Fuji i skarpt läge.

Idag var det dags att döpa mitt tredje barnbarn. Som vanligt var jag ombedd att fungera som fotograf och dokumentera tilldragelsen.

Tidigare har det blivit ett antal gånger att fotografera i kyrkor både som uppdrag och för vänner och bekanta. Fast vid de tillfällena har jag alltid använt Canon 5D kameror och haft tillgång till 3 blixtar som  upplättning om det skulle krävas. Vilket det ofta gör. Jag är inte den som tackar nej till att kunna sänka ISO om prästen går med på att man använder blixt. Ännu är det ingen präst som sagt nej.

Idag var det Kungälvs gamla kyrka som gällde. Som vanligt högt i tak och detta trätak hade dessutom  målningar i hela taket. Belysning väldigt varm men svag.

Ute var det helmulet och disigt så nästan inget ljus från fönstren. Nog den mörkaste kyrkan hittills. Jag hade dessutom bara en enda blixt.  

Fuji skulle allltså få göra premiär i sämsta möjliga utgångsläge.

Jag använde en X-PRO2 med 16-55/2,8 och en X-T2 med 50-140/2,8 OIS. Alltså motsvarande en 24-70 och en 70-200 på småbild.

Jag ville föröska matcha det naturliga ljuset så blixeffekten inte skulle bli för kraftig. För det var jag tvungen att ligga på mellan 3200 och 6400 ISO.

Jag hade lovat prästen att inte slå blixten i ögonen på folk utan rikta den mot taket. Beroende på var jag slog blixten fick jag använda tider mellan 1/30 och 125/del.

Svenska kyrkan har tydligen effektiviserat. Den här gången var det 3 barn som skulle döpas.

Det gör att man har mycket mer folk framme hos prästen och i koret samtidigt. Vilket gör det svårare att få bilder på det par man känner utan att andra man inte känner  står i vägen.

Efter ceremonien kunde jag i alla fall få till ett gruppfoto med mamma och pappa, lilla Ebba, gudmor och gudfar samt pappans två tvillingbröder. Ursäkta skall inte heller glömma en stolt farmor.

Gudmor Felicia med lilla Ebba som verkar mest intresserad av nappen.

Efter kyrkan var det dags för kaffe, saft, tårta och kakor. Här Ebbas mamma och pappa.

Lille Charlie tyckte det var på tiden att få lite att äta.Mitt barnbarn nummer 2.

Att fota inne i församlingshemmet där taket är vitt och takhöjden mycket lägre är förstås  betydligt enklare. Gudfar Magnus har skaffat ett ordentligt skägg sedan jag såg honom sist.

Sonen Andreas har också låtit skägget växa. Vilket gör att jag nu har gott sällskap när jag låtit mitt eget växa några veckor efter varit slätrakad i 30 år. Verkar vara inne med skägg just nu. I alla händelser blir det varmare om hakan när kylan kommer.

Gudmor saknar fortfarande skägg.

Den andra tvilligsonen Victor med fru och barn. Victor har också lite skägg.

Huvudrollsinnehavaren Ebba tyckte tydligen att dopet var ansträngande och har somnat i mosters famn.

Själv har jag slutfört mitt uppdrag och skall åka hem för att ta en ordentlig promenad med den lille svarte.

Utanför har mörkret sänkt sig över kyrkan.

Julgranen och ljusen i fönstren på de gamla trähusen i Kungälvs gamla centrum lyser varmt i blåtimmen,

och uppe på kullen ruvar den gamla fästningen så alla skall kunna känna sig trygga.

Jag tyckte själv att Fuji klarade sig riktigt bra med tanke  på förutsättningarna.

Vad tycker ni?

Strövtåg i en av Göteborgs mer okända pärlor.

Fram till 1966 hette stället Färjestaden. Här fann då många fler hus. 

Ursprunget till Färjestaden grundlades redan i början av 1600-talet. Då etablerade Karl IX en bosättning för Holländare som i utbyte mot religionsfrihet och tullfrihet skulle driva handel.

När jag gjorde mina första upptäcksfärder på egen hand på cykel med mina jämnåriga gick några av turerna hit. För att sedan via hamnen och Göta älvbron ta oss hem igen.

Här fanns då här en reguljar färja som gick till Klippan.

