild. Alla uppgifter om papper, framkallare och hur jag belyste bilden finns med. Jag blir nästan lite imponerad av mig själv... Bilden till vänster i anteckningsboken är för övrigt denna

Jag blir ju väldigt sugen på att bygga ett mörkrum igen men just nu finns det inte plats. Men det är i alla fall skönt att ha alla grejor på samma plats.  Dyker det upp ett utrymme med vatten och avlopp så är jag beredd...

/F

Foto med promenad eller promenad med foto

Är en fotopromenad när man är ute och går för att fånga fantastiska bilder eller en trevlig promenad när man tar lite bilder under tiden?

Ja, det beror väl lite på vilket fokus man har och det ena utesluter inte väl egentligen inte det andra. Men jag är övertygad om att de riktigt fina bilderna kommer till en när man INTE är ute och jagar den perfekta bilden utan när man lever livets glada, tråkiga eller vardags-dagar. Bilderna kommer bara till dig när du inte försöker locka dem till dig. Alla ni som har katt vet nog vad jag menar.

Utan något anspråk på att jag blev attackerad av prisvinnande bilder så hade jag i alla fall en både oplanerad och trevlig fotopromenad för en dryg vecka sedan. Sjuhundra mil hemifrån.

Jag skulle äta middag i ett shoppingcenter utanför Kansas City i USA och hade en timme över. Eftersom redan vid flera tidigare tillfällen besökt denna shopping mall så såg jag framför mig att jag skulle tillbringa en timme på bokhandeln Barnes & Noble. Amerikanska boklådor har ju den fördelen att man nästan kan betrakta dem som bibliotek. Den är ingen som skäms för att sätta sig med på golvet och bläddra i en bok i en halvtimme.

Men på vägen till bokhandeln lade jag märke till att det längs med ena sidan av shoppingcentret löpte ett högt staket och på andra sidan låg ett typiskt amerikanskt villakvarter. Av typisk middle-class modell. Jag bestämde mig för att byta ut bläddrandet i böcker mot en promenad i villakvarteret. I alla lägen ett bättre val för att försöka locka fram lite av jetlag dämpad aptit.

Efter en ganska lång sträcka hittade jag en öppning i staketet och kunde gå in.

Ljuset var grått och på dåligt humör men det kändes ändå spännande att promenera i den här okonstlade miljön. Långt hemifrån. Mitt i USA. Den här typen av miljö måste ju vara "hemma" för miljontals amerikaner. Det som är slående är hur - på många sätt - likt det är ett typiskt svensk radhus- eller villakvarter. Lika halvöde och tyst. Åtminstone på vintern. Jag såg faktiskt bara en person under hela min halvtimmeslånga promenad i området. Men förmodligen var de flesta fortfarande på arbetet.

Började fundera på skillnaderna mot ett svsnskt villakvarter. En uppenbar skillnad är byggnadsstilen.

Amerikanska hus är lite mera fyrkantiga och rätvinkliga i formen. Inga hörn eller former är rundade. Undrar varför? Kan det vara så krasst att det är billigare att bygga hus som är kantiga och med räta vinklar på fönster, tak skorstenar och allt. Eller är fyrkantigheten ett medvetet estetiskt val och typisk för amerikansk arkitektur?

Områdets största hus. Önskar jag kunde berätta vad stilen kallas men det vet jag inte. Den känns i alla fall typiskt amerikansk. Måste bli ljust med alla de stora fönstren. Även på de här huset sitter skorstenen utanpå. Stödjer nog min budgetteori. Fast på det hela taget måste jag nog säga att jag gillar huset lite. Och jag fastnade visst på dörren.

Att ha en veranda är ett genomgående tema på amerikanska villor. Det verkar sitta djupt rotat som en symbol för ja, det lantliga och harmoniska. Och även på ett litet och anspråkslöst hus har man gärna en veranda. Med gungstol så klart.

En annan viktig symbol verkar vagnshjulet vara. Såg det i många trädgårdar och jag förmodar att det symboliserar nybyggaranda och frihet. Och så har vi brandposterna. Vi har dem också i Sverige med de är ju nedgrävda i brunnar. Lite mera praktiskt eftersom man då inte kan köra på dem. Men mindre charmigt (även om brandposten på bilden inte var så välvårdad).

Dags att återvända till shoppingcentretoch mina väntande kolleger.

