OmTag. Förr, nu och sedan. Lite ostrukturerade tankar om utveckling

Vad gjorde vi innan internet och den ständigt uppkopplade eran? Minnet är kort, det är ju inte så fasligt länge sedan, trots detta har jag svårt att tänka mig hur dagen såg ut "bc" (before computer). Satt man bara och glodde rätt in i väggen, eller vad? Givetvis gjorde man inte det, åtminstone inte de flesta av oss.

Att kunna kommunicera och hålla kontakten över nätet är på många sätt bra. För en ganska stor del har detta säkert berikat deras liv, tidigare krävdes ju någon form av mer aktiv handling för att tillfredsställa behovet av social samvaro och kontakt. Men samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att nätumgåsande blir någon form av ytligt substitut för det fysiska mötet.

Jag tror att den inre tillfredsställelsen står i relation till djupet av den sociala kontakten, det är kanske därför vi har så många "vänner" som vi aldrig träffar eller ens träffat på Facebook? Vi försöker kompensera djupet i våra relationer med mängden personer, likes och statusuppdateringar.

Som ett litet experiment kan man till exempel strunta i att uppdatera sin Facebooksida, sin blogg eller helt enkelt låta bli att vara aktiv på nätet några dagar och kolla hur många som verkligen undrar vart man tagit vägen. Inte så uppmuntrande kanske, men sanningen på nätet brukar vara att man finns så länge man är aktiv. Inte i första hand som unik person utan mer som en anonym bekräftare bland alla andra.

Nu skiljer inte jag mig speciellt mycket från någon annan, men det kan vara värt att ta en funderare över. Egentligen tror jag att vi är mer stenåldersmänniskor än vad vi vill erkänna, meningsfulla relationer kan vi bara ha med ett ganska begränsat antal människor, likes och tummar på nätet skall man nog mer se på samma sätt som ett anonymt leende från någon okänd i busskön. Man kommer givetvis även att nätverka med människor som man har en mer personlig relation till, och det är nog även dem som saknar en om man inte uppdaterar sin blogg på ett tag.

Hur hänger då allt detta ihop med fotografi? Jag tror att en stor del av de personliga kontaktytorna ersatts av de mer lättillgängliga men också ytligare nätkontakterna. Då vi alla har behov av bekräftelse, och inte minst alla som pysslar med någon form av skapande verksamhet, manar detta fram ett kontinuerligt publicerande i en helt annan takt än vad som var nödvändigt förr. Om du inte syns finns du inte och nätets snabbhet gör att du måste synas hela tiden för att finnas.

Förr kanske någon jobbade med ett projekt i flera år och under resans gång endast ventilerade och visade sitt pågående arbete för några få förtrogna. Om vi antar att man kanske fotograferade ca 10000 bilder om året (motsvarande runt 300 rullar film), tog fram kontaktkartor och gjorde arbetskopior på kanske ett par bilder per rulle som man eventuellt visade upp för några man litade på handlade det om kanske max något hundratal bilder per år. När det sedan var dags att sy ihop projektet till en bok och/eller en utställning valde man ut en handfull bilder, bilder som fått mogna och som passade in i sin kontext. Det hela mynnade ut i ett genomarbetat arbete, åtminstone fanns förutsättningar för det.

Om vi tittar hur det ser ut i dag så gäller det att synas hela tiden, tempot gör också att bildkonsumenten ofta inte tar sig tid utan det måste vara slagkraftigt för att höja sig över mediebruset. Detta jagar på flera saker som jag ser det: För det första publiceras bilder i en mängd och ett flöde som inte stämmer till eftertanke eller ens gallring. Bilderna ses också mer som solitärer eftersom nätet funkar ganska dåligt för sammanhållna arbeten.

För det andra driver det på en utveckling mot mer och mer extrema bilder, allt ifrån att överdriva kontraster och färger till att klippa in exotiska djur i sina naturbilder. Men det som jag tycker är det stora problemet är att det mesta snuttifieras och att fördjupningen går förlorad. Om utvecklingen rasar på finns risken att vi i morgon inte kommer att kunna ta till oss något med ett djupare budskap än vad reklamfilmerna ger oss i TV sofforna. Och som vanligt kommer man att säga att man levererar vad folk efterfrågar, hela den diskussionen tenderar alltid att handla om hönan eller ägget:

Kommer det att vara möjligt att efterfråga något som man inte vet finns?

