Chleos skogspromenad

Hej, jag heter Chleo och är en kattdam i mina absolut bästa dagar.

Idag skall jag berätta om skogspromenaden vi tog igår. Fast när man går igenom en skog på vägen upp till toppen av ett berg där det inte växer så mycket träd så heter det kanske bergspromenad. Nåväl.

Nu skall jag presentera de andra expiditionsmedlemmarna

Pivot är vår store klumpige styvbror. En typisk hund. Titta bara hur han har smutsat ner sig. Först går han omkring i vattenpölen han tänker dricka ur, sedan blöter han ner sig ända till magen. Som om inte det var nog så rullar han sig sedan i ljungen. Ja ni ser själva hur han ser ut. Så skulle en katt aldrig uppföra sig,

När man går i ljungen får man passa sig så han inte trampar på en. Man behöver ögon i nacken. Han brakar bara på igenom ljungen som en tanks och ser sig inte för. Stor, stark men dum anser jag. Fast han är väldigt snäll och det känns tryggt att ha honom med trots allt.

Keela är min syster och riktig fotogenique precis som jag själv. Hon gör sig bra i svartvitt

Fast ändå bättre i färg. 

Svartvitt det ungefär som jag ser på natten. Färg det är som världen ser ut på dagen. Husse säger det är fint med svartvita bilder ibland. Det renodlar motivet. Faan trot säger jag. 

Det här en bild på syrran när hon smyger omkring i ljungen. Hon är en djäkel på att fånga både fåglar och möss. Precis som jag själv. Vi är riktiga Killer Queens, syrran och jag.

Vid den här tiden på året får man se om upp med kråkorna. Nu när de har ungar går de på droger och käkar Rohypnol. De går till anfall som Stukabombare med vassa klor helt utan anledning. Så det är bäst att kolla så de inte är i närheten.

Efter någon timme är det dags att sätta kursen hemåt. Man får bra aptit av sådant här. Skogen suger som vi katter brukar säga.

Syrran är mer nyfiken än vad jag är så hon tar alltid tid på sig. Man får alltid vänta på henne. Suck.

PIvot har också bråttom hem. Han brakar bara på rätt igenom de små buskarna. Idiot säger jag. Fast det är klart, han är ju hund. Fattar inte bättre.

Till sist är man äntligen hemma. Nu är det skönt att bara slappa i favoritfotöljen. Skall nog ta en siesta och fundera på om det var en skogspromenad eller bergspromenad.

Hälsningar från Chleo. 

PS. Syrran hälsar också.

Det kostade skjortan att vara tidig med det digitala.

Har idag väckt ett par gamla trotjänare från de döda. De har stått i skåpet under många år utan ta en enda bild. Gudskelov så går det köra vanliga AA batterier i dem. 4 batterier räcker inte till många bilder. De fullkomligt käkar batterier. Fast en omgång är tillräckligt för mitt enkla test.

Det är mina 2 första digitala kameror. Jag hade gjort ett försök redan någon gång runt 1994 med en Casio. Den hade 640X480 pixlar och resultatet var riktigt uselt. Så det avskräckte mig under många år.

När sedan Olympus 1999 släppte Camedia C-2500L med 2,5 megapixel och 3 x zoom slog jag till. Detta var fattigmans alternativet till Canons och Nikons digitala kameror som då kostade 50-60 tkr.

Denna kostade bara 13 000 kr. Alltså som hittat. När man hanterar den idag känns det som en leksakskamera och ett första trevande försök från Olympus sida. Fast det var inte första försöket utan en vidareutveckling av 600L som var ganska populär. Fast jag behöll min Nikon F4 och Leica R3 för säkerhets skull.

Camedia 2500L kunde bara ta bilder i JPEG eller TIFF. TIFF bilderna blev cirka 6 Mb stora och med den tidens pris på minneskort kunde man inte kosta på sig mer än 32 Mb.(Cirka 2500 KR)  Så ville man åtminstone kunna ta lika många bilder som det går på en rulle film fick man nöja sig med JPEG.

