Storformat - den kompletta guiden (eller åtminstone ett väldigt långt blogginlägg)
När jag började fotografera tidigt på åttiotalet så hade jag två stora förebilder. Den ena var gatufotografernas gatufotograf Henri Cartier-Bresson (ni vet han som var en mästare på att fånga det han själv kallade "det avgörande ögonblicket). Den andra var Ansel Adams som genom ett gott öga, teknisk överlägsenhet och extrem kontroll lyckades fånga det amerikanska landskapet med en fantastsisk valörrikedom.
Jag var förstås inte ensam om att ha de här två stora mästarna som förebild. Det jag kanske var lite ensammare om var att jag av någon anledning försökte kombinera HCB s gatubilder och Adams tekniskt perfekta bilder till "den tekniskt perfekta gatubilden". Tror att det var en personlig reaktion mot alla superkorninga och socialrealistiska bilder som skapades under det tidiga 70-talet några år tidigare. Med en dåres envishet testade jag kombinationen Leica M3 och den extremt finkorniga filmen Kodak Technical Pan. Men TP hade låg känslighet (25 ASA), var dyr och besvärlig att framkalla och kopiera.
Efter en (ganska lång) tid insåg jag att gatufoto faktiskt inte behövde vara tekniskt perfekt. Det kanske rentav var en nackdel... Med mycken erfrenhet om vilken film som var finkornigast, exponering efter zonsystem, perfekt kontrollerad framkallning och kopiering stoppade jag istället Plus - X, Tri- X och HP 5 i Leican och blev en bättre fotograf. HCB vann kampen inom mig.
Men jag har efterhand bejakat även Adams. Inte minst genom att använda mellanformatskameror. Helst så gatufotomässiga som möjligt (!), t.ex Mamiya 6, Rollei TLR och FUJI G.
Som ni såg i ett tidigare inlägg har nu, trettio år senare, Adams slutligen fått sin revanch. Jag skrev jag om hur jag börjat fotografera med storformatskamera. Och inte vilken som helst utan en kamera med bautaformatet 8 x 10 tum. 20 x 25 cm. Adams favoritformat.
Som nyfrälst på storformat tänkte jag nu dela med mig av hur man plåtar med en storformatskamera. Av FS medlemmar tror jag att det är ganska få som har en susning om detta. Men denna ur-analoga form av fotografering är faktiskt riktigt kul och därför vill jag dela med mig.
Den här gången tar vi det lite lugnare formatet och kör med 4 x 5 tum (ca 10 x 13 cm). Tillsammans med formatet 9 x 12 cm är detta den minsta, och vanligaste, filmstorleken för storformatskameror. Detta gör utrustning och plåtande klart behändigare.
Jag har två objektiv för 9 x 12 formatet, en normal på 135 mm och en vidvinkel på 90mm. Jag kan även ett 240mm objektiv ill Szabad-kameran. tvåhundrafyrtian är normaloptik till Szabadens 8 x 10 tum men på 4 x 5 kameran blir den tele. Brännviddsförlängning är inget som kom med digitala systemkameror!
Vidvinkelobjektivet "Super-Angulon" (i förgrunden) på 90mm motsvarar en 28:a på småbilds-eller "full-frame" kamera. Storformatsobjektiv monteras på en platta som sedan monteras på kameran. Plattorna ser lite olika ut beroende på kamera men optken i sig passar på alla kameror av samma filmformat.
Att plåta med storformat är inte speciellt svårt eftersom allt är så "basic". Man ser vad man gör. Åtgärd och verkan har ett tydligt samband. Skärpan ändras genom att man skjuter frontplattan med objektivet fram och tillbaka. Bilden syns på en stor mattskiva bak på kameran. I samma format som filmformatet. Filmen laddas en och en i kassetter som man skjuter in i kameran. Här har inget förändrats sedan 1800-talet.
Kameran är förresten en japansk Tachihara 45 i körsbärsträ och mässing. Byggd på 70 eller 80-talet. Riktigt snygg, faktiskt!
Tachihara 45. Byggd för hand i Japan. Materialet är 300-årigt körsbärsträ (allt enligt manualen)
Jag ställde upp kameran framför bokhyllan med avsikt att ta en bild för att kunna detaljstudera, ja, just detaljer i böckerna för att skaffa mig ett hum om vad en 4 x 5 kamera laddad ned Tri-X går för.
