OmTag. Att ta farväl av sin livskamrat och bästa vän

I dag har jag gjort något av det svåraste jag varit med om. Klockan 11 lät jag min livskamrat sedan snart 13 år, Sally, somna in. Hon har blivit mer och mer ofärdig den sista tiden och jag tyckte inte att det skulle kännas bra att vänta tills hon inte hade någon livskvalitet kvar.

Det har gått fort utför de senaste veckorna, hon blev förvirrad, nästan döv och såg illa. Hon tyckte det var kul att träffa människor och andra hundar in i det sista även om promenaderna de senaste dagarna bara blev ett par hundra mycket långsamma metrar.

Hon fick några köttbullar av husse innan vi gick till veterinären som finns i samma hus jag bor och hon fick somna in lugnt och stilla. Jag var med och klappade henne hela tiden. Hon var en fantastisk hund med en unik vänlighet mot allt och alla och en positiv inställning till livet in i det sista.

Jag saknar henne något fruktansvärt och tycker mig nästan höra henne i hallen även fast hon aldrig kommer komma in till mig därifrån någon mer gång. Hon var också ett fantastiskt stöd för mig när mina föräldrar gick bort 2007 och 2010 och även sedan den äldre hunden Kajsa gick bort 2011. 

OmTag. Mina fem öre om att plåta när det är mörkt

Låt det vara mörkt när det är mörkt. Jag tycker att det är ett av de vanligaste ”felen” med många mörkerbilder att man gör dem för ljusa. Är det mörkt så finns inte alltid något som är ”klippgränsljust” i bilden. Åt andra hållet är det likadant, svärtan måste finnas där, precis som i verkligheten. Nu finns ju säkert dem som vill ha det annorlunda, men man skall inte vara rädd för att histogrammet hamnar till vänster när man plåtar i mörker, mörkret ligger ju där i verkligheten. Jag tycker ofta att stämningen ligger i just detta, att låta det vara mörkt i mörkret och inte överdriva ljuset i de ljusare områdena.

Bilden: Inte mycket att skriva hem om mer än att den illustrerar texten.

OmTag. Woodman och kommentarer

Läser kommentarerna om Woodman och blir lite fundersam. Inget unikt för just dessa kommentarer i och för sig, men varför verkar många ha ett så stort behov av att hacka ned på allt och alla?

För egen del är jag inte så intresserad av Woodman även fast hon har en del bilder som tilltalar mig, den mer introverta fotokonsten har aldrig berört mig. Och så kan jag tycka och trots detta respektera dem som tycker annorlunda, där tycker jag att det ofta brister hos en del kommentatorer.

Några kan man till och med undra om de inte kan leva utan att se till att deras omvärld blir lika missnöjda med tillvaron som de själva tycks vara?

Man kan kritisera utan att vara vare sig ohövlig eller sprida dålig stämning i största allmänhet och framför allt kan man försöka stiga ned från sina höga hästar och respektera att andra kan tycka annorlunda utan att vara idioter.

Sedan undrar man över krig och rasism osv. när man själv inte ens kan skriva en kommentar på ett forum om fotografi utan att starta verbala krig och sprida dålig stämning?

Och detta med att kasta skit på tredje person? Om man har problem med någon är det väl mer moget att avhandla dessa med den det berör än att i tid och otid snacka skit om vederbörande på olika sociala forum?

OmTag. Kan en bild svänga en opinion?

En bild kan kanske göra skillnad, jag är tillräckligt gammal för att minnas bilden av det nakna, springande, gråtande, napalmskadade barnet i Vietnam.

Nu har vi fått bilden av det döda barnet som drunknat i sitt försök att ta sig över Medelhavet från mördande och förföljelse. Jag hoppas och tror att det kan bli en vändpunkt i synen på de fasligheter som dagligen utspelar sig i kölvattnet av människors desperata försök att fly mot en säkrare tillvaro.

En bild kan i sällsynta fall vara med och tippa opinionen, det blir omöjligt att blunda för att det som försiggår är fel och moraliskt oförsvarbart; det lilla barnet blir en symbol som alla kan känna igen sig i. När det gäller dagens flyktingproblematik där man flyr för sitt liv från något av det vidrigaste mänskligheten skapat finns inga alternativ, i det akuta läget är det bara att öppna våra dörrar.

Kanske kan det också starta en mer sansad debatt om detta med invandring och flyktingmottagande. Den debatt som bör föras i stället för den infantila som ofta förs är inte så mycket antalet flyktingar utan varför integrationen på många platser totalhavererat?

För så är det ju; om man tillåter gettoisering och marginalisering i samhället kommer man oundvikligen till en punkt där detta havererar. Detta är inget specifikt för invandrare eller flyktingar utan kan ses i lika hög grad överallt där det förekommer och historiskt har förekommit.

Ytterst handlar det om att ju ojämlikare man tillåter ett samhälle att bli, ju större problem kommer man att få. Det finns hur många exempel som helst att titta på för den som är intresserad av att höja blicken. Det är en klassfråga i första hand, även fast det inte är populärt att tala om klass idag. Klumpar man ihop väldigt många människor på samma platser, tar ifrån dem all framtidstro och använder begreppet mångkultur främst som en orsak att inte behöva göra något leder det dit vi sedan länge varit på väg med motsättningar, spänningar och problem.

Jag tror också att det är direkt nödvändigt att diskutera gränserna mellan assimilation och integration, alltså vart gränsen mellan en anpassning från ”de nya” till majoritetssamhället och en anpassning av majoritetssamhället till ”de nya” bör dras. Ordet assimilation har getts en negativ klang i debatten, men icke desto mindre är det en nödvändighet eftersom alla samhällen, åtminstone fungerande och relativt konfliktfria, baseras på en gemensam värdegrund. Eller för att uttrycka det annorlunda; om man tillåter uppkomsten av olika samhällen för olika medborgargrupper inom samma gränser kommer det gemensamma samhället knaka i fogarna.

När jag snackar om gemensam värdegrund handlar det givetvis om sådant som jämställdhet, familj kontra samhälle, synen på barn osv. och inte om folkdräkter, midsommarstång och husmanskost eller en befolkning bestående av blåögda lintottar som en del andra tycks lägga i begreppet.

Ps. En fotograf jag tycker är intressant, Huang Jing.

OmTag. Grannen och hanns grabb

Grannen, hanns grabb och deras hund. Grabben är en väldigt empatisk kille, han är väldigt orolig och bekymrad över att min hund Sally är så gammal. Ofta önskar jag att vi tittade mer på insidan hos människor, grabben har vad som brukar kallas för en funktionsnedsättning. Tyvärr är det nog det enda många ser hos honom och andra i hans situation.