Race Across Skåne

Malmö-Kivik-Malmö är knappt 20 mil. Det är också sträckan för cykelloppet Race Across Skåne som jag körde för första gången i helgen. Det roliga med loppet är att man får välja bansträckning själv så länge man checkar in och får en stämpel i Önneköp, Kivik, Blentarp och Malmö. Ni som varit i Skåne vet att det är fullt med småvägar och därför finns det massor av olika sätt att avverka sträckan på. Jag valde att köra den sträckning arrangören rekommenderade och som visade sig vara både vacker och utmanande (inkl. några mil på grusväg med racercykel och tubdäck).

Jag har kört många olika motionslopp på cykel och RAAS står sig riktigt bra i konkurrensen. Lagom jobbigt, fin sträckning och trevliga deltagare. Cykling är en social sport och man hinner oftast att växla några ord men sin granne i klungan även om det går undan.

Det här med att plåta och cykla samtidigt är inte så lyckat egentligen utan blir mest konfliktfyllt. Av naturliga skäl måste man prioritera cyklingen och då blir fotograferingen kanske lite lidande. Det saknas inte fototillfällen men kameran skall upp och avfyras på ett säkert sätt när det dyker upp motiv. Oftast hinner men inte riktigt med.. Fast kanske dyker de bästa cykelmotiven upp när man står still? Och när det gäller utrustningen finns det bara ett krav: Den skall vara liten. I det här fallet en gammal kompaktkamera.

Klockan är halv åtta på morgonen. Incheckning på "Musette" i Malmö före start.

Stora klungan en knapp timme efter start. Söderslätt runt Malmö är avklarad och det är dags för skön och snabb körning genom bokskogen.

Kivik. Andra stämpeln på kortet och en snabb lunch.

Selfie i Kivik

Grusväg strax innan Blentarp. Det har blivit lite av en trend att köra racercykel på grusväg. Riktigt roligt som omväxling...

I mål med alla stämplar!

Efter racet..

F

Syslöjd - inuti kameran. .. och lite Contaxbilder

Låt mig vara tydlig. Jag brukar inte laga kameror till vardags. Lite då och då har jag genom lagat små fel på mina kameror. Det har gått bra men ingreppen har verkligen varit minimala och det har varit svårt att misslyckas. 

Men den här gången var det inte fråga om något småingrepp och det skulle bli svårt att inte misslyckas. Dessutom skulle ingreppet ske med nål och tråd....

Jag köpte för några veckor sedan en Contax I. Anledningen till att jag köpte den var att jag gillar designen på kameran. En ren prydnadskamera, skulle man kunna säga. Priset var lågt på grund av att slutaren var trasig.

Det där med slutaren som inte fungerade blev ganska snabbt något som gnagde lite. Kameran är fin men det är ju lite trevligt om den faktiskt fungerar också. Även om det inte är en brukskamera.

Tanken på att laga slutaren växte alltmer. Långa expedtioner på internet för att hitta info om hur man lagade contaxslutare vidtog och efter att sagt mig själv att kamerans utseende, som ju var anledningen till att jag köpte den, inte blir sämre om jag skulle misslyckas hade jag övertygat mig själv. Dessutom hade jag intalat mig själv att kameran saknade direkt historiskt värde och var en av många ordinära Contax I. Ett misslyckat ingrepp skulle alltså inte ruinera något av historiskt intresse. Detta var innan jag hittade en mycket intressant lapp i beredskapsväskan som jag skrev om i mitt förra inlägg.

Till saken; Contax I har en ridåslutare av metall som väldigt ofta är trasig. Hela kameran var banbrytande tekniskt när den kom 1932 men den var inte färdigutvecklad! Under de cirka fyra år som kameran såldes kom det inte mindre än sju stora uppdateringar  av kameran.  Inte minst slutaren förbätrades och i den sista versionen av Contax I  började den nästan bli pålitlig. I sin andra generation ( i Contax II) blev slutaren faktiskt  riktigt bra.

Den del av slutaren som  i princip alltid går sönder  är "slutarbanden", alltså de tygband som bromsar nedre ridån och som styr den övre ridån. Banden är vid det här laget 80 år gamla och det är kanske inte så konstigt om de går av (fast de håller bättre i Leicor av motsvarande ålder). Detta var alltså problemet med slutaren i min kamera.

