#297. Cykelsporten!! –var ä bilderna?? –vem var spurtaren Owe Adamson??

Vem är snabbast på cykel i vårt land?? –inte ibland oss soffpåsar?? Utan bland de topptränade spurtarna?? Var det de gamla hjältarna i 40-talet?? –eller Glenn Magnusson från vår tid, --90-talet?? Var finns bilderna och dokumentationen??

I de cykeltokiga länderna i Sydeuropa finns det två typer av hjältar. Segrarna i de stora etapploppen, --ofta bergsklättrarna, och så spurtarna. De som kan hålla toppspeed i några kilometrar mot mål.

Vi skall här hålla oss till spurtarna. I vår tid har vi haft en superspurtare, Glenn Magnusson, som vunnit etapper i Giro d’Italia. Han var före det svensk mästare och nordisk mästare som amatör.

Vi hade redan på 40-talet snabba cyklister i Sverige. Vi behöver bara nämna Harry Snell. Som är vår enda världsmästare i linjelopp. Han vann 1948 i Valkenburg i Holland. Han vann SM sex gånger i linjelopp, bl a i Linköping 1944. Från den här tiden har jag inga bilder.

Om vi går tillbaka till 60-talet och 70-talet så hann jag se tre eminenta spurtare. Idag skall jag ta upp Owe Adamson. I senare bloggar skall jag ta upp Sune Wennlöf och Jupp Ripfel. Owe var en eminent spurtare trots att han inte såg ut som en sådan. Han var ganska normalt byggd, inte någon muskulärt biffig typ, och det var nog därför som han var mycket svår att köra ifrån och dessutom var han bra i spurter uppför. Owe vann artonmilen för seniorer fyra gånger i rad åren 1959-62. Första gången såg jag honom i Kumlaloppet 1960. Han tävlade de första åren i Kumla CA, men gick sedan över till Upsala CK. Här är bilder från Kumla loppet.

Owe Adamson i Kumlaloppet 1960.

Owe var duktig spurtare i uppförs backar.

Svenska mästerskapen i cykel gick 1962 i cykelstaden Varberg. Vädret var uruselt och det regnade alla dagarna. I 18-milen gick tre åkare loss, det var Owe, Fåglum och spurtstarke Paul Munther. Fåglum, som var relativt svag i spurten på den tiden, försökte hänga av de båda spurtarna. Det gick dock inte, båda var mycket svåra att hänga av på grund av sin snabbhet. Spurtsträckan var mycket lång och flack. Owe hade inget problem att köra ifrån Fåglums rulle långt före mål.

Owe vinner SM före Fåglum och Paul Munther. Storpublik i spöregn.

Lagerkransad Owe Adamsson 1962.

Vanligen är de stora spurtarna inte så starka i lopp där spurten avslutas med en backe. Owe var ett undantag. Jag såg honom klä av Fåglum helt i Grand Martina Cup i Stockholm 1962. Fåglum var mer än tio meter efter i mål.

Owe segrar i Grand Martini Cup 1962.

Om man letar efter Owe Adamson på nätet idag så finns det nästan inga bilder från hans framgångsrika cykelkarriär. Varför har inte Svenska Cykelförbundet ett riktigt bildarkiv från de gångna 100 åren??

#284. Det rätta fotografiska ögonblicket?? –eller att ”göra en bild”!!

När inträffar det rätta fotografiska ögonblicket!! –jo då bilden förmedlar precis det du vill ge åskådaren!! Då har du ”gjort en bild”!! –men är detta inte en utopi?? –kan man hitta det ögonblicket?? Ja, man undrar??

Detta är dilemmat för varje seriös fotograf!! --som vill ge något väsentligt till betraktaren!! Jag skulle nog vilja sträcka mig till att det skulle vara en konstnärlig handling den fotografen utför.

Det händer ibland att man förnimmer att en betydelsefull situation kommer att dyka upp. Man stannar upp och väntar ut rätt form och händelse, och ”gör bilden”. Jag tycker inte om att man säger att man tar en bild, möjligen om man ställt upp moster vid statyn kan jag gå med på det. Om man vill tillverka en betydelsefull bild så ”gör man en bild”. Typiska bilder av den här slaget finns ibland hos Henri Cartier-Bresson.

Dokumentära bilder är nästan likartade. De skall vara formrika för att snabbt ge informationen i det som skall bevaras eller framhållas i en given tid. Här kommer jag ofta att tänka på bilder av W. Eugene Smith. T ex doktorn på landet.