Cirka 2 år senare släppte Olympus nästa kamera. Camedia E-10. Nu var det 4 Mp, fyra gånger zoom, och ED glas i objektivet. Utveckligsavdelningen hade helt klart fått en större budget.. 

Kameran kostade nu nästan 20 000 kr men jag föll till föga. Jag hade blivit tänd på det här med digitala bilder. Gillade framförallt den omedelbara återkopplingen mellan tagit en bild och kunna se den på den lilla displayen. Kameran var nu byggd som en tanks och hade en helt annan känsla än 2500L.

Nu hade också Olympus utvecklat ett eget raw-format. .ORF. Så nu gick det att fota i raw.

Efter vad jag hade läst på Luminous Landscape och andra nya siter för digitala fotografer var det vad  man skulle satsa på. E-10 blev snart en kultkamera för alla oss som inte tyckte vi kunde satsa 50-60 TKR på en Nikon eller Canon digital. Själv hade jag sålt min Nikon F4 men behållit mina Leica R-grejer. Så jag fotade fortfarande analogt vid sidan om.

Ni ser själva lätt skillnaden. Displayen blev inte större men fick fler pixlar.

För den som vill läsa vad DPR då skrev om dessa fantastiska kameror kan man ha lite kul. De var lika entusiastiska då som de är nu för varje ny kameramodell.

http://www.dpreview.com/reviews/olympusc2500l

http://www.dpreview.com/reviews/olympuse10

Det första man märker när man kör igång dessa 2 kameror igen efter över 10 år är hur sega de är. Allt tar tid. Att starta upp kameran eller skriva till minneskort. Från man trycker på avtrycket till bilden tas. Det känns att processorn i kameran inte har kraft nog.

Fast hur blir då resultatet?  Tja inte så illa för att vara 15 år gamla digitalare. Duger för fotosidan.

Vi börjar med 2500L.

Vidvinkel

Max zoom

Sedan tar vi E-10

Vidvinkel

Max zoom

Provar man att ta bilder på kortare av stånd så är de också förvånansvärt bra. Vi provar på min testmodell Pivot.

Först 2500L. Här hade Pivot tröttnat på mitt eviga fotograferande och lagt sig till rätta

Sedan E-10. Här hugger inte AF där jag siktar. Kanske på grund av att AF punkten är mycket större än vad som visas. Siktade på ögat men skärpan ligger på nosen. 

Så min slutsats är att bildmässigt är de inte så usla. Skulle duga för bilder i bloggar. Fast när det gäller att jobba med är de så  sega att det inte är något man vill leva med.

Mellan år 2000 och 2010 var utveckligen inom digitalfotografi omvälvande. Framstegen mellan varje kamerageneration var enorm.

Idag döms en 2 år gammal kamera ut som passé. Fast detta på en myt om att så mycket händer på några få år. Den utvecklingen är över. Vi befinner oss just nu där dagens teknik mognar och tar små steg framåt. Vi har nått en teknologiskplatå. Mer kommer nog men det behövs något teknologiskt genombrott för et skall bli fart igen. Den organiska sensorn eller något annat. Det finns en hel del ny teknik på gång. Kanske kan det ge ett lyft. 

Sedan måste man fråga sig hur mycket mer vi behöver.

H5D 60 Mp. En kamera för detaljerna.

Jag har i flera tidigare blogginlägg visat på att man idag har svårt att förmedla hur högupplösta kameror med riktigt många megapixel kan återge detaljer. På webben är det inte möjligt om man inte gör delförstoringar när man jämför olika alternativ. Ser man hela bilden så är det svårt att se skillnad på en bild från H5D och en tagen med en iPhone 6+ för att hårdra det hela. Det betyder att det inte spelar så stor roll vilken kamera man tagit bilden med. Det blir innehållet och inte tekniken som måste göra intryck på betraktaren. En fördel tycker nog många.