Jag minns att det var fullt med varvsarbetare på färjan och de flesta på cykel. Några på moped och någon enstaka bil. På varven jobbade då mer än 15 000 man. För det var män. 

När Älvsborgbron invigdes 1966 av Olof Palme så döptes färjestaden om till Färjenäs. I april 1967 avgick sista färjan. Lite senare revs mycket av bebyggelsen som hade fått stå och förfalla. Tidens anda var ju att gamla kåkar bara var ruckel och det skulla byggas nytt.

Fast några blev kvar.

Många av husen som man 1967 kallade ruckel är nu upprustade till tjusiga villor. Enda nackdelen är väl närheten till Älvsborgsbron.

I det här huset finns det ett galleri men också Göteborgs mest genuina kaffe. Det heter helt logiskt Kaffe Färjenäs. Detta är ett äkta arbetarkaffe. Speciellt tidigt på morgonen är det proppfullt med lastbilchaffisar, sopbilsåkare och liknande. Här några bilder från ett tidigare besök.

Damerna som jobbar här är av den barska typen som sett alla typer av människor och kan handskas med  dem alla. Här är det damerna som bestämmer och gud nåde den som tror något annat.

Kortbetalning. Sådana nymodigheter är förstås portförbjudna. Här gäller kontanter eller så kan ni glömma kaffet och bullen.

När värsta ruschen är över kan man lugnt läsa sin tidning och ta en påtår.

Här andas det mesta 1960-tal fast stället måste ha renoverats med varsam hand för allt är fräscht och rent. Har ni inte varit här så bör ni se till att göra ett besök. Mackorna och bullarna är av toppklass.

Glöm inte kontanterna bara.

Kasper och jag hade både ätit lunch och klarat av kaffet så vi gick ner till stranden istället. Där upptäckte jag en färgrann pippi jag inte sett förut. Åtminstone inte på så nära håll. En storskrake uppenbarligen. Han simmade runt bland alla gräsänder

Han verkade vilja visa att han minsann inte var någon vanlig djäkla gräsand utan av finare härkomst.

Kasper verkade tycka han skulle simma ut till pippin. När vattnet gick honom till magen tyckte han också att vattnet var för kallt för en simtur.

ag skJulle fotografera måsarna som alltid sitter tätt på räcket till den gamla piren. Det brukar sitta något hundratal här. Oftast olika arter av mindre måsfåglar.

Jag hinner ta en bild innan Kasper upptäckt det hela och rusar ut på piren för att jaga bort dem alla. Lyfter de inte ögonblickligen så skäller han på dem så de får fart. 

Längst ut på piren sitter de tuffa grabbarna från det lokala gänget trut. De lyfter också när Kasper kommer stormande men så fort Kasper gått tillbaka 10 meter så är de på plats igen. Det här är inga lättskrämda typer. De är minst lika hårda som sina mänskliga motsvarigheter i Biskopsgården.

Härifrån piren kan man också få bra bilder in mot centrum när vädret är bra. Det var det inte idag.

Disigt och mulet är inget bra väder för långa telen.

Rätt över ligger Sjömagasinet. Tidigare Leif Mannerströms domäner. Numera är det Gustav Trägårdh som basar i köket. Antar julbordssittningarna avlöser varandra i högt tempo just nu.

Till höger om Sjömagasinet så ligger Klippans gamla sockerbruk. Numera också Novotel. En mycket sevärd byggnad som idag husear en mängd olika verksamheter.

För att nu sluta där jag började. Med det gamla färjestället. Jo det finns kvar och har stått och förfallit sedan sista färjan gick. Alltså i 50 år. De som byggde det måste ha gjort ett gediget arbete när det stått pall för så lång tid med is, stormar och översvämningar.

Innanför färjeläget ligger en sandstrand och en omklädningshytt. Nu har jag bara sett änder och hundar plaska där men det är kanske en och annan modig som också provar.

Själv var jag i vattnet på andra sidan några gånger under 1977 vid Stenas Tysklandsterminal. 

Jag låg då i röjdykarna och vi var i Göteborg. Stena bad oss att inspektera botten vid piren och pirens skick. För man skulle muddra för att kunna ta större färjor.

Innnan vi fick hoppa i älven fick vi besöka Sahlgrenska och få en mängd sprutor mot gud vet vad. Vi kunde ju råka få en kallsup och det var tydligen bedömt som riktigt ohälsosamt.