Under den senare kategorin kan man ta in dokumentär sportfotografi. Här gäller det att fånga kritiska ögonblick i sporthändelsen. Förr var det svårt att göra detta, idag är det lättare med sekvensfotografering av en händelse. Fortfarande kan man tala om att ”göra en sportbild” om fotografen väljer rätt plats och rätt moment för att trycka av!! Det är dock en del slump med, som i all konst.

Jag har valt att här ta upp några bilder jag gjort för mycket länge sedan. De är dock inte konstverk. Möjligen dokument.

Huvudvärk? För sent!                                        

Handen trycks in i bollen! Spot on!

Knock! Spot on!

Gå runt. Rätt!

Nicka bort. För sent!

#279. Fåglum i Övralidsbacken!! --svenska cyklisters alper

Har vi några branta vägar i Sverige? Javisst!! –eller vad sägs om 15%!! Kan man cykla uppför en sådan backe på tävling. Fåglum kan i alla fall!! –men så vann han ju Giro Italia också!!

Bland tävlingscyklister fanns det några backar man nämnde med respekt på sextiotalet. En var Klevaliden vid Huskvarna, där man hade sexdagarscyklister passera då och då . Den var 1330 m och steg 130 m, d v s den har 10% stigning. Hökensåsbacken utanför Tidaholm var fruktad och där kördes på den tiden Hökensåsloppet. Solleröloppet, som kördes på midsommaren varje år, har en fruktad lutning, det så kallade Gesundaberget.

Kronan på verket är dock Övralidsbacken i Östergötland, nära Motala och Vättern. Den ståtar med en skylt som säger att den har en 15% lutning i en kilometer. Det är grejer det för den cyklist som vill ha en utmaning. Många lopp har passerat uppför den här backen under årens lopp, bl a sexdagars. Den 14 juni 1964 passerade etapploppet Östgötland Runt backen i brännande sol. Det var en grusväg uppför backen på den tiden, nu är det asfalt.

Juniorplåtis hade nu avancerat till juniorredaktör på Östgöta Correspondenten. Sportredaktionen använde mig som cykelreporter. Jag följde det här loppet, som bestod av 3 etapper, i pressbilen och hade min Leica M2 med mig. På den tiden beskrev man loppet i detalj, man struntade i deltagarnas privatliv, och på måndagen hade jag 114 spaltcentimeter referat i ÖC om vad som hände under de tre etapperna.

Foto från pressbilden. Rune Thulin håller på att köra upp klungan efter punktering.

Höjdpunkten var Övralidsbacken. Fram till backen var klungan samlad och Fåglum tog genast kommandot. I det sliriga gruset drog han ifrån och det var bara Sune Wennlöf , Centrum Örebro, som klarande att följa.

Östergötland Runt 1964. Uppför Övralidsbacken drar Fåglum loss i lösgruset.

Sune Wennlöf hakar på.

Lägg märke till Fåglums styre. Han har växelspaken monterad i dess slut. Han var bland de första att ha det i Sverige. Strax efter kommer Fåglum brodern Erik som också var stark.

Erik Fåglum klarar att stå upp och trycka på utan att det släpper i gruset.

Den mer än 20 sekunder avhängda klungan stretat upp i gruset.

Hela klungan kom upp till toppen utan att någon fick kliva av och gå upp. Bröderna Fåglum samlades upp på toppen och fick med sig Sune Wennlöf.

Sture, Erik och Gösta Fåglum grillar Sune Wennlöf efter Övralidsbacken.

Sune Wennlöf fick ge sig efter en omfattande grillning av bröderna. De körde ifrån klungan med 5 minuter och Sune fick släppa efter Borensberg. Bröderna kunde inte ha med sig Sune till mål för han var en av Nordens snabbaste spurtare. Han blev Nordisk mästare 1967 i Åbo. Bröderna sopade rent under de tre etapperna. Erik vann första och sista etappen. Gösta vann tempoetappen och hela tävlingen.

#273. Cyklistporträtt!! –en svår konst!!

Porträtt är att fånga människan i ögonblicket. Cyklistporträtt är att fånga cyklisten som vinnare eller förlorare. Det gäller att ”göra en bild” i svartvit, för annars är det inte konst.

Många hantverk har övergått till att bli konst. Ingen behöver idag stenlitografi, träsnitt, eller koppartryck för kommersiell bildtillverkning, men ingen av dem har försvunnit utan de har blivit konst. På samma sätt behöver ingen svartvit fotografi längre, så det är nu konst.