Om man skriver ut bilden i A2 ser man heller inte någon större skillnad mellan en bild tagen med H5D med sina 60 MP och samma motiv tagen med en 5DMKIII. Man måste skriva ut i A1 eller 70x100 cm för att skillnaden skall börja framträda ordentligt. 

Fast skillnaden finns där definitivt. En H5D med 60 Mp klår en 5DMKIII ordentlig om man har ett media som kan återge skillnaden.

Dessa är nog också på gång så sakteliga.

De högupplösta 4K eller 5 K skärmarna som börjar komma ut på marknaden bör vara en del av svaret. I storlekar på 30" och kanske i framtiden TV-apparater i ändå större format bör kunna återge skillnaden i skärpa och detaljåtergivning. Sedan måste bara webben och andra aktörer anpassa tekniken så vi kan dela dessa högupplösta bilder med varandra. Det tar nog lite tid är jag rädd.

När det gäller återgivning på papper är det nog bara stort format som gäller för lång tid framöver.

Så tills den tekniken finns får ni hålla till godo med en delförstoring från en bild jag tog igår med H5D.

I full storlek. (Kunde lika gärna varit tagen med en iPhone:-)

En delförstoring från samma bild i 1:1. Här har varken 5DMKIII eller en iPhone en chans. Så nog finns det detaljer att återge när tekniken finns på plats.

H5D 60 Mp VS. 5DMKIII

Vet inte om ni orkar en jämförelse till. Denna gång lite mer vetenskapligt utfört.

H5D med 50 mm vilken med en förkortningsfaktor på 0,65 motsvarar 32,5 mm på 5dDMKIII.

5DMKIII med 24-105/4 IS inställd på strax under 35 mm. 

Hasselbladarens bild beskuren på höjden till 2x3 för att motsvara Canons bildformat.

Sedan är båda bilderna uppskärpta till vad jag anser en lagom nivå.

Slutligen är H5D bilden nerskalad till att motsvara bildstorleken från Canon kameran.

Formligen blir det ytterligare nerskalning när jag laddar upp bilderna till fotosidan.

Denna gång har jag tagit bort den mesta metadatan så ni får själva lista ut vilken kamera som tog vilken bild.

H5D, Vad behöver man egentligen?

Mycket vill ha mer. Eller räcker det vi redan har?

Städade och fick viss ordning bland mina kameror i skåpet igår. Så här såg det ut på bordet i rummets när jag tömt en hylla. Till mitt försvar kan jag väl säga att prylarna från Hasselblad bara är lånade av just Hasselblad.  Skulle någon läsa detta och tycka det var lämpligt att tömma skåpet på värden kan jag bara meddela att min 55 kilos stora hund gärna gör processen kort med sådana ovälkomna besökare.

Att fotografera är ett nöje men behöver man så mycket prylar. Givetvis inte.

Egentligen klarar man sig bra med en iPhone.

Lite bättre ändå går det med en Fuji X-PRO1.

5DMKIII är ändå den kamera som är mest pålitlig och allround. Den finns inte mycket den inte klarar av. 

Sportbilder, flygande fåglar eller ett porträtt av dottern fungerar lika bra.

Egentligen kan ingen se skillnaden på fotosidan eller annan websida med vilken kamera bilden tagits. Inte heller om man skriver ut i A4 eller A3. Så varför bry sig om mer pixlar?

En H5D med 60 MP är mycket mer pixlar. Fast på fotosidan syns ingen skillnad. Den kunde lika gärna vara tagen med iPhone.

Fast när man ser det på sin egen skärm är skillnaden stor.

Hasselbladaren vinner stort. Behöver man då alla dessa pixlar. Nej oftast inte. Fast vill man skriva ut i stora format och få ut max av detaljer så är det ganska oslagbart.

För den som vill prova själv så har jag lagt upp en raw-bild. Den kan hanteras i LR och Camera Raw. 

Välj matrix som kamera profil. Kräver också att man drar ganska hårt i skärpereglagen för att få max skärpa.

https://www.dropbox.com/s/7ht0jwcxawhlev6/B8441897.3FR?dl=0