Det är inte supersvårt att utföra själva bandbytet men tyvärr måste stora delar av kameran demonteras för att man skall kunna byta banden. Och allting är ömtåligt ömtåligt. Inte minst slutarens metallridåer som man minst sagt har närkontakt med under operationen. Minsta stukning och  de är obrukbara.

Innan man kan sätta i nya band måste man få tag i nya sådana. Detta är så klart steg ett i reparationen. Efterforskningar på internet visade att Zeiss när det begav sig använde sidenband från Japan, åtminstone för de senare och lite mer pålitliga versionerna av slutaren. Och jag hittade faktiskt också sidenband från Japan av rätt bredd (3mm). Baggis att beställa och betala med PayPal. Efter någon vecka kom banden och jag kunde sätta igång. Till operationsbordet;

Ja, utanpå syns det såklart inte att slutaren är trasig..

...men tar man av bakstycket syns det tydligt att slutaren havererat. Den övre ridån har landat snett. Förmodligen är bandet till vänster trasigt.

Med plåten bakom slutaren bortplockad syns hela slutarridåerna. Mycket riktigt så har det vänstra bandet gått av. Det här bandet är av den tidigaste sorten (av bomull) och har sannolikt suttit i kameran sedan den var ny 1934.

Jag kan ju passa på att visa också ovansidan av kameran med den långa mätsökaren. Det är det svarta "röret" som löper längs med nästan hela fronten. Här kan man också se att den ljusisoleringen som skall sluta tätt mellan kamerans "lock" och filmkammaren är trasigt. En stor del till vänster saknas. Måste också fixas annars kommer filmen att ljusskadas när den sitter i kameran. 

Här har jag vikt med undre slutarridån så att man kan se spåret som slutarbandet löper i. Rullen som den undre ridån sitter på innehåller tre indviduellt fjäderbelastade trissor. En för slutarridån och en, på varje sida, som slutarbandet är fäst i och rullas upp i när banden drar ned den övre ridån. Fjäderspänningen sätts genom att spänna och fästa "plattan" med de två hålen. Rätt spänning är kritisk för att slutaren skall fungera rätt.

De nya banden är tillklippta jag håller på att impregnera ändarna med klarlack så att de skall bli lite styvare  för att de skall vara lättare att fästa i slutaren. Längden mätte jag upp efter de gamla banden. Förutom själva längden så måste båda banden vara exakt lika långa. Annars riskerar man att slutarridåerna dras snett och fastnar. Bladfilmen använder jag som "kant" att vika de impregnerade  ändarna av banden över.

Sådär, nu har syslöjden börjat. Jag har genom några få stygn på varje sida fäst de nya bandet i slutarens trissa och monterat genom bandet genom slitsarna på slutarens baksida (från filmen sett). Nästa steg är att montera tillbaka den nedre slutarridån och fästa banden i den övre slutarridån....

...vilket jag gjort nu.

Lön för mödan! Efter mycket pillande sitter banden på plats. Nu återstår justering  av slutaren. Jag har inga instrument utan får förlita mig på att spänningen var rätt från början och helt enkelt återställa slutaren till samma spänning som den höll innan jag monterade av den (= räkna hur många varv fjädrarna är spända när man "släpper" dem vid demonteringen). Det var ett nöje att köra slutaren igen. Jag skulle misstänka att den varit trasig i flera decennier.  

Själva slutarmekanismenskulle säkert behöva smörjas också. Det är dock betydligt över min förmåga och därför får mekanismen klara sig utan rengöring och olja så länge. Slutaren låter dock som den är vid hyfsat god vigör.

 ..och så var det ljustätningen. Här har jag tagit bort lite av den fransiga gamla ljustätningen för att ersätta med...

..ny skumplast avsedd för ändamålet.

Fungerande slutare i återmonterad kamera! Om du vill titta hur man gör motsvarande operation på en Kiev-kamera så har Bengt Björkbom gjort det

Fast nu måste kameran testas. för första gången på ett bra tag kördes en film (varsamt) genom kameran och framkallades. Jag hade faktikst inte så höga förväntningar eftersom optiken inte har antireflexbehandling. Även om det är fin Zeiss-optik så gör frånvaron av antireflexbehandling att kontrasten sjunker rejält.

