OmTag. Robert Frank på fotografiska
Jag var och tittade på Robert Frank på fotografiska igår. Jag måste säga att jag blev lite kluven av utställningen, kanske har tiden sprungit ifrån Frank? Det är svårt att ge ett rättvist omdöme eftersom Robert Frank odiskutabelt är en av de mest tongivande och viktigaste fotograferna under 1900-talets andra hälft. Han skapade en ny estetik med sin banbrytande The Americans i mitten av 50-talet. Men kanske är det just för att han har så många följare som hans bilder nu sextio år senare känns en smula förbrukade och även lite taffliga i vissa lägen.
En kritik mot utställningen i sig är den ojämna kvaliteten på printarna, en hel del kontrastlöst grådaskigt och även skräp på en del bilder, så skall inte en så stor och viktig utställning behöva skötas tycker jag. Behållningen för mig var de bilder som han kanske fått minst uppmärksamhet för och som kanske ses som minst originella, England och Frankrike-bilderna. Där finns bildpoesin och ett mildare anslag.
Jag tycker att det finns en vattendelare i Franks fotografi där han blir hårdare mer opersonlig och svartare i sin fotografi. Men med bakgrund av att han förlorat två barn i unga år så kan det säkert vara begripligt att han blivit mer inbunden och dyster i sitt fotograferande. Hur som helst tycker jag att Frank är bättre i bokform än upphängd på väggar, inget som är unikt för just honom.
-affe
Nåväl, en del av Franks bilder kunde ha retuscherats bättre, några få borde kanske ha tvättats fria från fläckar men samtidigt har ju ett gammalt fotografi levt sitt eget liv under några decennier. Spåren må finnas där som en påminnelse om det likaväl som de tummade bilderna i ett gammalt fotoalbum. Som alltid gäller det att se bilden oavsett dess tekniska skick.
Min huvudinvändning var alltså inte att en del kopior inte höll måttet, utan att jag kände det som om Franks bilder gått ur tiden lite. En av anledningarna till att jag tycker så förmodar jag beror på att han bildade skola på sin tid och att så många efter honom tagit ungefär likadana bilder, man har dräkts av frank-bild sas. Detta är ju snarare ett kvitto på hans tyngd i fotohistorien, men för mig har det fört med sig att jag hunnit ledsna på hans bildstil. Det är säkert också detta som gjorde att jag gillade de bilder bäst som var minst Frankska.
Nu tillhör ju även jag dem som sett mycket analogt, eller snarare i huvudsak analogt utav det som intresserar mig så jag tillhör definitivt inte skaran som söker efter det hårt dragna och/eller perfekta.