Död älg och lycklig Kasper till slut.
Idag var det dags att åka till Värmlands Nysäter och hämta årets leverans av ägkött. Det är nämligen där vår slaktare och leverantör håller till.
Denna tradition börjar nu närma sig 20-års jubileum.
Fast Kasper var inte glad idag när både matte och husse stack iväg på morgonen.
Han förstod ju inte varför.
Efter att legat bakom lastbilar man inte kan komma om på E45 eftersom vägen bitivs är usel och sedean duckat för en så där 20 fartkameror så kände jag starkt efter kaffe 2 timmar senare.
Det blev Tössestugan några km före Åmål som vanligt.
Ett ställe som både är mysigt och har bra mat och kaffe.
Ett ställe jag varmt rekommenderar.
Sedan var det på det igen. Nu på en lite mindre väg så farten kunde höjas en aning och man slapp somna bakom ratten.
Efter 45 minuter var vi framme.
Det första som mötte oss var råvaran själv. Man får direkt lite dåligt samvete och känner medlidande när man ser skogens konung i det här skicket. Själv brukar jag ju bara skjuta på detta ståtliga djur med kamera.
Det var bäst att gå in för att sortera upp köttet och stoppa i påsar samt märka det så vi vet vad som är vad när vi kommer hem.
Inför köttbitarna slipper man ha dåligt samvete.
Sedan bestämma sig för vilket rådjurskött vi också skulle ha.
Sedan var det bara att tacka Frank för i år och vända kosan tillbaka mot Göteborg. Fast den här gången tog jag vägen äver Årjang, och sedan 172 ner mot Uddevalla och slutligen Göteborg.
Klart trevligare körning.
Tre timmar till på E45 skulle bara lett till nervöst sammanbrott. Jag hatar den vägen.
Så klockan 15 är vi tillbaka vid startpunkten.
Kasper kommer förstås genast ut och viftar på svansen för att hälsa oss välkomna hem.
När han sedan får presenten vi hade med oss från slaktaren håller han verkligen på att tappa hakan både bildligt och bokstavligen. Det här benet väger några kilo.
Så han tillbringade en hel del tid med att ligga på gräsmattan och tugga på sitt fina ben.
Till sist kom han in och uptäckte att där packades det kött i mängder i köketoch det var ju minst lika intressant.
Så nu ligger han under mitt skrivbord och sover med paltkoma.
Så slutet gått allting gott hälsar han med en trött suck.
Go kväll.
Så i morgon skall Kasper få åka med till Töllås fårgård på norra Orust.
Vi tar ooch stoppar på vägen upp någonstans längs kusten så han kan få en ordentlig promenad.
Baktanken är att han skall få träna lite mer på att åka bil längre sträckor.
Sedan har vi kött nog för nästa år. Det värsta är att man blir bortskämd.
Det här köttet är ju alltid hängmörat i 5-7 dagar. Det gör att det är mört och har smak. Dessutom inte fullt med antibiotika.
När jag ibland köper kött på ICA för att grilla blir jag väldigt ofta besviken. Älgkött är inte så bra på grillen för det har knappt något fett.
Fast köttet från affären är många gånger segt i jämförelse och saknar smak. Ibland är det bra men allt för ofta inte. Köttbitar som saknar smak gör ju ingen glad.
Så visst känner man sig previligierad som kan köpa kött på det här sättet.
Kasper ser ut att må bra av sitt ben. Upplever att framför allt småhundar har problem med sina tänder. Inbillar mig att det har att göra med att dom aldrig får gnaga på ben nu för tiden.
Sten
Det här benet är så hårt att han på sin höjd lyckas få loss lite flisor från benknotorna.
Däremot kommer snart benet inte ha en enda köttslamsa kvar. Sedan släpas det tunga benet runt som en kär trofée.
För tänderna får han ett torkat grisöra varje dag. Man skall ju lära hunden att låta en borsta tänderna egentligen.
Jag har provat både på Kasper och med min förra 55 kilos Hovawart.
Man fförsöker stoppa tandborsen i munnen på dem och börja visa dem. Då hugger de tag i borsten för det här är ju kul. Sedan börjar en dragkamp om borsten som hunden givetvis vinner och sedan är den lektionen slut.
Så det går bättre med grisöron.
Vad gäller kött så gillar jag också det kanske för mycket. Fast det beror nog också på att vår vegatariska mat är förbaskat tråkig.
Jag har varit och jobbat flera gånger i Infdien under 2-3 veckor per gång. Där är ju hälften av invånarna vegetatianer av skiftande slag. Vissa äter inte kött men fisk och ägg.
Andra äter ägg och dricker mjölk men äter inte fisk. Det finn mängder av varianter.
Där blev det ofta vegetarisk restaurang när vi lunchade ihop. I början tänkte jag satan jag som kände för en köttbit.
Fast efter att provat deras sydindiska kök som är det vanligaste på restaurangerna så inså jag att jag inte sknade köttet. Det är smakrikt, man får ofta flera små rätter och nästan alla med sås som sätter piff.
Som min vän Pradeep Gupta som ofta var i Europa sa. så fort man säger man är vegetarian och vill något vegetarisk så matas salladsblad, tomater och liknande. Vi vegatatarianer är faktisk inte detsamma som kaniner.
Svärmor och svärfar köpte en halv älg som vi hämtade i helgen och styckade upp på köksbordet. Svärfar jagade tidigare så jag har spenderat några timmar varje höst med svärmor runt köksbordet med kniven i högsta hugg. Det är intressant att börja med att lossa innerfilén så man inte skadar den och sedan inspektera hur man får loss de olika bitarna, tyvärr blir det lite för sällan.
Känsliga tittare varnas :-)
https://1drv.ms/f/s!Aq2v87kbzHsIjrtjXIz-5ozl_7aAAg
Hälsningar Lena