OmTag. En gammal klassiker.

Visar upp min första "riktiga" digitalkamera som också är en gammal klassiker: Sony DSC-S70 som kom år 2000, har för mig att man fick betala över 9000 kr för den när det begav sig. Den var givetvis i dagens mått mätt väldigt enkel med många brister, autofokusen till exempel var allt annat än snabb och upplösningen var väl inte heller så mycket att snacka om. Men med den tidens mått mätt var det ganska bra prestanda och förvånansvärt nog tog den ganska bra bilder, Zeiss-optiken var strålande och 3,3 Mega pixlar räcker längre än vad man tror. När jag köpte min år 2000 tyckte jag att jag verkligen låg i framkant även om jag fortsatte mitt "riktiga" fotograferande med de analoga kamerorna, det var först med Canon EOS 5D Mk2 2008 som mitt fotograferande började få slagsida mot det digitala även om jag haft flera andra digitala systemkameror fram till dess.

OmTag. Gråväder med regn och dimma.

De bästa fotovädren är ofta när många tycker att det är de sämsta vädren att ge sig ut. Ett ganska välkänt faktum.

Idag var det ett fantastiskt ljus som det ofta blir när det är regn och lite dimma i kombination. Vi tog en runda runt närområdet min hund och jag och det blev några bilder. Svartvitt tycker jag funkar extra bra när det är sådant här väder, det mesta blir ganska monokromt även om man plåtar färg. Jag gillar också den mjuka tonskalan där det inte finns vare sig kritvitt eller riktigt svart. Där tror jag att en del missar, framför allt brukar alla auto-knappar i programmen missa. Ofta finns inget kritvitt eller becksvart i verkligheten, speciellt inte i gråväder.

När man vill kunna gå runt och plåta i alla väder, speciellt de som kan ge fina bilder är det viktigt att ha en utrustning som tål det. Inga bra bilder blir tagna med kameran i väskan eller ännu värre att man inte tar med den och ger sig ut över huvud taget. Därför är en sådan sak som ”väderskyddad” väldigt viktig för mig när jag väljer prylar. Kamera och objektiv måste klara att vara med i lite regn och rusk utan att man skall behöva oroa sig. Så det kan vara ett hett tips för dem som letar kamera, de flesta av oss vill ju kunna fotografera oavsett väder.

OmTag. Att fotografera tillsammans med andra.

Jag kan aldrig fotografera i grupp. Många gillar att gå tillsammans och fotografera har jag märkt, för mig har det aldrig fungerat. Fotografi, för mig, är en verksamhet som kräver att jag kan vara mentalt närvarande och observant på omgivningen eller det jag fotograferar. För mig blir detta omöjligt om jag samtidigt har någon kompis med mig.

Jag har ofta märkt att om jag går ut ensam men träffar någon under promenaden som jag gör sällskap med så uteblir i stort sett fotograferandet från den stunden jag upphör att vara ensam. Detta innebär givetvis inte att jag inte skulle tycka att det är trevligt att ta en promenad med någon kompis, men detta med fotopromenader har aldrig funkat för mig.

Det finns dock ett stort undantag, jag gillar att alltid ha hunden med mig. En hund kräver ju inte uppmärksamhet på samma sätt och en hund anpassar sig ju alltid till husses konstiga nycker, som att stå still på samma plats i en för hunden evighet för att till exempel rigga upp prylar och exponera vid nattfotografering. Nu är jag en genuin hundmänniska som levt med hundar en stor del av livet och har svårt att tänka mig att leva utan.

Så egentligen kanske jag gillar att fotografera i sällskap trots allt? Jag har ju alltid min bästa polare med mig!

OmTag. Två helt olika bilder.

Två helt olika bilder, den ena ”konfrontativ” och den andra betraktande kanske man kan kalla den. Personligen har jag svårt för den konfrontativa typen av ”gatufoto” och tar dem ytterst sällan. Dessutom tycker jag att de ofta kan ge en vrångbild av den fotograferade. Ibland känns det som att man söker det ”slagkraftiga” för att avbilda en person på ett sätt som kanske inte har det minsta med att göra hur personen verkligen är. Eller rakare uttryckt, man avbildar personer för att de skall framstå på ett sätt som de för det mesta inte är.

Om vi tar bilden på spärrvakten som exempel så är det lätt att ”se” en myndighetsperson, kanske en ganska bister herre med en inte allt för sympatiskt framtoning? Vilket i detta fall visade sig vara helt fel. Jag pratade med honom en god stund efter det att jag tagit bilden och han visade sig vara en väldigt sympatisk person med mycket humor. Han fick en kopia av bilden vid ett senare tillfälle och han tyckte att den var kul.

Tjejen på fiket däremot plåtade jag utan att hon märkte det när hon satt helt försjunken i sin telefon. Eftersom hon jobbade på fiket så vet jag att även hon var en trevlig person, men det skulle mycket väl kunna vara tvärt emot vad bilderna tycks visa. Vi vet alltså inte ett skvatt om de vackra tjejen i bilderna är så vackra på insidan som fotografen gärna framställer dem och som vi ofta tolkar bilden. På motsvarande sätt söker en del bilder av människor med ett avvikande utseende just för att framställa dem som avvikande och gärna lite udda då de i själva verket kan vara hur goda och normala personer som helst.

Salgado som har plåtat mer utsatta människor och mer elände än vad någon av oss ens vill vara med att uppleva uttryckte det mycket enkelt: ”Fotografi för mig handlar om mänsklig värdighet.” Jag tycker att det är en bra tumregel att hålla sig till.

OmTag. Fotomiljöer.

Två kända fotomiljöer varav den ena är borta. Bilderna från 2007.

Jag var uppe på Fjällgatan här i Stockholm när jag såg turisterna som flockades för att titta på utsikten över staden. Bara kvinnan men kameran hade blicken riktad åt ett annat håll, det gäller att kunna bryta mot massan och gå sina egna vägar.

Ofta knallade vi runt i Slussens katakomber som bjöd på fina fotomiljöer, den här tjejen stod och spanade vid trappan ned till Saltsjöbanan. En miljö som inte finns kvar och en av stadens bästa fotomiljöer tyckte jag.