You want it darker

Den senaste tiden har det oftast regnat och varit i grått här Göteborg. Det väder vi brukar ha här på västkusten i November. Så den lille svarte har inte fått några långpromenader på några dagar. Det har blåst och regnat så att till och med den lille svarte tyckt det är ruggigt.

Fast idag var det lite ljusare och regnade inte strax efter lunch. 

Så efter en kort diskussion bestämde den lille svarte och jag att dra till det gamla skjutfätet vid Björlanda kile.

Kasper tog givetvis vara på tillfället. Jag såg mest något svart som susade fram på stigar, ner i diken och mellan träden i skogen. Han var som en sportbilsförare som äntligen fick släppa loss all kraften på autobahn för en gångs skull. 3 tomma filer och gasen i  bottten.

Själv klafsade jag fram bakom och lyssnade på Leonard Cohens senaste skiva. You want it darker. En av hans bästa tycker jag.  Nu har han ju själv förhoppningsvis bättre väder och solsken där han hamnat.

Titeln passar vårt November väder.  Här i Götet känns det varje November som vi hamnar i dödskuggans dal.

Svartvitt känns rätt när naturen ändå mest går i ett fåtal toner och mörkare beöver det verkligen inte bli. Det är redan hög ISO mitt på dagen utomhus. 

Även ute vid havet går det mesta i moll. Fast det sceneriet passar utmärkt till You want it darker som jag hör i lurarna. 

Kasper bryr sig inte utan hittar alltid något intressant att lukta på. 

Vet ni att människan har luktreceptorer i näsan som motsvar ett frimärkes storlek. Kasper har receptorer som motsvarar 35 m2 eller en ungefär motsvarande en 2 rummare.

Tänk om han kunde berätta om allt intressant som han ständigt hittar.

På hemvägen kom givetvis regnet igen och vi kom tillbaka till bilen dyblöta fast trots det nöjda. 

I morgon skall det kanske klarna upp mitt på dagen och kanske kan vi då klara av en promenad utan att bli blöta. Det skulle bli första gången på en vecka.

Håll tumamrna för oss.

Bottennapp i pressbilder.

Att våra duktiga pressfotografer har till stor del  försvunnit det vet vi. Det är få kvar. 

Fast idag tycker jag GP gör ett bottennapp.

Är det kanske beroende på att vi inte längre har journalister som får råd av duktiga fotorgafer att välja rätt bilder?

Varför väljer man den här bilden? 

Enligt min bedömning en riktigt usel bild. Det verkar ju vara mannen som har misshandlats.

Inte den tjusiga kvinnan som har mördats. Man förösker säga något här men bildspråket är otydligt.

Det finns mängder av bilder på mannen i andra media som är mer normala och bättre.

Varför väljer GP ut dena billd? Är det på grund av att journalisten inte förstår bildspråket?

Bilderna står ju totalt i konflikt mellan vem som är offer och vem som är gärningsman.

http://www.gp.se/nyheter/sverige/martin-jonsson-döms-för-mordet-på-lotta-1.3880642

The long Cool song

Nu börjar tiden jag hatar. Tiden när det är hög ISO från morgon till kväll.

När  himlen på västkusten oftast är mörkgrå och det aldrig blir riktigt ljust. Fast har man en svart  djäkel så får man trots vädret gå ut. Det är väl här vi hundägare för bättre kondis än de som inte har en hund och lever någon månad längre med vår demens.  

En tid när björnen och en hel del andra djur förstått att det inte vettigt att vara vaken.

Så jag lyckades även få med mig min fru ut  på en promenad. Regnet droppar ner i små droppar på oss hela tiden. 

Hösten vid den här tiden är ju egentligen otroligt vacker. Om det bara fanns lite ljus,

Det är svårt att få till bilder i den här miljön.

Man vill gå hem, tända en brasa och dricka varm choklad med vispgrädde.

Fast den här aktiva hunden måste få springa lite annars käkar han upp alla husets skor.

Tittar man sig lite omkring så finns det trots det usla ljuset lite vackra motiv. Som nedför backen vi just klarat av.

Det finns naturligtvis också andra motiv i detta dystra ljus.

Fast man får leta efter dem.

Ibland dyker de bara upp och ber om att bli fotograferade.

Så visst kan det vara vackert också när allt är grått och regnet konstant kommer ned i fina droppar.