Här syns bakstycket med mattskivan där man ståller in skärpan. Hela bakstycket kan vridas så att bilderna blir stående eller liggande. Ett bra stativ ingår i standardutrustningen för en storformatsfotograf.
Både fotografering och framkallning gick fint men skanningen ställde till med en del intressanta problem. På min Epson V700 skanner kan man ställa in automatisk dammborttagning. Eftersom negativet faktiskt var dammigt - och jag var lat - lät jag skannern "dammsuga".
Så här ser hela bilden ut;
En oinspirerande bild men exponering osv var bra. Alltså fick jag bekräftat att framkallningstid, fokusering osv var rätt kalibrerat. När jag nöjt lutar mig tillbaka och tittar på bilden i Lightroom ser jag något konstigt..
Boken "Linhof-Praxis" (om storformatsfotografering med kameror från den klassiska tyska tillverkaren) saknar bokstaven "L" i titeln (se delförstoring här nedanför). Det visade sig att skannermjukvaran varit lite väl nitisk med dammborttagandet och sätt L som ett dammkorn. En lite närmare titt på små bokstäver på böckerna visar att dammborttgningen suddar ut massor av fina detaljer.
Gör retuscheringsjobbet själva i stället för att låta skannern göra det om detaljerna i bilden är viktiga! En senare inskanning av bilden utan dammbortagning åt inte upp detaljer eller bokstäver.
Linhof blev Inhof. Bokstaven L betraktas av skannern som damm.
OK. Nästa bild. Lampa i fönster. Borde ha fattat att den skulle bli riktigt tråkig i svartvitt eftersom motivet i pricip saknar riktigt mörka toner. Men här kommer i alla fall en stegvis beskrivning själva plåtningen
Motivet i färg taget med digitalkamera.
En storformatskamera har varken spegel eller sökare (precis som de senaste digitala systemkamerorna!). Därför måste man öppna slutaren och "släppa in bilden" i kameran för att kunna komponera och ställa skärpa. Finns en speciell spak på slutaren som fixar detta. Samtidigt öppnar man bländaren på full öppning för att få så mycket ljus på sökaren som möjligt. Ställ kameran framför motivet och...
...komponera på mattskivan på kamerans baksida. Skärpan ställs in genom att skjuta den främre plattan på kameran (som objektivet sitter på) tills det är skarpt på mattskivan (bilden på mattskivan är gul eftersom det sitter ett gulfilter på objektivet). Dessutom är bilden projicerad upp och ned på filmplanet. Men det är inte konstigt. Det är den faktiskt på alla kameror.
När komposition och skärpa är på plats är det dags att ersätta mattskivan med film....
...och det görs enkelt med en filmkassett som laddats med bladfilm. Varje kassett innehåller ett blad på varje sida. Framför filmen sitter en skiva som skyddar mot ljus och som dras ut innan exponering.
På bilden sitter kassetten inskjuten mellan mattskivan och kamerans bakstycke. Filmplanet är nu i samma plan som mattskivan var tidigare. På så sätt blir skärpan rätt.
Det som händer nu är att man stänger slutaren, ställer in tid och bländare, drar ut skivan framför filmen med handtagen längst upp på kassetten, exponerar filmen, sätter tillbaka skivan i kassetten så att filmen skyddas för ljus och tar ut kassetten. Det här verkar kanske krångligt men är en enkel process i verkligheten.
Sedan är det bara att framkalla filmen och njuta av 10 x 13 cm stora negativ.
Den här bilden blev inte så spännande ur estetisk synvinkel men jag är nöjd med skärpa och detaljrikedom. Och har nu hittat framkallningstid för rätt exponering.
Själva exponeringsproceduren är som sagt lättare än vad man tror. Det som tar tid är att komponera bilden. Och det är bra att det tar tid. Det är ju det roligaste i hela processen.Inte minst när man ser bilden på en stor fin mattskiva.
Till sist är det väl läge för att visa tilt/shift, alltså flyttande av skärpeplan, i sin ursprungliga form. På storformatskameror behöva s inte specialobjektiv för tilt/shift utan det är inbyggt i kameran.