Porträtt har i alla tider ansetts som konst. Använder jag då svartvit foto för att ”göra en bild” så blir detta konst. Så här är fem konstverk!

Om man skall porträttera en cyklist så måste man fånga ögonblicket av lycka. Segerlycka är det högsta av alla.

Fåglum efter seger på SM 5-milen i Uppsala 1963.

Nu är ju cykelsporten inte en individuell sport, som de flesta tycks tro, utan det är en lagsport. Då borde man ju fånga denna lagglädje i ett porträtt!

Ture Ekholm och Sven Lindwall efter Nya-Bergslagsloppet 1962.

Cykelsporten är mycket konditionskrävande och cyklisterna är ofta mycket trötta efter ett lopp. De kan nästan vara frånvarande när man försöker tala med dem.

Jan-Olof Karlsson efter Kumla loppet 1961.

Stor internationella stjärnor som Fåglum kan visa upp sitt verkliga jag efter en tävling. Det gäller bara att inte välja ett tillfälle då 20 andra fotografer plåtar honom. Här en lugn stund för att ”göra en bild” med Gösta, innan han var en big star.

Gösta Pettersson i Kumla 1961.

Många tävlingar i Sverige körs på grusvägar. I regnväder blir det ett svårt problem då cykeln saknar stänkskärmar. Regn och grus sprutar upp i ögon och mun. Det är inte kul att köra ett sådant lopp. När man är i mål gäller det att få ögonen klara.

Leif Söderberg efter en regnig tävling1961.

Alla bilderna är tagna med en Hasselblad 1000F och Tessar 80 mm Bl. 2,8

#268. Pressfotografen på fotboll 1958!! –val av kamera?? –eller hur nära??

Sportfotografi var en annan historia på femtiotalet. Det var en bild i taget och inga 10 bilder per sekund. Det var en kamera i handen och inte fem radiostyrda på olika platser kring arenan. Det var alltså ”slow feeling photo”.

Dagens sportfotografer behärskar ett brett spektrum av kunskaper från kamerateknik till datorkommunikation. De jobbar i en nyhetsvärld där bilden skall ut till användaren inom sekunder. På femtiotalet skulle bilden vanligen finnas till tryckning inom några timmar. Idag ser man fantastiska händelserika bilder av fotboll och man kan inte mer än beundra skickligheten hos fotograferna. Flera svenska fotografer är hög internationell klass. Jag plockar bara en av många, Lars Dareberg på Sydsvenskan.

I början av femtiotalet var Rolleiflex den vanligaste kameran vid sidan av målet. Ja, nästan alla fotograferna satt alldeles vid målet, några meter från målvakten. Man trodde ju att de mest spännande bilderna skulle hända vid målet. Det gav också en närhet till spelet, och man kunde på så sätt hamna mitt i händelsen som här.

Derbyspelare i fight vid motståndarmålet. Rolleiflex, Planar 75/2,8.

Reportagefotograferna i Stockholm hade börjat använda Leica M i början av femtiotalet och när jag var på min första Derby match i Linköping använde jag faktiskt min småbildkamera Zeiss Ikon Contaflex III. Bredvid målet satt också Expressenfotografen Bertil Stilling, och han hade en Leica III med troligen en 90mm glugg. Nackdelen med normallins på Rolleiflex och småbild var att man vid många situationer satt för långt bort. Det var ofta som bilderna såg ut så här.

Match på Folkungavallen. Contaflex III.

I Linköping såg man aldrig att fotograferna satt på läktaren eller längs långsidan. När fotoavdelningen på Östgöten köpte in en Hasselblad 1000F och en 250 mm glugg till den tänkte jag att jag skulle prov att sitta längs långsidan. Jag hade ju sett Anders Engmans bilder från fotbolls-VM. Jag tog min egen 1000F och långa gluggen och en tältstol och satte mig längs långsidan. Publiken på läktaren häcklade mig och skrek att jag skymde och borde sitta vid målet som de andra fotograferna. Problemet med 250 mm var att hinna sätta fokus. Här är en typisk bild med nästan fokus.

IFK Norrköping mot Linköpingsalliansen 1959. Hasselblad 1000F, Sonnar 250/4.

Det vanligaste var alltså att man valde att sitta vid målet, för det var sådana bilder sportredaktionen ville ha. Det gav ju också den där påtagliga närheten i händelser om man hade tur.

Närkontakt med målvakt. Rolleiflex, Planar 75/2,8

Skuggfotboll. Rolleiflex, Planar 75/2,8

Nick mot mål. Hasselblad 1000F, 80/2,8