2013-09-09 07:14   Danton

Och vad är det som driver den här "utvecklingen" kan man fråga sig?
Utan kunskap om vad det är, så kan man inte göra några val,
utan följer ofta bara med.

Besvara

Svar från alf109 2013-09-09 18:08

Jag tror att det i stora stycken driver sig själv mer eller mindre faktiskt. :)
-affe

Svara

2013-09-09 10:47   Annelie Worgard

BC, before computer...det skall jag ta med mig. Jag som levt i datorernas värld sedan jag var 20.
Har deltagit på forum innan web-läsarna fanns. Jag som definitivt är för långsam att hinna med idag.
Vad gjorde jag innan allt detta brus startade: Jobbade, var med familjen, jobbade.
Drömde om att hinna med.

Hade ett samtal i helgen med en ung man i trettioårsåldern...i mina ögon ung.
I hans bekantskapskrets fanns redan ordet, "före facebook".
Hur de umgicks mer på träningarna innan sociala medier gjorde sitt intåg.
Men också om hur han just nu uppskattade samtal som skedde i fysisk form.
Och det tänker jag...hade han kanske aldrig reflekterat över om inte det här aldrig sinande flödet funnits som
jämförelse.
Så med det försöker jag säga att jag tycker jag hör många röster som är medvetna om att det inte går att "hinna med" i flödet på nätet. Som mer och mer värnar om livet utanför nätet. Fast då hörs och syns de ju inte och då kan man ju inte veta om att de finns.

Besvara

Svar från alf109 2013-09-09 18:10

Allt går snabbare och snabbare, jag tror att det kommer att slå tillbaka så småningom.
-affe

Svara

2013-09-09 11:21   Johan Pihl

Fina bilder, och intressanta tankar, Alf. Man kan se på saken så som du gör. Men man kan också se saken annorlunda. Att vore det inte för FS, FB, Instagram, fotobloggar, etc, så skulle säkert många inte ens fotat överhuvudtaget. Så är det för mig iaf.

Hur var det för dig själv bc? Hur ofta visade du dina egna bilder för andra? Hur ofta såg du andra amatörers arbeten? Att bara hålla på att fota, utan att visa upp sina bilder för andra, utan att få inspiration från andra, kan få vem som helst att tröttna i längden.

Det är lätt att tro att allting var bättre förr. Det där med överdrivna kontraster t ex. Det blev inne i slutet av 60-talet och i början av 70-talet med ;) Sånt verkar gå i vågor.

Besvara

Svar från alf109 2013-09-09 18:22

Som jag skriver är det bra för många och har berikat mångas liv. Men medaljen har en ganska tydlig baksida som man inte snackar om så ofta tycker jag. När det gäller att överdriva sina bilder så ser jag en kraftigt ökande trend. Det har alltid gått att kopiera hårt, men på 60-70 talet var det inte så många som höll på med det så att man reagerar när man till exempel läser en bok som centennium. Det var nog vanligare att man kopierade mörkt än hårt i så fall. Jämför Petersens printar från Café Lehmitz med hur det ofta ser ut nu till exempel.

Svara

Johan Pihl 2013-09-09 19:46

Jo, klart att medaljen har en baksida. Det stämmer säkert. Men så är det med allt, tyvärr.

Vad gäller 60-tal och tidigt 70-tal, så har du fel. Det var inte "få" som kopierade hårt på den tiden. Det blev en trend, och även fotografer som vanligtvis kopierade mjukt, följde med strömmen (medvetet eller omedvetet), och började med lite hårdare kopior. Tror t o m att Ralph Nykvist skrivit om det nånstans (att han själv drogs med). Du kan fråga M. Berg eller Bernt C som själva var med på den tiden. En del modebilder från den tiden är nästan grafiska. A Petersens bilder från den tiden är mörka och hårda av en annan anledning, att han pressade tri-x 400 till 1600 i vanlig D-76 ;)

Svara

Svar från alf109 2013-09-09 20:00

Vi uppfattar detta olika tydligen, jag uppfattar det som att effektsökeriet är betydligt allmännare idag när det gäller till exempel färger och kontrast. Att det fanns de som kopierat hårt med mycket kontrast tidigare är jag medveten om, bara att kolla Eugene Smith, Frank eller Koudelka till exempel.Det som jag tycker skiljer då från nu är främst att man då ofta förstärkte ett uttryck medan man nu ofta gör om bilden till något annat än vad som ursprungligen fotograferades. Jag tror att de flesta är överens om att detta med överdriven bildbehandling har ökat över tid, och jag tror att det är en utveckling som delvis drivs av att det krävs mer och mer för att tränga igenom vart efter vi exponeras för mer och mer bilder under kortare och kortare tid.