Kändes som jag kommit tillbaka till en lite plastigare värld. Promenaden i det amerikanska villkvateret var i all sin anspråkslöshet minnesvärd. Och det hade inte varit riktigt samma sak utan kameran (an Contax G2 med Biogon 28).

/F

Technical Pan-analogt med digital känsla + Skärpehöjning i skannern +Arkitektur i Chicago+ Agfa APX 100 i nya kläder

Jag har lite svårt för att vara sådär kortfattad som man helst skall vara när man bloggar. Också den här gången blir det ett lite längre inlägg men nu kommer jag åtminstone att skriva om flera olika ämnen. Förra gånger handlade det bara om storformat.

Och just i storformatinlägget nämnde jag Kodaks film Technical Pan. Jag tänkte återkomma till den.

För er som inte vet så var Kodak Technical Pan en film som var utvecklad för teknisk avbildning och med extremt hög kontrast och filmen blev bland annat astronomernas favoritfilm. För vanligt fotograferande hade filmen egentligen alldeles för hög kontrast. Men det fanns en speciell framkallare, Kodak Technidol, som, om man var noggrann med temperatur och agitering, kunde tämja TP´s höga kontrast. Filmen var dyr, framkallaren var dyr och det var ganska lätt att misslyckas. Varför då göra sig besväret att använda denna lågkänsliga (12-25 ASA) svartvita film?

Jo, den var extremt finkorning. Det krävdes rejäla förstoringar för att ens skönja kornet i filmen. Och dessutom gav filmen en fin gråskala när allt stämde. Den hade en creamy look som en engelsk tidning en gång beskrev den.

Mitt slutfacit, efter ganska många exponeringar, för TP blev dock att den var för svåranvänd och framförallt för dyr för att kunna försvaras för vardagligt användande. Men den hade ett helt klart en egen ton och ett eget signum som jag kanske uppskattar mer idag än vad jag gjorde nära jag provade mig fram med filmen under det sena åttiotalet. TP slutade tillverkas några år in på 2000-talet.

När jag tittar på mina TP-bilder idag så slås jag över hur "digital" filmen ser ut. Det där släta, kornlösa ger faktiskt en känsla av digitalsensor.

Efter lite grävande i negativpärmarna hittade jag några TP-nagativ. I 120-format dessutom. (klicka på bilderna för att förstora dem).

Lunds domkyrka någon gång sent åttiotal eller tidigt nittiotal. Vi zoomar in på tornet närmast och andra våningen av valv...

 ...och kan konstatera att jag möjligen var ostadig på handen eller, faktiskt troligare, att optiken i den gamla Rollein jag använde trots allt hade begränsningar i skärpan.

Men ni kan ju se, trots den oskärpan, att korn får vi leta efter även med denna rejäla förstoring.

Nu flyttar vi till entrehallen på Lunds Universitet. Här tycker jag att digital-känslan blir ännu starkare.

..och detaljupplösningen är det inget fel på . Här ljuskronan i taket rejält uppförstorad.

När jag tittar på de här bilderna saknar Techpan lite. Det skulle ha varit kul att jobba llite med filmen igen.  Inte minst när jag märker hur mycket lättare den är att hantera i digitaliserad form jämfört med hur det var att arbeta med den i mörkrummet.

På tal om att digitalisera så skannade jag för några inlägg sedan in bilder tagna med min Rollei SLX. Bilden skannade jag in som vanligt med Epson V700 flatbäddskanner men jag blev inte riktigt nöjd med skärpan. Hur jag än bar mig åt fick jag inte fram den där snygga skärpan i plankorna på ladugårdens gavel. Jag tittade på filmen och kunde se att den, som väntat med Zeiss-optiken, var riktigt skarp. Men filmen var inte flat utan välvd efter torkningen. Efter massor av skannande fram och tillbaka med tusen olika inställningar så kunder jag inte dra någon annan slutsats än att filmens planhållning inte var tillräcklig för att få fram maximal skärpa.

Jag bestämde mig därför att köpa glasskivor att lägga på filmen när jag skannar. Glasbitarna passar i hållaren efter att man tagit bort plastdelen som klämmer fast filmen (man kan sätta dit plastdelen igen så hållaren förstörs inte). Glasskivorna, som är lätt matterade på ena sidan för att undvika newton-ringar, köpte jag från tyska Monochrom.

