OmTag. Tiggeriet riskerar att avhumanisera samhället?

Jag snackade med Micke i dag och han saknade min lite mer ställningstagande och ibland ilskna ton i bloggen. Och jag får nog krypa till korset, om det skall bli intressant måste man våga ge uttryck för vad man tycker.

Så den stora skillnaden mot min tidigare blogg SPÅNERIER kommer hädanefter vara att jag inte kommer att ge mig in i polemik med andra medlemmars tyckande på sina bloggar eller andra forum om de inte berör mig personligen. Dessutom kommer jag förbehålla mig rätten att inte svara på kommentarer om jag inte anser att det är meningsfullt.

Jag kommer som vanligt att försöka vara klar med var jag står i olika frågor redan i inläggen och då finns inte heller alltid behov av att kommentera kommentarer. Något som jag däremot önskar mer av är att skapa diskussion i kommentarerna, alltså mellan olika kommentatorer och där jag själv inte nödvändigtvis behöver vara en aktiv part.

Jag tycker också att det blivit ett ofog att kommentera utan att stå för det med sitt namn, vågar man inte stå för sina åsikter är det bättre att låta bli att skriva. Därför kommer jag även att ta mig friheten att radera anonyma kommentarer.

Nu till dagens ämne: Tiggeriet har bokstavligen exploderat på våra gator. I snart sagt varje gathörn sitter en tiggare och säkert är det synd om dessa människor, men det måste också vara något systemfel när det uppenbarligen skapats en affärsverksamhet runt detta. Någon annan förklaring har jag svårt att hitta med tanke på det stora antalet tiggare som numera befolkar våra gator. Någon måste finansiera deras resor hit och förklara hur de skall bete sig med tanke på antalet och det homogena beteendet?

Det verkar också som om detta sätt att leva blivit en livsstil hos dessa grupper, nu är jag inte rasist vilket är en stämpel man gärna får om man kritiserar sådant här, men det är ju trots allt inte alla fattiga människor som sätter sig på gatan med en filt och en kopp framför sig? Självklart ligger en stor del av problemet i att man diskriminerar dessa människor i deras hemländer, och i och med EU har den fria rörligheten gjort att många söker sin lycka på annat håll.

Men jag kan också fundera över vilken framtid som finns i detta gatusittande? Vore det inte bättre att förbjuda denna form av tiggeri och i stället erbjuda dessa människor arbete för sitt uppehälle? Detta är givetvis en het potatis eftersom det skulle inkräkta på arbetsmarknadens parter och deras syn på hur arbeten skall fördelas och ersättas. Men jag tror att den nuvarande situationen skapar hårdare människor, sitter det tiggare i varje gathörn så blir vi fler och fler som vänder bort huvudet.

I stället för medkänsla skapas en känsla av irritation, och på sikt tror jag att detta kan skapa ett samhälle med mindre empati, något som jag anser är en bristvara redan idag.

OmTag. Humor, hundar och porträtt

Att hitta roliga samspel har alltid varit populärt och kul. När det gäller gatufoto till exempel har det humoristiska inslaget alltid funnits där. En mästare på att hitta lustifikationer i vardagen är Elliott Erwitt, få har kommit i närheten av honom när det gäller just detta. Han gillar ju dessutom att ha med hundar i sina bilder, så kanske kan man se min bild med elefanten och hunden som en hyllning till en mästare.

En helt annan typ av bilder är porträtten. De är som regel svåra tycker jag, svårigheten ligger i att fånga en person där man lyckas få med något som inte är en föreställning utan något som fångar personen bakom masken. Dessutom måste detta ske på ett sådant sätt att den avbildade inte känner sig obekväm med bilden, alltså en ärlig bild som jag kan stå för utan att den porträtterade känner sig utlämnad.

Den här känns lite "teater"

Detta kan vara en svår balansgång, ibland är det näst intill omöjligt, en del kan vara ganska strikta med vad de vill förmedla vilket inte alla gånger är samma sak som jag som fotograf tycker är en rättvisande och bra bild.

Samma person som jag uppfattar honom

Att ta porträtt kräver också en smidighet och att man är snabb, det bästa är om man lyckas bygga upp en så avspänd atmosfär att den fotograferade inte reagerar över att man tar några bilder. Där tror jag att en del av hemligheten ligger i hur jag själv förhåller mig till den jag fotograferar, är jag genuint intresserad av personen som person blir bilderna ofta bättre än om jag främst är intresserad av personen för att få en bild. Ganska få porträtt blir bra om det endast är bilden man är ute efter.

Nu skriver jag alltså inte om arrangerade porträttfotograferingar vilket är en helt annan sak av naturliga skäl där det handlar om att framställa ett porträtt som kunden vill ha det. Det jag pratar om är de spontana porträtten av mer snapshot karaktär.

Det verkar också som att vi har olika förmåga att ta den typen av bilder, det blir ganska tydligt på alla våra ”gubbfika” till exempel där det ofta fotograferas ganska intensivt. En del har förmågan att plåta folk utan att göra dem obekväma, andra har det inte och vad det beror på vet jag inte riktigt?

OmTag. Är det meningsfullt att analysera?

Funderat lite på detta om det är meningsfullt att intellektualisera fotografi? Visst kan man snacka om rent tekniska spörsmål som val av komposition, ljus, och så vidare. Men finns inte risken att man förväxlar ytan med den emotionella kvaliteten som väl är det man söker i sin analys?