Vi får väl hoppas älven är renare numera men det finns nog bättre ställen att bada på.

Inga bilder på Kasper idag. Han sa att modelljobbet i går var tufft och att  han behövde vila upp sig ett par  dagar.

Roger and out från Göteborg.

Motvillig fotomodell vid test av Fujis nya blixt. EF-X500.

Idag fick jag äntligen tag i den nya Fujiblixten EF-X500. Det var sista pusselbiten för att kunna fota under de  flesta förhållanden. Fuji har varit usla på detta med blixtlösningar tidigare.

Så givetvis måste den nya leksaken testas för att se hur bra den fungerar. Läsa manualen får jag göra i kväll. Real man don't read manuals. Vi kör på gehör.

Så nu gäller det att få tag i en modell. Dottern måste skriva på sin uppsats. Katterna vill inte gå ut.

Det får som vanligt bli Kasper som ställer upp. Tur att det finns någon som har tid för en och att testa boys toys.

Så nu gäller det att ställa in prylarna rätt. Lagom blandning av naturligt ljus och blixt.

Vid de första försöken blir det för mycket blixt. Så jag kompenserar blixten i styrka. Det görs lätt direkt i kameran. 

Nu sitter ljuset som jag vill ha det. Kasper vill inte alls ligga där och vara modell. Det är ett knepigt väder i dag. Soligt samt plus 11 grader och ljumma vindar. Den lille svarte tror nog att våren är här.

Han sniffar i luften och undrar nog om det inte kan finnas någon våryr och söt  pudelfröken i närheten.

Lite senare är det dags för en längre promenad och lite mer testande. Tyvätt är vi lite sena upp på berget. 

Skulle velat ha mer naturligt ljus egentligen. Fast det här får duga för tillfället.

Ju mer det mörknar desto svårare blir det att undvika att blixteffekten blir tydlig. Jag hade bara en diffusor på blixten.
Skulle behövt en softbox för att få ändå mjukare ljus. Fast uppe på berget får man köra med det enkla och lätta prylar.
Runt Kaspers halsband är det en fläck med dålig kontrast och dålig skärpa. Det fanns på många bilder.
Jag har inte tidigare sett att 16-55/2.8 skulle vara känsligt för reflexer så kallad flare. Fast nu verkade det trots allt så.

Det blev en sista bild utan blixt innan vi fick ta oss ner från berget och genom skogen innan det blev för mörkt för att se var man satte fötterna. För mig vill säga.
Kasper klarar att dundra fram med full fart även när det är kolsvart.

När jag väl kom hem och laddade in bilderna i datorn  såg den där fläcken märklig ut. Jag synade objektivet och upptäckte att någon gett frontlinsen en rejäj slick. Djäkla Kasper som skall undersöka allt.

Så ett snabbt första omdömde om Fujis senaste blixt:

Den är mycket välbyggd. Bättre är någon blixt jag tidigare haft från Canon.

Den verkar kraftfullare än till och med min Canon 580 II. Trots lägre ledtal.

Den fungerar mycket bra tillsammans med X-PRO2 och X-T2 och kan styras direkt från kamerans menyer som man snabbt kommer åt med en tangentinställning. Det är föredömligt snabbjobbat och logiskt uppbyggt.

Det finns 3 saker jag tycker är negativa men som jag kände till innan jag köpte blixten.

Den är väldigt dyr jämfört med blixtar till andra system. Tycker den borde kosta en tusenlapp mindre.

Den har endast optisk styrning när man använder flera blixtar samtidigt. Det ger kortare räckvidd, känsligare i starkt solsken för att kommunikatione mellan blixtarna skall störa. Samt alla blixtar måste stå så de har visuell kontakt med masterenheten.

Idag är en annan EX-X500 på kameran enda möjligheten att styra övriga blixtar. 

Det innebär att man måste ha en onödigt stor grunka på kameran. Dessutom en mycket dyr sådan.

Jag hoppas det kommer radiotriggers typ Phottix Odin II som är kompatibla med Fujis TTL och HSS.

När det finns är man på jämbördig nivå med Nikon och Canon samt ikapp Sony.