Glasskivorna kom snyggt förpackade

Här är först bilden som jag skannade till mitt inlägg med SLX-bilderna. Bilden är bra på alla sätt men jag saknar den där riktiga skärpan i plankorna i gaveln.

Bild utan stuns i plankorna..

Bilden nedan är skannad med samma inställningar som bilden ovan men nu med glasskivorna på plats.  Skräpehöjningen är minst sagt märkbar. På gränsen till för skarpt i den här lilla och komprimerade kopian. Men för jämförelsens skull behåller jag samma inställningar som förra bilden.

Investeringen i glasskivorna tycka vara väl motiverad. Jag köpte även glasskivor för småbild (Rollei SLX ger mellanformatsnegativ i storleken 6x6). När jag skannar med småbildsglasen får jag problem med Newtonringar. Fick jag inte med mellanformatsnegativen. Men det beror nog mer på hur filmens yta ser ut än filmformatet.

På gränsen till überstuns i plankorna. Klar skillnad!

Nu tar vi en paus i tekniksnacket och kollar på några bilder till från mitt besök i Chicago. Fick hem några rullar färgnegativ som jag skannade in. En av mina favoriter är den här bilden. Trappan leder till andra sidan gatan och Chicagos konstmuseum (rekommenderas varmt!) Visst ser det ut som en inramning med gammal guldram!

Chicago. Nära Museum of Art

Mitt besök i Chicago fick mig faktiskt lite intresserad av amerikansk arktitektur. De många byggnaderna från första hälften av 1900-talet som man hittar i Chicago är ganska spännande. Inte minst interiörerna som ofta är ganska påkostade men på ett typiskt amerikanskt sätt med en helt annan typ av  "snickarglädje" än den vi är van vid.

Hade förresten turen att passera en utställning med en stor modell över Chicagos centrala delar. Stod och tittade ganska länge.

Vi slutar där vi började. Filmsnack. 

När jag beställde glasskivorna till skannern fanns det ett erbjudande om att köpa 10 rullar Rollei Retro 100. För 19 Euro (utgångsdatum tidigt 2012). För 20 kronor per rulle kunde jag inte låta bli att köpa ett tiopack. 

Efter att ha läst på etiketten på filmen förstod jag att det är gamla filmen Agfa APX 100 som återuppstått i någon form av ny skepnad. Trevligt i så fall eftersom jag gillade APX100. Har inte plåtat några rullar ännu men det skall bli spännande att se om jag känner igen gamla APX100 när jag framkallat första rullen.

Rollei Retro - licenstillverkad av originaltillverkaren

Lite uppochnedvända världen blir det när man tittar på etiketten till filmen. Den säljs som en Rollei-film men de tillverkar inte film (tror inte att de tillverkar något överhuvudtaget längre). 

Licenshållaren är tyska "fotohandelshuset" Maco. Jag misstänker att de köpte rättigheterna till APX 100. Det roliga är att det är "Agfa Germany" som är tillverkaren. De tillverkar tydligen sin gamla film på licens..

/F

Storformat - den kompletta guiden (eller åtminstone ett väldigt långt blogginlägg)

När jag började fotografera tidigt på åttiotalet så hade jag två stora förebilder. Den ena var gatufotografernas gatufotograf Henri Cartier-Bresson (ni vet han som var en mästare på att fånga det han själv kallade "det avgörande ögonblicket). Den andra var Ansel Adams som genom ett gott öga, teknisk överlägsenhet och extrem kontroll lyckades fånga det amerikanska landskapet med en fantastsisk valörrikedom.

Jag var förstås inte ensam om att ha de här två stora mästarna som förebild. Det jag kanske var lite ensammare om var att jag av någon anledning försökte kombinera HCB s gatubilder och Adams tekniskt perfekta bilder till "den tekniskt perfekta gatubilden". Tror att det var en personlig reaktion mot alla superkorninga och socialrealistiska bilder som skapades under det tidiga 70-talet några år tidigare. Med en dåres envishet testade jag kombinationen Leica M3 och den extremt finkorniga filmen Kodak Technical Pan. Men TP hade låg känslighet (25 ASA), var dyr och besvärlig att framkalla och kopiera.