Du får givetvis tycka annorlunda, men det är så jag ser det.

Svara

Johan Pihl 2013-09-09 20:11

Ja, och en som kanske var ännu tidigare, och tydligare, var William Klein.

Ok, jag trodde inte att du syftade på såna som gör om sina bilder till nåt helt annat (bildmanipulationer i datorn), utan mer såna som t ex Sobol, som kör blixt och gör bilderna allmänt hårdare för att förstärka uttrycket.

Svara

2013-09-09 19:05   Nils Bergqvist

Webben är inget bra bildmedium. Som att titta på målningar på en skärm. Originalen är alltid bättre, precis som med traditionell fotografi med film och mörkrum. Digital fotografi har inga original på samma sätt. Vad är originalet där? En utskriven/printad kopia eller filen i 100%? Oftast finns ingen print utan en originalfil som sällan kan ses i 100% pga för liten bildskärm. Därmed kvalitétsförluster. Vi skulle behöva skärmar på ett par meter och stå en bit ifrån för att kunna avnjuta origiginalen på rätt sätt. På papper behövs dock inte stora printar, varken digitalt eller med film. Även mindre bilder har hög kvalitét. De små bilderna på webben däremot har såna kvalitétsförluster att man förlorar mycket av bildkänslan. Webben får bli ett sätt att kommunicera och hålla kontakter, orientera sig om olika fotografer och deras bilder samt göra reklam för sig själv. Ska man se bilder och verkligen njuta och fördjupa sig, så är det utställningar och liknande som gäller. På webben bläddrar man allt för snabbt mellan både fotografer, bilder och utställningar. Intrycken blir snabba, många och alldeles för flyktiga. Det blir för mycket att ta till sig med behållning helt enkelt.

Dina funderingar tror jag stämmer i mycket. Allt blir ytligt, glättigt och spektakulärt. Allt för att synas och sticka ut. Eftertanken och fördjupningen blir minimal. De verkligt bra bilderna försvinner i mängden. Få lär sig analysera och läsa bilder annat än rent ytligt, och man får allt svårare att ta till sig det originella och ovanliga. Utslätning kanske är ett bra ord?

Besvara

Svar från alf109 2013-09-09 19:28

Tyvärr tror jag att det blir färre och färre som dels gör genomarbetade saker och dels som efterfrågar dem. Men framtiden får utvisa vart det tar vägen. :)
-affe

Svara

2013-09-09 20:45   Johan Pihl

På tal om Petersen och Sobol. De har tydligen gjort en utställning ihop, och en bok är på väg: http://www.bokus.com/bok/9781907893452/veins/

Jag såg Sobols bilder i Landskrona på Fotofestivalen, men det var inget som imponerade på mig. Stora, hårda kopior (utan några som helst detaljer eller nyanser i). Man tittade på dem en gång, sen var det inte mer med det.. Tyvärr, för han är ju en duktig fotograf.

Besvara

Svar från alf109 2013-09-09 20:59

Jag har sett en del och i mitt tycke så är inte frågan så mycket om man gillar tekniken eller inte. För mig är det skillnad på om man fotograferar döda ting jämfört med om man fotograferar människor. Visst kan man ha synpunkter på det rent tekniska, men för mig handlar det mer om vilken respekt fotografen visar de han avbildar. Det är egentligen den frågan jag tycker man borde lyfta, det finns en människa på bilden och har man något ansvar för hur man framställer människor i sina bilder?

Svara

Johan Pihl 2013-09-10 11:15

Men det där är en helt annan diskussion, Alf ;)

Svara

2013-09-14 03:40   alf109

Jag tog bort en massa kommentarer som ledde iväg till för inlägget oväsentliga saker.
En del flyger i taket om man modererar kommentarer, men jag tyckte inte att Johans och min skilda syn på Petersen och Sobol hade så mycket med detta att göra.

Besvara

Johan Pihl 2013-09-14 10:48

För min del är det lugnt, Alf. Vår diskussion blev nog ändå lite "långrandig" för andra att följa ;)

Svara