Nu är det vi snart hemma hemma och det är dags  för en varm kopp choklad och en macka med dansk illaluktande ost. Polarkaka med lite gamle Ole är inte dumt tycker jag och den svarte. Frun rynkar på näsan och väljer något annat. Sedan slår jag på på Deezer för att lyssna på Owe Törnqvist och the long cool song. Att min fru från Östterike ser ut som ett frågetecken varför jag spelar en sådan underlig låt får bara chokladen att smaka ändå bättre. Inte riktigt min vanliga musik.

http://tidido.com/a35184373731861/al55d702b813b521ef2289c660/t55d702b913b521ef2289c6d1

Bara ett sätt att ge tillbaka för alla underliga lustiga låtar jag tvingats att höra från Tirol på svår dialekt. Tiroler dialekt är inte att leka med.

Nu är hon ju från Wien men det kan vara detsamma. De pratar alla dialekt i det där landet.

Att få skärpa i vardagen.

Jag hänger på där vi var igår. Att ha rätt kamera för det man gillar att fota. Jag är och förblir nog allätare när det gäller foto. Det gör också att jag kräver att mina kameror är allround.

Fast de viktigaste bilder jag tar just nu är nog att dokumentera mina barnbarns utveckling.

Att ta tillräckligt många bilder av dem så jag kan producera en fotobok för var och en av dem varje år som de förhopppningsvis en dag kommer uppskatta. Det kräver att man kan träffa dem tillräckligt ofta och kan dokumentera deras vardag.

Barn är spontana. Ögonblicket där man kan få en bra bild kommer och går som en oljad blixt.

Vid cirka 12 månader börjar de interagera med sin omgivning. Fast det är mamma och pappa som det är fokus på. Vi andra kan slänga oss i väggen. Sedan börjar de springa runt och är ändå svårare att fånga.

Att få dem att titta in i kameran kan man glömma för det mesta. Att ta bra bilder på sin lille telning kräver en bra kamera. De bilder man inte tog är för alltid borta.

Ibland är det kameran som sätter gränsen.

Igår hade Per-Erik Åström en bra blogg om skärpa nu och då.  Ett mycket bra och genomtänkt inlägg i debatten. Jag håller till 100% med vad han skriver. Det var inte bättre förr. Samt gamla manuella objetiv tillför inget magiskt och är sällan bättre än de nya. Tvärtom ger de nya AF-objektiven möjligheter till bilder som de gamla manuellla objektiven har svårt att klara av.

Fast låt oss börja med kameran. Jag hade tidigare en Fuji X-PRO1 som min lilla lätta kamera. Jag gillade den skarpt Fast den hade en stor svaghet. Den var långsam och seg. Inte minst när det gäller autofokus och speciellt följande fokus. 

Det var en kamera för sådant som höll sig still. Det är den typen av bilder som en viss Bengt brukar ta och tycker det går lika bra med manuell fokus. Motiv där man kan regissera motivet.

Personligen gillar jag bilder där det händer något även om jag också tar bilder som stilla porträtt och där jag kunde använt manuellt fokus. 

Ett av mina favoritmotiv är mina egna barn och deras barn. De där småttingarna, alltså mina barnbarn blir på 12 månader några som inte längre sitter still utan kryper först runt ganska snabbt och står ett par månader senare upp och börjar ränna runt. Det är då det börjar spela roll vad ens kamera klarar av i följande fokus.

Med min gamla X-PRO1 blev det mest bom på den typen av bilder. Kameran var inte snabb nog att hänga med. Med uppgraderingen till X-PRO2 var det på den punkten en helt annan kamera. Jag behövde inte längre hämta den stora Canonen för att få till bilderna.

Att ta den typen av bilder som jag visar tre exempel på här har inte mycket med fotografen att göra. Detta är som att fotografera sport. Ögonblicket kommer och försvinner som en blixt. 

Det behövs snabb serietagning och ett bra följande fokus. Kom nu inte och säg att detta kunde vi redan på den analoga tiden. Det är bara att förinställa. Nej det är det inte säger jag då. För en galen hund och en minst lika vild 2-åring följer inga förutsägbara vägar och tar ingen regi.

Här gäller det bara att hänga med i svängarna och lita på att kameran sätter skärpan när ögonblicket verkar vara där och man trycker på avtrycket.

Detta är Carpe Diem. Att fånga dagen fast i min fria översättning fånga ögonblicket. Tidigare med X-PRO1 hade jag bommat 90% av de här bilderna. Nu sitter över 90% av dem med tillräcklig skärpa.

Jag lovar det gör stor skillnad och min Canon har tagit förtidspension. Om någon vill köpa en lätt begagnad 5DS r  så skicka mig ett bud.