..men resultatet en blek senvinterdag blev ok. Full bländaröppning på normalen (Tessar 50/3.5).

Inte kontrastrik  som modern optik men helt ok resultat tyckler jag..

I den här bilden syns det att det finns en hel del ströljus som flyger runt i objektivet. Men grundskärpan finns där..

... och motljuset är svårhanterbart. Men jag tycker att optiken, som faktiskt är över 80 år, ändå tecknar ganska vackert.

/F

Det är den 28 mars 1943 i Dresden...

...när vykorts- och flygfotografen Walter Hahn laddar sin Contax med film (23 DIN). På kameran sitter ett vidvinkelobjektiv, ett Zeiss Biogon 35mm/2.8.

Klockan 11 på förmiddagen exponerar han de 10 första rutorna på filmen. Det är gott om ljus och Walter kan använda bländare 11 fastän exponeringstiden är 1/100 sekund. Lite senare på dagen, klockan 18, tar Walter ytterligare 8 bilder på samma rulle. Nu tryter ljuset och det får bli full bländaröppning, 2.8, samtidigt som  exponeringstiden blir långa 1/5 sekund. 

Walter har hunnit bli 53 och hans eget vykortsförlag är väl etablerat och har givit honom en bra bas att stå på både profesionellt och ekonomiskt. Visserligen är hans Contax nästan 10 år gammal men han har kostat på sig både det dyra Biogon-objektivet och det ljusstarka Zeiss Sonnar 50mm /1.5. 

Det Walter Hahn inte vet den här vårdagen 1943 är att hans Dresden nästan precis två år senare kommer att vara ödelagt genom en av historiens mest massiva bombattacker och att han själv kommer ta en bild av förödelsen som kommer att figurera ofta  i internationell press för att illustrera resultatet av bombningen.

---

För några dagar sedan kände jag inte till fotografen Walter Hahn men ett smått fantastiskt fynd i den beredskapsväska som följde med min Contax har gjort att jag de senaste dagarna har tagit reda på mycket om Hahn.

Jag har inte ägnat väskan så stor uppmärksamhet sedan jag köpte kameran ganska nyligen men när jag tittade i den för några dagar sedan upptäckte jag ett  fack som knappt syntes och som jag inte sett tidigare.

I facket står det "W. Hahn, Reichstrasse 32, Dresden". Inte så konstigt i sig. Det är ofta som ägaren skriver in sitt namn i kameraväskan. Men det var inte allt. I facket låg också ett papper med anteckningar....

Om ni läser anteckningarna så förstår ni att det är dessa som jag byggt den inledande berättelsen med. Anteckningarna är exponeringsdata för en rulle film. Old-school exif data om man så vill.

Datumet står längst upp i vänstra hörnet. Ruta 1-10 är exponerade med bländare 11 och 1/100 s kl 11 osv. I hörnet till höger står 2.8 / 3.5 vilket jag tror är beskrivningen av objektivet som används, 3.5 cm brännvidd med ljusstyrka 1:2.8. Alltså ett Zeiss Biogon 35mm.  Lite längre ned kan vi se att bländare 1.5 förekommer och det måste vara en Sonnar 50 /1.5. "5 cm" står också lite längre ned i hörnet.

Men det är mycket av anteckningarna som jag inte lyckas tyda. På några ställen verkar det stå "Peter". På andra ställen lyckas jag uttyda "alle" men inte ordet efter. Alla som talar tyska (ja, ni andra också för den delen) får gärna bidra med tolkningar

När jag googlade W Hahn Dresden fick jag massor av träffar på vykortsauktioner och till slut hittade jag massor av info om Hahn på Wikipedia, Deutsche Fototek, Dresdens universitetsbibliotek, Der Spiegel med mera. 

Det visade sig att Hahn var en erkänd fotograf med vykorts- och flygbilder som specialitet. Detta hade gjort honom känd regionalt men det är i första hand hans bilder från förödelsen av Dresden som gjort honom vidare känd. Han var en av få fotografer som fotograferade förödelsen efter bombningarna. Inte bara den kända bilden som jag länkat till tidigare utan också andra bilder som visar fruktansvärda scener från staden där man för att bli av med de tusentals liken efter bombningarna är tvugna att bränna dem på bål i centrala Dresden.

Åter till Hahns anteckningar. När jag tittar på baksidan av lappen...