De flesta bilder jag själv gillar till exempel har som regel en ganska enkel uppbyggnad, och visst kan man ofta hitta olika ”sanningar” när det gäller kompositioner och ljus och så vidare. Det kan vara gyllene snitt, triangelkompositioner, hur huvudmotivet samspelar med resten av bilden när det gäller färger, kontraster osv. Men samtliga bilder som berör mig innehåller något mer än det uppenbara som man kan hitta och analysera i bildytan.

Jag tycker att det ibland kan finnas en övertro på att det går att intellektualisera fotografi, om man bara väljer sina kompositioner på samma sätt som man sett hos någon bild av en fotograf som man gillar tror man att man är sanningen på spåren. Om vi tar Cartier-Bresson som exempel verkar det finnas en tro att man kan ta ”lika bra bilder” bara genom att analysera hans kompositioner och kanske till och med försöka imitera hans teknik?

Jag tror att man riskerar att gå mer och mer vilse ju mer man fastnar i sådant. Själv framhöll han alltid att det handlar om intuition och en känsla för geometri, så fort du börjar tänka är du förlorad citerade han Cezanne (har jag för mig). Fotografi, åtminstone den typen av fotografi som Cartier-Bresson ägnade sig åt var i första hand en intuitiv process, lite av en ödes ironi att få fotografer har analyserats så mycket.

Nej, jag tror att det enda man kan göra är att titta på bilder förutsättningslöst utan att försöka inordna dem i olika fack. Och när man gör sina egna stapplande försök så tror jag att det är bättre att fotografera på ett sätt som känns rätt för en själv än att försöka följa några aldrig så välartikulerade analyser.

Det kan givetvis vara ett trevligt tidsfördriv att analysera bilder, men jag tror knappast att det gör mig till en bättre fotograf. Det finns nog en anledning till att de som ägnar sig mest åt den typen av aktiviteter sällan tar några bilder själva som ligger i närheten av de kunskaper de ger sken av i sina egna analyser.

På samma sätt som man knappast kommer hitta hemligheten till Miles Davis musik genom att analysera hans trumpet, hans fingersättning eller ens genom att analysera hans dna kommer man inte finna hemligheten i Cartier-Bressons bilder genom hans utrustning eller hans sätt att hantera den. Det enda vi kan göra är att lyssna, se och låta oss inspireras, så fort vi börjar tänka är vi förlorade.

OmTag. Målning och kultursponsring

I dag blev det färdigmålat, efter fadäsen med det missade färgköpet som jag skrev om i går hittade jag en annan färgaffär i dag så det var bara att handla. Brorsans grabb dök upp och hjälpte till, annars hade jag nog knappast blivit klar. Annars sitter jag här och slötittar på en film som jag sett förut, jag tyckte inte att den var speciellt bra den gången heller.

När det gäller det fotografiska är det ungefär som med filmen, tycker det var länge sedan jag såg något som fick mig att gå igång. Jag tycker att det fortfarande är de gamla gummorna och gubbarna som är de som håller. Tips på bra ny fotografi mottas gärna?

Det mesta som är intressant är egna initiativ i form av blurb böcker och liknande, liksom Carlzons: As I See Myself. Det verkar som om förlagen i stort sett tagit sin hand från fotografin, kanske inte så konstigt med tanke på att fotoböcker sällan blir några kioskvältare nu mera. Förlagen har givetvis sin ekonomiska verklighet att ta hänsyn till, så den är inte så mycket vi kan göra så mycket åt.

Men om vi vill se bra fotografi, vilket jag antar att de flesta av oss vill, så kan vi faktiskt påverka ganska mycket. Om vi tänker oss att fotosidans medlemmar köpte åtminstone en fotobok om året skulle detta i sig själv sätta en ordentlig fart på fotoboksförsäljningen. Och därmed också ge fotografer, nya så väl som gamla, möjlighet att genomföra sina projekt och nå ut med dem.

Jag tycker att det finns en baksida med dagens värld av gratis konsumtion och nedladdningar från internet som man sällan snackar om, och det är just detta: Om vi vill kunna konsumera kultur så kräver det att kulturarbetarna (fotografer, musiker, författare m.fl.) på något sätt måste kunna få betalt för sitt arbete. Eller skall vi låta oss nöjas med ett ”dessa fotografier sponsras (och därmed styrs) av företaget xxx” i framtiden?

OmTag. Att komma en minut för sent

Man lever minst sagt spartanskt för närvarande, de gamla möblerna åkte ut i onsdags kvar finns en bäddmadrass och en stol att sitta på. När jag var vid färgaffären idag kom jag ca en halv minut försent och personalen var kompromisslös, någon färg blev det inte. Ibland blir jag trött på det Svenska petimetertänkandet. Om man går till en invandrarägd affär kan man ge sig på att man får handla om det finns någon i affären, även om klockan visar sig vara efter stängningsdags. Ett servicetänkande som vore väl värt att ta till sig. Nu hör det till saken att jag handlat färg och prylar i den aktuella affären för flera tusen de senaste dagarna. Hädanefter får det bli en annan affär.

Nog gnällt om detta, jag fick i alla fall en ofrivillig vilodag från målarbestyren, inget ont som inte har något gott med sig. I dag fick kameran följa med för första gången på länge, det blev väl inga bilder direkt men lite kul var det i alla fall.

Om ni missat den så ta och kolla in filmen med Cartier-Bresson som jag länkade till i min förra blogg, där sägs det mesta som är värt att avhandla när det gäller dokumentär fotografi. Färdigtänkt och färdigsnackat alltså, även om jag med flera säkert kommer att mala på även fortsättningsvis.

Ha en bra fredagskväll där ute!!