Promenad med sällskap

Dottern ville ha hämtning och att jag skulle agera taxi. Jag utnyttjade tillfället och sa att det skulle gå bra men vi var tvugna att ta en promenad med Kasper på vägen hem.

De gick dottern direkt med på.

Så vi var snart ute i Björlanda kile igen, precis som igår. Parkera är lätt här på vintern. Jag brukar använda kornas hage där de har sina vattenkar. 

Ingen risk för Lapplisor eller P-nissar här.

Det blev inte så mycket fotat idag. Vi var fullt upptagna med att prata. Fast den här serien fick jag i alla fall till. Den visar väl hur en hund prioriterar.

Sandra kallar på Kasper och han kommer glatt springande.

Han tittar snabbt och luktar. Inget spår av hundgodis där. Sorry Sandra. Jag fortsätter till husse.

Han har alltid hundgodis. 

Väl framme i Ålviken gör den lille svarte det han älskar oavsett årstid. Ränner runt i det grunda vattnet. 

Det är bara att vänta till han är klar. Själv skulle jag inte ens få för mig att stoppa tån i det nollgradiga vattnet.

Nämn inget om det här fotot till min dotter. Om hon får veta att jag tagit den bilden på henne osminkad, med oborstat hår och fritidsklädd så blir det skottpengar på mig.

Efter en kvart har Kasper lekt färdigt och vi kan börja återtåget hemåt.

Go kväll.

En promenad längs stranden.

Nu har vi äntligen haft lite sol även på Västkusten under några dagar. En väldigt klen sol men ändå.

Fast det är märkliga tider i december. 

Från att det ljusnar fram till lunch är det soluppgång. Efter lunch och fram till det mörknar är det solnedgång. Borde vara drömmen för fotografer.

Nu är det ett svårt ljus för himlen är ljus men marken förblir mörk. Det gjorde att jag i går körde HDR konstant. Handhållet med 3 bilder per motiv. Normalexponering och minus 2 steg samt plus 2 steg.

Sedan lägga ihop dem i LR som ger en bild med stort dynamiskt omfång men inte den fula typiska HDR looken.

Varning alla gatufotografer för starka färger. Här är det Velvia som gäller.

Vi parkerar vid Björlanda kiles småbåtshamn. Vid bryggan ligger en ensam segelbåt. Skepparen verkar ha haft bråttom och inte ens tagit hand om seglet ordentligt. UNgefär där låg min sista segelbåt som var av ungefär likadan och av samma storel. 33 fot.

Klockan är bara 13.45 men solen kastar redan ett kraftigt gyllene sken.

Den lille svarte är förstås i och badar. Han får hållas och springa som han vill. Här är vi idag helt ensamma. Inte ens måsarna syns till.

Inne i den lilla skogsdungen i viken är det mörkt. Solen står så lågt att marken knappt får något ljus.

Kasper hittar en petflaska som låter ordentligt när han biter i den. Han blir skogstokig och springer runt mig i stora bågar i vansinnig fart. Tja det skall väl ta hand om en del av hans överskottsenergi.

De vindpinade träden känns extra pinade när de saknar alla löv.

Det känns verkligen melankoliskt här ute. Allt verkar gått i vintervila. Att ta den här bilden utan få med en enda mås hade varit omöjligt under större delen av året. 

Vi närmar oss udden längst ut och nu 14.30 står solen markant lägre. 

Man får passa sig på klipporna för det är väldigt halt på vissa ställen. Kasper att dratta om kull några gånger trots 4WD och dubbat. Själv har jag har jag satt miga på rumpan 2 gånger. Tur att rumpan har inbyggd stötdämpare.

Det är dags att ta sig tillbaka och ta en lite enklare väg till parkeringen. Klipporna börjar bli förrädiskt hala nu när temperaturen faller. Så det får bli mer stigar och färre klippor.

Den lille svarte är konstant före mig i spåret. Men han väntar alltid snällt runt nästa krök.

Efter en kvart är vi ute på gamla flygvapnets skjutfät. På himlen hänger en tunn månskära beredd att ta över när solen snart går till sängs.

Nu skall vi bara runt kröken så är vi strax framme.

Dags att säga god natt till solen för idag, sätta sig i bilen och åka hem för att kura skymning.

I morgon skall det också bli hyfsat väder så då gör tar vi en ny långpromenad. Eller hur Kasper?