Efter en (ganska lång) tid insåg jag att gatufoto faktiskt inte behövde vara tekniskt perfekt. Det kanske rentav var en nackdel... Med mycken erfrenhet om vilken film som var finkornigast, exponering efter zonsystem, perfekt kontrollerad framkallning och kopiering stoppade jag istället  Plus - X, Tri- X och HP 5 i Leican och blev en bättre fotograf. HCB vann kampen inom mig.

Men jag har efterhand bejakat även Adams. Inte minst genom att använda mellanformatskameror. Helst så gatufotomässiga som möjligt (!), t.ex Mamiya 6, Rollei TLR och FUJI G.

Som ni såg i ett tidigare inlägg har nu, trettio år senare, Adams slutligen fått sin revanch. Jag skrev jag om hur jag börjat fotografera med storformatskamera. Och inte vilken som helst utan en kamera med bautaformatet 8 x 10 tum. 20 x 25 cm. Adams favoritformat.

Som nyfrälst på storformat tänkte jag nu dela med mig av hur man plåtar med en storformatskamera. Av FS medlemmar tror jag att det är ganska få som har en susning om detta. Men denna ur-analoga form av fotografering är faktiskt riktigt kul och därför vill jag dela med mig.

Den här gången tar vi det lite lugnare formatet och kör med 4 x 5 tum (ca 10 x 13 cm). Tillsammans med formatet 9 x 12 cm är detta den minsta, och vanligaste, filmstorleken för storformatskameror. Detta gör utrustning och plåtande klart behändigare.

Jag har två objektiv för 9 x 12 formatet, en normal på 135 mm och en vidvinkel på 90mm. Jag kan även ett 240mm objektiv ill Szabad-kameran. tvåhundrafyrtian är normaloptik till Szabadens 8 x 10 tum men på 4 x 5 kameran blir den tele. Brännviddsförlängning är inget som kom med digitala systemkameror!

Vidvinkelobjektivet "Super-Angulon" (i förgrunden) på 90mm motsvarar en 28:a på småbilds-eller "full-frame" kamera. Storformatsobjektiv monteras på en platta som sedan monteras på kameran. Plattorna ser lite olika ut beroende på kamera men optken i sig passar på alla kameror av samma filmformat.

Att plåta med storformat är inte speciellt svårt eftersom allt är så "basic". Man ser vad man gör. Åtgärd och verkan har ett tydligt samband. Skärpan ändras genom att man skjuter frontplattan med objektivet fram och tillbaka. Bilden syns på en stor mattskiva bak på kameran. I samma format som filmformatet. Filmen laddas en och en i kassetter som man skjuter in i kameran. Här har inget förändrats sedan 1800-talet.

Kameran är förresten en japansk Tachihara 45 i körsbärsträ och mässing. Byggd på 70 eller 80-talet. Riktigt snygg, faktiskt!

Tachihara 45. Byggd för hand i Japan. Materialet är 300-årigt körsbärsträ (allt enligt manualen)

Jag ställde upp kameran framför bokhyllan med avsikt att ta en bild för att kunna detaljstudera, ja, just detaljer i böckerna för att skaffa mig ett hum om vad en 4 x 5 kamera laddad ned Tri-X går för.

Här syns bakstycket med mattskivan där man ståller in skärpan. Hela bakstycket kan vridas så att bilderna blir stående eller liggande. Ett bra stativ ingår i standardutrustningen för en storformatsfotograf.

Både fotografering och framkallning gick fint men skanningen ställde till med en del intressanta problem. På min Epson V700 skanner kan man ställa in automatisk dammborttagning. Eftersom negativet faktiskt var dammigt - och jag var lat -  lät jag skannern "dammsuga".

Så här ser hela bilden ut;

En oinspirerande bild men exponering osv var bra. Alltså fick jag bekräftat att framkallningstid, fokusering osv var rätt kalibrerat. När jag nöjt lutar mig tillbaka och tittar på bilden i Lightroom ser jag något konstigt..

Boken "Linhof-Praxis" (om storformatsfotografering med kameror från den klassiska tyska tillverkaren) saknar bokstaven "L" i titeln (se delförstoring här nedanför). Det visade sig att skannermjukvaran varit lite väl nitisk med dammborttagandet och sätt L som ett dammkorn. En lite närmare titt på små bokstäver på böckerna visar att dammborttgningen suddar ut massor av fina detaljer.

