En gammal bild med en tragisk historia
En del bilder har en hel historia att berätta. Detta är en sådan bild.
Tagen av en amatör någon gång på 1930-talet. I fönstren står husets invånare.
Utanför några av husets barn.
Byn heter Dörfles och ligger ett par mil öster om Wien. Dörfles kan bäst översättas till Lilleby på svenska.
En dimmig dag 1943 gick flyglarmet. Några minuter senare föll 7 stora bomber i en rad i Dörfles. Det var en engelsk bombare som skulle förstöra järnvägen 500 meter bort som missade i dimman.
Den första i serien träffade det här huset. Alla som finns på bilden plus en grannflicka som var på besök sprängdes i bitar. Huset var borta och kvar var bara en stor grop.
Oskyldiga civila som blev krigets offer.
Fast livet går vidare och idag står mina svärföräldrars hus där på Dörfles 61.
Innehållskategorier
Arkiv
- November 2022
- April 2021
- Juli 2020
- Juni 2020
- Maj 2020
- April 2020
- Mars 2020
- Februari 2020
- Januari 2020
- November 2019
- Oktober 2019
- September 2019
- Juni 2019
- November 2018
- Oktober 2018
- September 2018
- Augusti 2018
- Maj 2018
- December 2017
- November 2017
- Oktober 2017
- Juli 2017
- Juni 2017
- Maj 2017
- April 2017
- Mars 2017
- Februari 2017
- Januari 2017
- December 2016
- November 2016
- Oktober 2016
- September 2016
- Augusti 2016
- Juli 2016
- Juni 2016
- Maj 2016
- April 2016
- Mars 2016
- Februari 2016
- Januari 2016
- December 2015
- November 2015
- Oktober 2015
- September 2015
- Augusti 2015
- Juli 2015
- Juni 2015
- Maj 2015
- Februari 2015
- Januari 2015
- December 2014
- November 2014
- September 2014
- Juli 2014
- Januari 2014
- December 2013
- Oktober 2013
- September 2013
- Maj 2012
- April 2010
- Mars 2010
Livet är ibland väldigt oförutsägbart och grymt.
Intressant att det finns bilder kvar av just detta hus.
De var österrikare som Tyskland snabbt la beslag på utan något krig.
De blev Ostmarken alltså den östliga delen av Tyskland.
Min svärfar fick rycka in som soldat när han var 18 år 1943 och efter lite utbildning slåss mot Amerikaner, Nya Zeländare och Engelsmän i Italien.
Till sist efter mycket vedermödor blev han tillfångatagen av Engelsmän vilket var en befrielse för honom. Äntligen fick han äta sig mätt och riskerade inte varje minut att bli skjuten.
Han som de flesta Tyska och Österrikiska soldater var inte nazister utan vanligt folk som hade att välja på att göra vad myndigheterna bestämde eller hamna i ett fångläger eller bli skjuten.
Jag hör ständigt dessa berättelser om kriget när jag är i Dörfles. Mina nu 87 åriga svärföräldrar dras fortfarande med dramatiska minnen från kriget för 65 år sedan.
Vi skall vara väldigt lyckliga för att vi inte varit i krig sedan 1809.
Jag har en dotter som är gift med en man från Tyskland och min bästa syster med en man från Frankrike.
Min systers mans mamma har berättat hur de gömde judar i Paris under kriget och hur arg och rädd hon var på sina föräldrar för att de riskerade livet på alla. Just hennes ilska gav mig ytterligare ett perspektiv och en del
naiva hjältebilder flög sin kos från min världsbild.Men det går inte att förstå, som du säger, vi är lyckliga som inte behövt ha denna fasa på nära håll.Men som du visar,för många människor just utanför våra gränser är dessa tider bara ett andetag bort.
Förra sommaren gifte sig min dotter och då samlades vi hos dem. Då gladdes vi åt att giftermål över gränser ger ett tillfälle för människor att mötas och bli vänner och familj och åtminstonde ritas kartan om för de som är med om detta.Nu ska jag snart bli mormor igen, til en liten grabb som skall växa upp i Tyskland.
Mvh, LO
- hawk
Nej vi har nog i Sverige inget begrepp om hur fasansfullt krig egentligen är. Vi har nog båda läst krigsskildringar om andra världskriget och om de allierades hjältemod. Kanske till och med drömt om att vara en hjälte i kriget och döda mängder av Tyskar.
Min svärfar tvingades in i andra världskriget 1943 18 år gammal. Han var en Ostmarker. Tyskarnas namn på Österrikare.
De flesta var inte mycket för Hitler men endera accepterade du ordern eller så blev du skjuten som förrädare.
Han var 2 år i Tyska armen mot sin vilja. Till sist blev han tillfångatagen av Britter i Italien.
Både hans och hans hustrus historia lever ännu i deras minnen. De kan aldrig sluta prata om det.
Just som ett exempel hur min svärmor 19 år gammal flydde när Ryssarna kom. De gömde de yngre kvinnorna och Ryssarna våldtog deras en 68 årig grannfru och hennes 8-åriga barnbarn.
Jag har hört denna och mänga fler historier från andra världskriget och från folk som deltog. Det står mig upp i halsen för de slutar aldrig berätta eftersom de aldrig kommer över traumat.
Vi kommer aldrig förstå detta om vi inte deltar själva i ett krig. Eftersom det är det sista vi vill måste vi göra allt för att krig skall upphöra på denna jord.
Det hemska är ju att samma fruktansvärda historier händer i olika krig runt vårt klot varje dag också 2014.