OmTag. Ett par bilder från tunnelbanan 2007.

Det var ganska länge sedan jag spontanplåtade människor som jag inte har någon kontakt med. Nuförtiden tar jag i och för sig också bilder på människor, men mer när jag har någon form av kontakt med dem, det kan vara ett samtal eller vad som helst men jag lyfter sällan kameran och bara fotograferar helt okända människor. Jag har väl aldrig gillat att plåta på det sättet, det är inte min personlighet att göra det.

Ibland händer det givetvis att jag ser en bra bild framför kameran och självklart tar jag den i de fallen, men bara gå runt och plåta människor på gatan bara för att göra det har aldrig varit min pryl. Här är i alla fall två bilder tagna på tunnelbanan 2007 som dök upp bland negativarken när jag satt och bläddrade.

OmTag. Planket 2007

Fotoutställningen planket med anor sedan 80-talet startades upp igen 2007. Här ett gäng bilder från 2007. Sitter och skannar och snubblade på dessa. De är inte fixade utan mer eller mindre rakt ut ur skannern så kvaliteten är inte den bästa.

OmTag. Fika, utställningar och Leicaobjektiv.

Bengan på fiket 2006.

Jag har just skummat igenom en negativpärm med bilder från 2006. Upptäcker att jag var bättre på att ”fotofika” och gå på utställningar förr än vad jag är idag. Kanske något att ändra på? Hittade en bild på Bengan från fiket på Hornsgatspuckeln, då kallades fiket för Puck, senare blev det Tårtan och Ellens, kärt barn har många namn.

Markus och Gunnar.

Bilden på Markus Anderson och Gunnar Smoliansky tog jag på Smolianskys utställning på stadsmuseet i samband med att han vunnit Lennart af Petersens fotopris 2005.

Porträttet av ”liraren” tog jag på Bergsunds Strand, han var en genuint snäll person som älskade mina hundar. En sådan person som gärna snackade lite och som många människor tittar åt ett annat håll när det möter. Det är många år sedan han bodde i området nu och jag vet inte om han finns med oss längre.

Bilden är också en bra illustration över hur en harmonisk bokeh ser ut tycker jag. När man pratar om objektiv är det ganska ofta att man fastnar lite för mycket i att bara snacka om skärpa tycker jag. Hur objektivet tecknar det som ligger utanför skärpeplanet, alltså bokeh, kan vara nog så viktigt, för mig är det ofta viktigare då de flesta objektiv är ”tillräckligt” skarpa i skärpeplanet.

Detta objektiv, ett Summilux-m 50/1,4, tycker jag är ett bra exempel på hur jag vill att ett objektiv skall teckna på stora bländaröppningar. Det fanns säkert en anledning till att just detta objektiv tillverkades med samma design från 1961 till 2004 då det ersattes av ett nytt som har ännu finare egenskaper (jag har det objektivet som fick ersätta det gamla och har tagit flera tusen bilder med det också så jag vet 😉).

Hur som helst så tycker jag att detta är en genomgående egenskap hos Leica-m objektiven jag haft . Det är också en av anledningarna till att Leica-m objektiven är dyra. Att göra små nätta väl korrigerade objektiv med höga optiska prestanda är ett konststycke och kostar pengar, att sedan serierna blir förhållandevis små påverkar givetvis också prislappen liksom att Made in Germany kostar i förhållande till Made in China. Om man tycker att det är värt det är upp till var och en.

OmTag. Tre olika svartvita bilder.

Hornsgatan, Stockholm 2005. Leica-m 35/2,0 Ilford HP5+

Tre helt olika svartvita bilder och tre olika tekniker. Jag har ju plåtat en hel del svartvitt genom åren i olika format. På nätterna med stativ och mellan eller storformat och en iso 100 film, på dagarna tidigare ofta med en småbildskamera och en iso 400 film, nu är det mest digitalt som gäller både på nätter och dagar.

Jag var ganska sen med att svänga över helt till det digitala när det gäller småbild (FF), delvis för att jag gillade och fortfarande gillar de fysiska originalen men också för att jag ganska länge inte tyckte att jag fick till det svartvita från det digitala som jag ville ha det. Men det är ganska länge sedan nu.

Nu har jag plåtat några år i nästan uteslutande i färg men har fått ett ryck att jag skall köra svartvitt ett tag igen för att hitta tillbaks till mitt fotograferande. Jag håller på och testar lite olika varianter av konverteringar i Silver EFEX och en fördel med det digitala är ju att man kan gå in efteråt och göra hur många olika varianter som helst från samma rawfil. När man plåtar analogt så har man den film man har i kameran och oavsett att det går att variera bildbehandlingen i efterhand så har man ju det utgångsmaterial man har, det går inte att i efterhand göra om en Ilford HP5+ till en Kodak TMAX 100, eller tvärt om.

Bergsunds Strand mot Liljeholmen, Stockholm 2024. Nikon Z6 II Z 35/1,8 S Lightroom och Silver EFEX

Detta kan jag dock göra i det digitala om jag vill, liksom att jag kan jobba med filen för att få fram helt nya uttryck som inte är bundna till någon film om jag vill eller kanske som oftast en kombination av bägge. Men varje teknik har sin tjusning och det kokar ned till vad man själv gillar och som jag sagt tidigare: Om man gillar mörkrum så ger en snygg mörkrumskopia på ett fint papper en egen dimension, kanske inte så mycket för betraktaren då det idag finns en mängd papper till skrivaren att välja på som är väldigt lika mörkrumspapper men däremot den egna tillfredsställelsen med en välgjord mörkrumskopia tycker jag fortfarande är en annan sak än när jag fixat bilden i datorn och skrivit ut den.

Marievik, Stockholm 2014. Wista 45 SP 150/5,6 Kodak TMAX 100

OmTag. Bardom.

Jag tog bilden av de fiskande grabbarna i Åmotfors, västra Värmland, sommaren 2006. Det finns något tidlöst över detta ”sommaräventyr”, det skulle lika gärna kunnat vara jag och brorsan, eller farsan och hans bror eller farfar….

Jag kommer ihåg de oändligt långa sommarloven. Ofta tillbringade jag delar av dem hos mormor och morfar i just Åmotfors. Farsan, brorsan och jag gick ofta och fiskade när inte jag och brorsan låg på berget vid ”korsningen” och skrev upp bilnummer på passerande bilar (det var många norska bilar som passerade och det var spännande tyckte vi) eller så trodde vi att vi inte syntes när vi sköt på granntanterna med ärtrör. Ofta knallade vi ned till samhället där det fanns en present och leksaksaffär där vi stod och trånade efter någon leksak, helst något som det small om som knallpulverpistoler eller ännu häftigare de med ollonskott. Ibland åkte vi in med föräldrar och morföräldrar till Arvika och gick på fiket.

Man hade nog en ganska bra barndom.