Gör retuscheringsjobbet själva i stället för att låta skannern göra det om detaljerna i bilden är viktiga! En senare inskanning av bilden utan dammbortagning åt inte upp detaljer eller bokstäver.

Linhof blev Inhof. Bokstaven L betraktas av skannern som damm.

OK. Nästa bild. Lampa i fönster. Borde ha fattat att den skulle bli riktigt tråkig i svartvitt eftersom motivet i pricip saknar riktigt mörka toner. Men här kommer i alla fall en stegvis beskrivning själva plåtningen

Motivet i färg taget med digitalkamera.

En storformatskamera har varken spegel eller sökare (precis som de senaste digitala systemkamerorna!). Därför måste man öppna slutaren och "släppa in bilden" i kameran för att kunna komponera och ställa skärpa. Finns en speciell spak på slutaren som fixar detta. Samtidigt öppnar man bländaren på full öppning för att få så mycket ljus på sökaren som möjligt. Ställ kameran framför motivet och...

...komponera på mattskivan på kamerans baksida. Skärpan ställs in genom att skjuta den främre plattan på kameran (som objektivet sitter på) tills det är skarpt på mattskivan (bilden på mattskivan är gul eftersom det sitter ett gulfilter på objektivet). Dessutom är bilden projicerad upp och ned på filmplanet. Men det är inte konstigt. Det är den faktiskt på alla kameror.

När komposition och skärpa är på plats är det dags att ersätta mattskivan med film....

...och det görs enkelt med en filmkassett som laddats med bladfilm. Varje kassett innehåller ett blad på varje sida. Framför filmen sitter en skiva som skyddar mot ljus och som dras ut innan exponering.

På bilden sitter kassetten inskjuten mellan mattskivan och kamerans bakstycke. Filmplanet är nu i samma plan som mattskivan var tidigare.  På så sätt blir skärpan rätt.

Det som händer nu är att man stänger slutaren, ställer in tid och bländare, drar ut skivan framför filmen med handtagen längst upp på kassetten, exponerar filmen, sätter tillbaka skivan i kassetten så att filmen skyddas för ljus och tar ut kassetten. Det här verkar kanske krångligt men är en enkel process i verkligheten.

Sedan är det bara att framkalla filmen och njuta av 10 x 13 cm stora negativ.

Den här bilden blev inte så spännande ur estetisk synvinkel men jag är nöjd med skärpa och detaljrikedom. Och har nu hittat framkallningstid för rätt exponering.

Själva exponeringsproceduren är som sagt lättare än vad man tror. Det som tar tid är att komponera bilden. Och det är bra att det tar tid. Det är ju det roligaste i hela processen.Inte minst när man ser bilden på en stor fin mattskiva.

Till sist är det väl läge för att visa tilt/shift, alltså flyttande av skärpeplan, i sin ursprungliga form. På storformatskameror behöva s inte specialobjektiv för tilt/shift utan det är inbyggt i kameran.

Främre och bakre plattorna på kameran kan vridas och lutas (tilt) samt höjas och sänkas (shift). Detta ger möjlighet till att bl.a. flytta skärpeplanet så att fler detaljer i ett motiv hamnar i skärpa (utan att ändra skärpedjupet med bländaren. Det här uppnår man till exempel genom att vrida objektivet så att skärpeplanet blir mer parallellt med det plan man vill ha skarpt i motivet

Objektiv och mattskiva kan flyttas för att uppnå effekter på t.ex skärpeplanet i bilden. Här har kamerans fron vridits åt höger (bakifrån sett). Bilderna här nedanför visar resultatet.

På den här bilden är kamerans inställningar normala och då fungerar allt som en vanlig kamera. Skärpan är inställd på böckerna som heter "Das Deutche Lichtbild" (syns kanske inte så bra men ni ser var skärpan ligger och att skärpedjupet inte är så stort).  Böckerna till höger i förgrunden är suddiga...

... nu har jag vridit objektivet så att det är mer parallellt med bokyllan. Bländare, kamerans postion etc är identiskt med förra bilden. Böckerna i förgrunden har blivit skarpa!

Det här blev mycket fakta på ett enda inlägg. Jag lyfter på hatten för alla som orkat läsa ända hit. Hoppas att jag kunnat förmedla någon kunskap eller inspiration. Nu väntar jag på våren och att plåta storformat utomhus.

Ansel Adams i en annons för Apple.

/F