...fortsätter anteckningarna till ruta 37. Här kan man också se att pappret är utrivet från något med trycktekniskt innehåll. Det styrker att detta faktiskt är vykortsförläggare Hahns anteckningar.

För alla som undrar hur det gick för Hahn så verkar han ha levt kvar i Dresden till sin död 1969. Han förlorade sin son och sin hustru i andra världskriget men gifte om sig senare i livet.

Allt talar för att anteckningarna och beredskapsväskan som jag köpt kommer från Hahn. Om kameran också gör det är inte lika självklart. Visserligen är det väl mest sannolikt att kamera och väska har följts åt, men kamera och väska har säkert hunnit byta ägare många gånger och det är inte omöjligt att väskan fått en ny inneboende någon eller några gånger genom decennierna.

I vilket fall som helst så är det oerhört roligt att ha hittat den här historiken. Det svindlar lite att tänka på att åtminstone beredskapsväskan har varit med på Hahns promenader i Dresden och att många av hans vykort och bilder från det bombade Dresden kan ha varit tagna med den utrustning som nu ligger på mitt skrivbord..

Till sist, ni kanske också minns från mitt förra inlägg att kameran har en trasig slutare och att jag eventuellt tänkte laga den. Jag har lite att rapportera på den fronten också. Återkommer med ett garanterat nördigt inlägg om reparationen..

/F

Design Ikon

OK, designikon skall inte särskrivas men eftersom jag tänker ta upp en tidlöst designad kamera från företaget Zeiss Ikon så låg ordvitsen i rubriken nära till hands. 

Jag är inte intresserad av att samla på kameror för att de är ovanliga specialutgåvor eller antika, men eftersom jag tyckerom design i allmänhet och industridesign i synnerhet så finns det några få  kameror jag har (eller vill ha) enkom för formgivningen skull.

Design som är originell och nyskapande samtidigt som den är tidlös och lite återhållen tilltalar mig. De här egenskaperna är nog rätt svåra att kombinera och därför är det faktiskt inte så många kameror som jag tycker är design-fullträffar men Contax 1 är en av dem. Fastän den lanserades för 80 år sedan tycker jag att linjerna än idag känns förvånansvärt moderna.

Annons från 1934. Ha gärna en matchande klackring till din Contax...

Den kantiga designen och det helsvarta utförandet i lack skiljer kameran från samtida konkurrenter och gör att kameran ser idag lite yngre ut än vad den är.

En viktig orsak till att kameran fick den form den har är förmodligen att man på alla tänkbara plan vill skilja sig från den sju år tidigare lanserade Leican (med runda former) som snabbt tagit marknadsandelar genom att introducera den nya filmformatet 24 x 36 (som vi i dag kallar "fullframe" eller FX när vi talar sensorstorlekar). Leitz hade självklart ett kommersiellt försprång eftersom man introducerat själva småbildsformatet. Nu ville konkurrenten Zeiss Ikon slå Leitz på fingrarna och ta marknadsandelar  genom teknisk knock-out. Contaxen måste vara bättre på allt. 

Några exempel på argument som Contaxsäljaren radade upp var t.ex. snabbfokusering genom "pekfingerhjulet" framför avtryckarknappen. Den inre bajonetten, innanför den svarta avtsåndsskalan, roterar med hjälp av hjulet och ändrar skärpeinställningen.Det här funkade dock i princip bara på 50 mm objektiv. Övriga objektiv anväde den kraftigare yttre bajonetten utan "fjärrkontroll" till fokuseringen.

Skärpan ställs för övrigt  in med hjälp av en sökare som påstods vara mer exakt än Leicas. 

Ett av de hårdast lanserade argumenten för Contaxen var dock den ultrasnabba slutaren med 1/1000 sek som kortaste slutartid. Leica klarade bara 1/500 del.  Den kombinerade frammatnings- och slutartidsväljarratten bredvid objektivet  hävdades också vara överlägsen handhavandemässigt (vilket den ganska uppenbart inte är).

Tidlös 80-åring.

