Ibland är det kameran som sätter gränsen.

Igår hade Per-Erik Åström en bra blogg om skärpa nu och då.  Ett mycket bra och genomtänkt inlägg i debatten. Jag håller till 100% med vad han skriver. Det var inte bättre förr. Samt gamla manuella objetiv tillför inget magiskt och är sällan bättre än de nya. Tvärtom ger de nya AF-objektiven möjligheter till bilder som de gamla manuellla objektiven har svårt att klara av.

Fast låt oss börja med kameran. Jag hade tidigare en Fuji X-PRO1 som min lilla lätta kamera. Jag gillade den skarpt Fast den hade en stor svaghet. Den var långsam och seg. Inte minst när det gäller autofokus och speciellt följande fokus. 

Det var en kamera för sådant som höll sig still. Det är den typen av bilder som en viss Bengt brukar ta och tycker det går lika bra med manuell fokus. Motiv där man kan regissera motivet.

Personligen gillar jag bilder där det händer något även om jag också tar bilder som stilla porträtt och där jag kunde använt manuellt fokus. 

Ett av mina favoritmotiv är mina egna barn och deras barn. De där småttingarna, alltså mina barnbarn blir på 12 månader några som inte längre sitter still utan kryper först runt ganska snabbt och står ett par månader senare upp och börjar ränna runt. Det är då det börjar spela roll vad ens kamera klarar av i följande fokus.

Med min gamla X-PRO1 blev det mest bom på den typen av bilder. Kameran var inte snabb nog att hänga med. Med uppgraderingen till X-PRO2 var det på den punkten en helt annan kamera. Jag behövde inte längre hämta den stora Canonen för att få till bilderna.

Att ta den typen av bilder som jag visar tre exempel på här har inte mycket med fotografen att göra. Detta är som att fotografera sport. Ögonblicket kommer och försvinner som en blixt. 

Det behövs snabb serietagning och ett bra följande fokus. Kom nu inte och säg att detta kunde vi redan på den analoga tiden. Det är bara att förinställa. Nej det är det inte säger jag då. För en galen hund och en minst lika vild 2-åring följer inga förutsägbara vägar och tar ingen regi.

Här gäller det bara att hänga med i svängarna och lita på att kameran sätter skärpan när ögonblicket verkar vara där och man trycker på avtrycket.

Detta är Carpe Diem. Att fånga dagen fast i min fria översättning fånga ögonblicket. Tidigare med X-PRO1 hade jag bommat 90% av de här bilderna. Nu sitter över 90% av dem med tillräcklig skärpa.

Jag lovar det gör stor skillnad och min Canon har tagit förtidspension. Om någon vill köpa en lätt begagnad 5DS r  så skicka mig ett bud.

2016-10-12 16:38   SallyIV

Helt klart det blir bättre träff med bra AF, förr var man mer förlåtande över missade skott och knöt handen i fickan.
Samtidigt kan vi ju undra har dagens upplösning ökat kraven på korrekt fokusering mot det som Per-Erik visade igår med Tri-X?

Men känslan i ett omotoriserat objektiv är skön, till priset av missade ögonblick.

-J!

Svar från Flash Gordon 2016-10-12 19:44

Jag har ett par legendariska Leica R-objektiv ibland mina gamla objektiv. Ett Super Angulon 21/4 och ett Summidron 90/2. Båda en gång kända som några av Leicas bästa R-objektiv.
Det är inget fel i hur de känns att ratta in skärpan manuellt. Det är klart en bättre känsla än att ställa in skärpan med ett modernt Fujinon objektiv.
Fast Fujinon objektivet gör det mycket snabbare och med bättre skärpa.
Visst är dert kul att jag kan få till bilder med dessa gamla legendariska gluggar.
Fast de ger inte bättre resultat och inte bättre skärpa. Så för min del får de stå bredvid min Leica R och vara en symbol för gamla tider.

SallyIV 2016-10-12 20:59

Jo, det syns direkt när det är ett Fujinon som sitter på. Jag "fuskar" en del med att dem köra manuellt och AF-knappen, jag vet då att det inte är en fördröjning (XT-1) med AF-S och på något vis funkar det att ta familjen, bröllopsmingel etc. Sätter jag på ett Samyang 12/2,0 så är ju fokuseringen lätt ;-).

-J!

2016-10-12 17:44   Lena Holm

Jag förstår dej till fullo och håller med. Härligt att få se den svarte leka med ditt barnbarn på detta sätt. Han tar ju helt klart ut svängarna men tycks ändå vilja hålla sej runt det betydligt långsammare barnet.
Hälsningar Lena

Svar från Flash Gordon 2016-10-12 19:14

Om man ser hela den här serien av bilder är det intressant att se hur hunden håller 2-åringen borta från det djupare vattnet.
Svår att tro att inte hunden förstår att att det är en fara och motar bort barnet i rätt riktning.
Lille Sigfrid är inte alltid snäll mot Kasper. När Kasper vill slicka honom eller kommer för nära åker han på en riktig snyting
Fast Kasper backar bara en bit och är sedan med i leken igen.
Han blir aldrig aggressiv mot Sigge.
Så Sigge har lärt sig älska Kasper och Kasper har lärt sig älska Sigge.
Hela den här tråden startade egentligen med att jag ville skriva ut den första bilden i A4 och ge den till Sigge inramad för att ha över sin säng.
För Sigge älskar Kasper och Kasper älskar vovven. De har helt enkelt blivit bästa vänner.
En relation som ser ganska annorlunda ut än min egen och Kaspers. Jag tränar en hund som skall kunna bli en räddningshund. Någon som kan spåra upp försvunna männsikor eller människor försvunna i rasmassor vid en jordbävning. Kasper har inget som helst problem at skifta över i den rollen.