Främre och bakre plattorna på kameran kan vridas och lutas (tilt) samt höjas och sänkas (shift). Detta ger möjlighet till att bl.a. flytta skärpeplanet så att fler detaljer i ett motiv hamnar i skärpa (utan att ändra skärpedjupet med bländaren. Det här uppnår man till exempel genom att vrida objektivet så att skärpeplanet blir mer parallellt med det plan man vill ha skarpt i motivet
Objektiv och mattskiva kan flyttas för att uppnå effekter på t.ex skärpeplanet i bilden. Här har kamerans fron vridits åt höger (bakifrån sett). Bilderna här nedanför visar resultatet.
På den här bilden är kamerans inställningar normala och då fungerar allt som en vanlig kamera. Skärpan är inställd på böckerna som heter "Das Deutche Lichtbild" (syns kanske inte så bra men ni ser var skärpan ligger och att skärpedjupet inte är så stort). Böckerna till höger i förgrunden är suddiga...
... nu har jag vridit objektivet så att det är mer parallellt med bokyllan. Bländare, kamerans postion etc är identiskt med förra bilden. Böckerna i förgrunden har blivit skarpa!
Det här blev mycket fakta på ett enda inlägg. Jag lyfter på hatten för alla som orkat läsa ända hit. Hoppas att jag kunnat förmedla någon kunskap eller inspiration. Nu väntar jag på våren och att plåta storformat utomhus.
Ansel Adams i en annons för Apple.
/F
Hälsning Jan
Mvh
F
Mvh
F
Mycket bra skrivet.
Hälsningar
Janne
Kul och uppmuntrande att du gillade inlägget. Extra kul att du uppskattade det som allmänt intresserad. Hoppas att jag har sått ett frö..
Mvh
Fredrik
Kul att du blir sugen på att prova. Känns roligt att kunna inspirera andra att testa storformat. Go for it!
Hälsningar
Fredrik
Själv körde jag en del Kodak Panatomic-X 32 ASA på somrarna. Senare blev det Agfapan 25 efter EI 12.
Du har helt rätt i det. Just t.ex. Henri C-B hade förmodligen inte tillgång till speciellt snabb film när han började sin karriär.
Jag tror att det var min hangup kring just Kodaks Technical Pan som gjorde livet onödigt svårt för mig. Den var finkornigare än allt annat men var ju egentligen gjord för tekniska applikationer med hög kontrast. Även om man använde specialframkallare så var kontrast och tonkurva svårbemästrat i mörkrummet.
Panatomic- X är ju en klassiker. Jobbade inte så mycket med den utan mer med Plus X som jag tyckte nästan lika fin kornighet. Sedan kom Tmax 100 och gjorde TP, Panatomic och Plus X onödiga. Fast Plus X finns ju kvar.
Känns som det är läge för ett inlägg om gamla filmer...
Mvh
F
T-max 100 körde jag en del, men den kändes lite för klinisk. T-Max 400 gillade jag inte alls. Ilford Delta 100 och 400 blev istället mina standardfilmer på slutet. Agfapan 25 (och 100) var också fina filmer, men 25:an använde jag mest för stativfotografering.
Jag har provat Technical Pan också, men Agfapan 25 efter EI 12 var i stort sett lika bra och mycket lättare att hantera. Dessutom såldes den billigt med 5 lösa filmremsor i burk för egen laddning.
Själv har jag ingen "riktig" storformatkamera, men en gammal 9x12 klappkamera, som väntar på att bli laddad. Jag har magasin och några blad film. Den har i alla fall både horisontell och vertikal "shift", men saknar mattskiva.
Jag kör kanske också en lite udda variant av gatufoto. Inte när det gäller film, utan mer när det gäller valet av kamera. Jag har testat bl a 20-tals No1 Pocket Kodak och 40-tals Miniature Speed Graphic, med mycket blandad framgång...
http://www.fotosidan.se/blogs/olles/58326.htm
Intressant blogginlägg. Hade missat det. Man kan ju gatufota med det mesta. Med vilja och envishet kommer man långt. Som en liten kommentar till ditt inlägg så tycker jag nog att Rollei TLR är en av de bästa analoga gatukamerorna. En lyckad kompromiss av bildkvalitet, diskretion och smidighet.
Tack för kommentar. Ska hålla utkik efter dina inlägg i framtiden.
Hälsningar
Fredrik