 Tekniken som skulle slå Leitz på fingrarna hade inte direkt avsedd effekt utan slog tillbaka mot avsändaren istället. Den avancerade tekniken, som förutom att den drev upp tillverkningskostnaden (varje kamera tog sex timmar att montera), var notoriskt opålitlig och många av kamerorna som såldes första åren fick återkallas till fabriken för uppdateringar eller reparation. Contax tillverkades 1932 till 1937 och under de fem åren genomfördes sju geomgripande uppdateringar av mekaniken i kameran. Detta gav resultat och efterföljaren Contax II är betydligt mera pålitlig. 

Inte helt överraskande är det svårt att hitta tidiga Contax I som fungerar. Det som allra oftast är trasigt är slutaren. För att hantera de snabba tiderna (och eventuellt också för att gå runt Leitz patent) byggdes slutarridåerna i metall. Ungefär som en garageport i miniatyr. Ridåerna löpte i, och stydes delvis av, två tygband som ofta är trasiga. Det här gäller också för mitt exemplar.

Här syns det tydligt att slutarridåerna är sitter snett. Det vänstra tygbandet har förmodligen gått av. Nu har jag som sagt den här kameran mest på grund av deignenoch det gör inte så mycket att den inte funkar. Men samtidigt vore det kul att kunna ta några bilder ed den och därför har jag bestämt mig för att försöka laga slutaren på egen hand. Första steget blir att hitta reservdelar. Rapporter kommer...

Kyoceras Contax G1 och G2 kom under 90-talet men hade egentligen inte så mycket med Ur-Contaxen att göra. Men hjulet för fokusinställning fanns kvar och optiken levererades fortfarande av Zeiss.

/F

Fokus på fashion week

Jag blev nyliigen inbjuden till en av visningarna på Mercedes Benz Fashion Week i Stockhom. Jag hade nog inte gått dit på egen hand men styvdottern var noga med att vi skulle gå. Det hela bestod av inledande mingel som övergick i modevisning. Introduktion av ny Mercedes (SL)  och visning av befintliga modeller var nog också en viktig del av konceptet.

Jag hade inte planerat att fotografera men utsågs av styvdottern till modefotograf eftersom det skulle läggas ut bilder på blogg.

Ljusförhållandena var inte helt oväntat mediokra men även med en relativt brusig digital kamera kan man komma undan med ganska bra resultat också när det är riktigt ont om ljus. I synnerhet om man jämför med film. Film hade krävt blixt med allt vad det innebär av, tycker jag, plattare bilder och ökad uppmärksamhet.

Efter ett tag blev jag varm i kläderna och njöt av att befinna mig på ett ställe med massor av aktivitet med kameran i högsta hugg. En och annan drink och snitt slank ner också.

Köptankar?

När det sedan var dags för själva modevisningen på catwalken så förbannade jag mig själv för att jag hade tagit med mig manuellt fokuserad kamera. Visserligen blev ljusförhållandena bättre under visningen och det gick att blända mer och få lite skärpedjup. Likväl blev de första tiotalet bilder notoriskt suddiga och jag tittade avundsjukt på den oficiella fotografen som stod bredvid mig och smattrade iväg bildserie efter bildserie med sin Canon 1 (någonting).

Men sedan kom jag på att det faktiskt finns ett trick som gör manuell fokus fullt användbar även om man står vid en catwalk med modeller som rör sig snabbt. Att försöka följa fokus är inte att tänka på men tricket är att låta fokus komma till dig istället. Eller snarare att låta modellerna vandra in i fokus.

Några meter bort på catwalken låg några vita smulor (tror att det var pärlsocker från bullarna som det bjudits på tidigare) som jag siktade in mig på och fokuserade avståndet till smulorna. Nu var det bara att bränna av en bild när modellen var precis innan smulorna.  Funkade utmärkt även med 50mm objektiv och storbländaröppning! Behövde inte ens använda serietagning.

Det här är såklart inte lika flexibelt som snabb, följande autofokus men katten vet om det inte samtidigt finns födelar med "fixfokus" metoden. Man kan koncentrera sig på att få bra bilder inom ganska snäva ramar vilket ibland kan vara lättare än att ha full frihet.

Skarpt! (ser att en del av skärpan försvunnit med uppladdningen till bloggen)

Ser ni fokus-smulorna? Jag upptäckte för övrigt snabbt att det är minst lika roligt att titta på publiken som på modellerna.

Rent allmänt så vill jag nog säga att manuellt fokus på en digital kamera ökar känslan lite. Man är mera "med".

/F